Specialbrigaderna kvar

Karl-Gunnar Norén (bilden) är författare till en bok om striderna i Libyen kring Tobruk 1941. Här följer ett nytt samtal med Norén om gårdagens och dagens krig i Libyen.

"Slutskedet i Libyen kan bli långt", detta förutsåg i mars min författarkollega Karl-Gunnar Norén. Nu har halva april gått, vad säger Norén nu?

LG: Senast idag stod det i tidningen om Tobruk. Kan du berätta lite om dina egna intryck av Tobruk som stad och ur militär synvinkel?

KGN: Tobruk har ett naturskönt läge med den troligen bästa naturhamnen längs hela södra Medelhavet. De ursprungliga delarna från 1930-talet utgörs av en vit ganska lågskalig bebyggelse. Vid infarten från Dernahållet möter man en mer modern 1990-talsbebyggelse som man ser mycket av i Egypten. Trots att stadens namn är välbekant sedan andra världskriget är det få som kopplar den samman med Libyen!
Till skillnad från ruinerna av Apollonia och Cyrene bara 25 mil västerut på vägen till Benghazi märks i Tobruk inga rester av antiken, utan det var de italienska fascisterna som utvecklade Tobruk till en fästning och flottbas. Italienarna byggde stora underjordiska skyddsrum och ett bra sjukhus, som finns kvar. Numera finns också omfattande oljeinstallationer. Staden ligger som en sista utpost på vägen till Egypten. Hyggliga hotell, mycket trevliga människor, Nordafrikas bästa fiskrestaurang.
Vissa delar av den 50 kilometer långa fästningsgördeln runt Tobruk finns kvar i nästan ursprungligt skick och är tillgänglig. Andra delar är fortfarande avspärrade på grund av minorna från Rommels dagar! Hade Libyen bevarat bara ett av slagfälten utanför staden intakt, alltså med stridsvagnar, pjäser och flygplan hade man haft en av världens mest spännande resmål! Men skrotningen av vraken var Libyens huvudinkomst långt in på 1950-talet, och idag är det bara mindre plåtrester kvar i öknen.

LG: Är libyerna mycket kunniga om hur striderna fördes i deras land under andra världskriget?

KGN: Min uppfattning är att välutbildade och framför allt unga libyer har goda kunskaper om att det fördes ett krig, och att det påverkade den libyska befolkningen. Därmed inte sagt att de politiska orsakerna och strategiska följderna står klara för dem.
Släktbanden är mycket starka i landet, och den italienska kolonialpolitiken hade fruktansvärda följder för nästan alla klaner och stammar. Senusiernas uppror slogs ned med stor grymhet, och Libyens ursprungsbefolkning minskade därmed under 1930-talet. Andra världskriget som följde på upproren blev alltså en stoppboll för Italien och nystart för ett samlat styre under en egen kung.

LG: Vilken roll spelar Tobruk idag?

KGN: Till skillnad från Benghazi ligger Tobruk på tryggt avstånd från Tripoli. Det finns i verkligheten bara två vägar som leder till staden. Längs kusten löper den av italienarna anlagda Via Balbia och genom öknen går en uråldrig karavanväg, nu upphöjd till modern motorled. De är bägge lätt kontrollerade av Natos flygparaply.
Tobruk har ett bra sjukhus som kan ta emot sårade från striderna, och en helt intakt infrastruktur som regimen inte kan komma åt på grund av det stora avståndet. Landsvägsförbindelserna med Egypten är utmärkta, liksom sjövägen till övriga länder. I Tobruk kan också en del av problemen med internflyktingar få sin lösning genom inkvartering i privathem. Om den delning av Libyen som några fruktar blir av kommer Tobruk få stor betydelse som provinsens näst största stad.

LG: Vad tror du om rebellsidans möjligheter?

KGN: I den östra provinsen Cyrenaika med huvudorten Benghazi där kung Idris regerade landet har Khadaffi alltid haft svagare stöd än i Tripoli. De militära resurser rebellsidan hade inledningsvis med förband som just bytt från regeringssidan till rebellsidan kan knappast kompensera stridernas nednötning med rekrytering av frivilliga. Dessa har i bästa fall en kort värnpliktstjänstgöring bakom sig, men är inte samövade och har troligen inte tillräckligt många eller goda befäl. Den materiel man i starten av upproret fick kontroll över förbrukas nu i snabb takt. På grund av FN:s vapenembargo kan den inte ersättas utan att en nation – läs USA eller Frankrike – bryter mot embargot. För närvarande håller rebellerna inte erövrade mål på ett övertygande sätt, trots Natos flyginsatser som ändå går utöver mandatet. Det är enligt min mening uteslutet att de skulle kunna militärt erövra Tripolitanien [västra Libyen] med huvudstaden Tripoli utan att fler regeringsförband byter sida.

LG: Vad tror du om Khadaffis möjligheter?

KGN: Jag tror att det är fel att intala sig att Khadaffi enbart är stödd av bajonetter. Han hade ett starkt folkligt stöd då han störtade en åldrig och korrupt kung av traditionellt snitt. Flera grupper har fått förbättringar. Den materiella levnadsstandarden i Libyen är tämligen god med afrikanska mått mätt, BNP är den näst högsta på kontinenten efter Sydafrika. Ekonomiska reformer har skapat en medelklass som inte har ekonomiska motiv att göra uppror. Ifråga om mänskliga rättigheter och möjligheter att bilda politiska partier ligger Libyen i bottenskiktet, men om man sköter sitt och inte protesterar mot styret kan man leva ett lugnt liv där trafiken är den största faran.
Men Khadaffis dagar är räknade. Oljeutvinningen medförde också modernisering, och nu är Libyen liksom praktiskt taget alla länder uppkopplat i en global postmodernisering. Särskilt unga libyer skiljer sig inte från unga i andra länder, och de kräver fler mänskliga rättigheter. Och de ger sig nog inte utan att få sina krav tillgodosedda.
Något som passerat obemärkt i omvärlden är det fängelseuppror som slutade i en massaker på 1200 fångar 1996. Sådana händelser stannar kvar i medvetandet hos de familjer som drabbades, och därmed är upproret också knutet till äldre generationer.
Khadaffis legostyrkor slåss bara så länge de får betalt. Tillgång till kapital samlat utanför Libyen har nu strypts, liksom oljeinkomsterna. Även om pengar och guld samlats på hög i Tripoli kommer den dag då utbetalning av sold upphör. Då upphör även legoarmén.
Annorlunda är det med de specialbrigader som står under befäl av de revolutionära kommittéerna. De kan i värsta fall slåss till slutet, liksom säkerhetstjänstens personal. Det är troligen ur dessa formationer man idag tar de civilklädda krypskyttar som terroriserar civilpersoner från hustaken i Tripoli. Historien är full av berättelser om vad som kan hända sådana figurer när regimer faller. Väl identifierade så slits de bokstavligen i stycken av ursinniga folkmassor. Något som bidrar till att de stannar vid förtryckets sida in i det sista.

LG: Tack för intervjun!

Tilläggas kan att Tobruk 1941 inte är Karl-Gunnars första bok om ökenkrig, han har tidigare skrivit El Alamein 1942. Han har sedermera själv fungerat som guide på nordafrikanska slagfält. SMB kommer inom kort att åter erbjuda Tobruk 1941.