Nazismens rötter och resultat

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 

Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.

Övervinna kommande kriser

Det var under juli 2021 rekordmånga skogsbränder i norra Sverige. Bilden ovan tog jag i Jokkmokk 2018 då jag var med och släckte inom hemvärnets insatser. Varför utvecklade sig inte årets rekordbränder till en större kris, och vad för slags kris drabbar oss härnäst? Hur förbereda sig på den?

 
År 2018 hade Sverige noll egna skopande flygplan, få relevant utrustade helikoptrar och brist på brandutrustning. Sverige har idag med hjälp av EU tillgång till fyra skopande flygplan och tio helikoptrar med släckutrustning. Idag har vi också drygt dubbelt så många depåer med släckutrustning. Vi har därmed på tre år gått från den värsta branden i mannaminne och att vara föremål för den "största EU-gemensamma hjälpinsatsen någonsin" till att i stort sett övervinna årets brandkris. Detta har också framgått av en del svenska tidningar, men jag tycker att uppmärksamheten för denna trevliga nyhet inte varit särskilt stor. Visst, man kan väl förklara det med att vi samtidigt lever i flera nya kriser och att det råder kriströtthet. Men jag tycker att det finns skäl att för det första ta in dessa framsteg och helt enkelt känna lite glädje. På ett djupare plan säger väl också brandsommaren 2021 att vårt samhälle ännu besitter förmågan att bli bättre på att hantera kriser.

Därmed, givetvis, inte sagt att vi kan slå oss till ro. Pandemin är inte över och flera av de kriser som pågår i Asien och Afrika riskerar att förvärras, sprida sig, bli mer våldsamma och på olika sätt påverka Sverige. Historien visar att nya kriser alltid är att vänta. Är det inte av människan skapade kriser av olika slag så kommer det förr eller senare större vulkanutbrott och nya pandemier. För att inte tala om rymdens projektiler och solstormar. Till detta kan man antingen förhålla sig genom att sticka huvudet i sanden (som många till nyligen mest fokuserade på), få panik alternativt förbereda sig. Jag skulle för det senare syftet vilja rekommendera särskilt tre kunskapskällor. De handlar inte särskilt mycket om hur vårt samhälle bör utformas för att bli mer robust, de är inriktade på hur individen/familjen kan förbereda sig. Men om fler tar till sig sådana här kunskaper blir rimligen också samhället robustare.

Den mest övergripande är The Survivor´s Club av Ben Sherwood, på svenska Bli en överlevare! (ICA Bokförlag). Den är tyvärr slutsåld sen några år men den finns som engelsk e-bok och den svenska versionen går att låna via närmaste bibliotek. Sherwoods bok är rik på aha-upplevelser och inte sällan en ren fröjd att läsa. Ingen annan bok jag läst har åskådliggjort lika bra hur avgörande min attityd är, och hur jag behöver arbeta med den. Det är en bok som jag gärna återvänder till. Om den svenska översättningen kan jag dock inte säga något eftersom jag enbart läst boken på engelska.

Den andra kunskapskällan jag vill framhålla är Lars Fälts böcker om överlevnad i den svenska naturen. Han har nu gett ut ett antal med olika fokus, exempelvis på årstiderna.

Den tredje kunskapskällan är Överlev krisen, en ny bok författad av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne, två norrmän inom kriskommunikation och beredskap. De inledande kapitlen kan vara lite "enkla" för den som sen länge intresserat sig för krisberedskap men sen kom flera för mig riktigt givande avsnitt om krisscenarier, förnödenheter, evakuering, kommunikation och checklistor. På flera ställen i boken finns också intervjuer med personer med olika syn på detta med att "preppa". Ibland märks det att boken ursprungligen är norsk, men den har också anpassats för svenska läsare. Trots att vi är grannländer har norrmännen ett delvis annat perspektiv på grund av erfarenheter från ockupationen 1940-45. Men Överlev krisen är på inget sätt mossig, den inkluderar exempelvis flera färska erfarenheter från coronans tid. Läs, planera och agera.

  

Tyska ubåtarnas sista offer

Till andra världskrigets mest förbisedda hjältar måste de norska krigsseglarna höra. Detta framstår för mig ännu tydligare efter att ha tagit del av deras stora offer även före invasionen av Norge, liksom under krigets sista timmar.

 

Den nordnorske författaren Roger Albrigtsen skildrar i Krigsseilere fra nord: Troms till att börja med den vidriga sänkningen av den norska minsveparen NYMS 382 på kvällen den 7 maj 1945. Ja, chefen ombord på den tyska ubåten U-1023 valde att bara timmar före krigsslutet torpedera det norska fartyget och därmed ta livet av 22 norrmän. Det är inte omöjligt att ubåtsbesättningen missat ordern om att inställa alla angrepp men de kan knappast ha varit okunniga om att krigsslutet nalkades med stormsteg. Ett vittne till denna tragedi, Oluf Johnsen, hade kommit till krigstjänsten genom att först fly på skidor till Kiruna. Johnsen levde så sent som den 13 december 2020 och hann därmed bli intervjuad av Roger Albrigtsen.

 

Till de stora förtjänsterna med boken hör att den tydliggör hur de norska offren till sjöss inleddes långt före den 9 april 1940. Före det ödesdigra datumet totalförliste inte mindre än 50 norska skepp som en följd av krigshandlingar. Man kan till dem också lägga åtta fartyg som under samma period försvann spårlöst. Översatt till människoliv: 394 dödade redan före den 9 april.

 

Det lyser mellan raderna i denna bok hur Albrigtsen har kuskat runt i stora delar av Norge för att samla in starka vittnesmål från veteraner från Troms, och deras närmaste. Hans arbete är inte bara av intresse för dessa utan borde kunna inspirera till både romaner och filmer, eftersom hans detaljer är så gripande. Exempelvis sjömannen som faktiskt gick i döden för att rädda skeppets kattunge. 

 

Boken är välillustrerad och full av fartygs- och personnamn. Den som har specialintresse för ubåtsoperationer, både tyska och franska, har en hel del att hämta i denna bok men för dem, liksom många (lokal)historiker, hade boken blivit ännu mer värdefull genom ett avslutande register. Något att lägga till i nästa upplaga.

Sänkningen den 7 maj 1945, liksom flera andra händelser i Albrigtsens nya bok, får nog mer än en läsare att reflektera över hur relativt lite uppmärksamhet andra världskrigets sjömän har fått och får. Krigsseilere fra nord: Troms är den andra boken i Albrigtsens marina trilogi och för min recension av den första boken så kommer en länk här.

Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomne bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.

Nytt om Hitlers V2 i Småland

Flygvapensoldat med delar av den V2-robot som exploderade över Småland 1944. FOTO: Flygvapnet/Krigsarkivet

Den 13 juni 1944 blev Småland helt oväntat en del av rymdåldern. Detta genom att en okänd flygfarkost exploderade över småländska Bäckebo. Det visade sig vara ett försöksexemplar av världens då mest intressanta vapen, V2. Ifjol släpptes en brittisk bok som tar upp händelsens i svenska medier ännu okända sida. 

Undertecknad har ett särskilt intresse för "Bäckebotorpeden" på grund av att jag länge varit intresserad av både rymden och Tysklands "Wunderwaffen". Det mest avancerade av dem, V2-roboten, innebar grunden för de första rymdraketerna - man kan till och med säga att V2:an var den första rymdraketen. Detta specialintresse märks nog i avsnittet om händelsen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. På dess omslag finns den enorma modell av roboten som står intill kratern i den mörka svenska skogen. Men när jag skrev den boken ifjol hade den officiella historiken Hitler´s V-weapons ännu inte publicerats. I den finns en del uppgifter som så vitt jag förstår ännu inte har uppfångats av några svenska redaktioner. 

Vad är då det för svenska läsare mest intressanta i den nya brittiska boken? Jo, det har i svenska böcker enbart tagits upp att Sverige lät skicka resterna av den tyska långdistansroboten till de allierade, till brittiska raketexperter i Farnborough. Men Hitler´s V-weapons uppger även att Sverige kort efter explosionen i Småland tillät att två brittiska tjänstemän inom teknisk underrättelsetjänst fick komma till Sverige och här genast igångsätta undersökandet av robotdelarna. Med andra ord skedde den första allierade granskningen av en V2 inte på engelsk mark, utan svensk. Detta ligger i linje med hemlighållandet i allmänhet av allierad verksamhet på svensk mark. Jag tänker nu särskilt på den allierade underrättelseverksamheten på Öland och i Norrland (ang dessa landsdelar se mina böcker).

 

Förresten, vore jag ansvarig för turismen i trakten av Bäckebo skulle jag ordna mer vägskyltning till den krigshistoriska platsen med dess V2-modell, liksom en utställning med några av de V2-delar som idag finns hos flera privatpersoner. Det finns förhoppningsvis tillräckligt många personer som skulle kunna låna ut eller skänka delar. Det behöver väl inte byggas någon ny lokal utan delarna skulle väl kunna utställas i närmaste befintliga museum?

Stridsvagnarnas kung

Bokserien "Krigens Historia" har nu kommit till Israels krig, skriven av militärhistorikern och pansarofficeren Marco Smedberg. Ja, det är Smedberg som tidigare skrivit klassiker som Militär Ledning. Smedberg visar med sin nya bok, åter igen, att han behärskar konsten att sammanfatta.

Till att börja med är det välgörande med svensk analys på moderna krig, eftersom de flesta böckerna man stöter på är på engelska eller översatta från engelskan. Ämnet denna gång intresserar massor av människor både i och utanför den militärhistoriska läsekretsen. Samtidigt vet alla att vad gäller Israels krig är det många och komplicerade skeenden med flera parter. Hur ska man kunna sammanfatta så många händelser sedan 1940-talet på 192 sidor? Smedberg lyckas genom att han fokuserar på just de militära händelserna och inte skriver särskilt mycket om tiden före första världskriget. Det han skriver om turkarnas och britternas dominans över det som är dagens Israel är tillräckligt för att man sedan ska kunna sätta sig in i de viktigaste militära händelserna i regionen mellan 1948 och 2019. 

Flygvapnets enorma betydelse för Israels militära framgångar framgår tydligt under läsningen av Smedbergs bok. Ett talande citat ur den, om israeliska flyginsatser under sexdagarskriget 1967: "Efter tre timmars kontinuerliga anfall hade drygt 300 egyptiska flygplan slagits ut, vilket var två tredjedelar av landets flygvapen. Alla bombplan liksom majoriteten av Egyptens moderna jaktplan hade förstörts." President Gamal Abdel Nassers offentliga löfte om "totalt krig" och "utrotning av sionismen" resulterade i att han förlorade nästan hela sitt flygvapen.

Visst märks det dock att författaren är pansarofficer, eftersom pansaravsnitten är särskilt läsvärda och om man inte tidigare har insett värdet av den brittiska stridsvagnen Centurion, första gången inköpt av Israel 1958, lär man göra det efter att ha läst Smedbergs bok. Han skriver inte uttryckligen att Centurion borde kallas för stridsvagnarnas kung, men det är en tanke som uppkommer inom mig på grund av boken - som har en Centurion på omslaget. Till saken hör väl att jag åkt omkring i några som värnpliktig kadett på Pansartruppernas stridsskola, detta fast jag själv var vagnchef på "rivalen" stridsvagn 103 (även kallad bara "S"). Det var förresten på det återuppståndna P 18 på Gotland som Centurion fanns längst i Sverige, ända fram till 2001.

Mängden egyptiskt pansar i början av oktoberkriget 1973 var på pappret klart imponerande, 1,700 stridsvagnar och 2,000 övriga pansarfordon understödda av 4,000 artilleripjäser och allt skyddat av avancerade luftvärnsförband. Vad många inte har klart för sig, men som Smedberg tar upp, är att de egyptiska och syriska trupperna då även fick sällskap med kontingenter från en rad andra andra arabstater, särskilt Algeriet, Irak, Marocko och Sudan.  

Värnplikt är en grundläggande aspekt av Israels militära försvar och det är tankeväckande att läsa hur detta påverkat och påverkar Israels militära agerande och karaktär. Smedberg förklarar hur också utvecklingen av Israels ofta innovativa med samtidigt fältmässiga vapen hänger ihop med det mycket omfattande värnpliktssytemet.

Kort sagt utgör boken Israels krig en relativt lättläst grund för den som vill sätta sig in i dagens militära läge i området.

De stupade för Norge 1940

Ett hundratal svenska medborgare som stupade i norsk krigstjänst 1940-45 hedras i Oslo på Västra gravlunden. Denna kategori av svenskar under andra världskriget lyfts mycket sällan fram i svenska verk och det är därför extra angenämt att de nu tas upp i en ny norsk bok, De ga sitt liv for Norge i 1940 av Knut Flovik Thoresen.

I Thoresens bok är det givetvis fokus på norrmän och på striderna 1940, och därför skildras inte alla svenskar som hedras på Västra gravlunden utan enbart de sex som stupade under de två månader som tyskarnas fälttåg i Norge 1940 pågick. Även de två frivilliga från Estland som stupade för Norge finns med. Ytterligare nationaliteter, som danskar, engagerade sig som frivilliga, men så vitt känt var det enbart svenskar och estländare som under våren 1940 stupade för Norge. 

En röd tråd bland de utländska frivilliga för Norge var att många av dem tidigare varit frivilliga för Finland, alltså under vinterkriget. Man kan nog säga att för många var beslutet att ställa upp grundat inte bara i en sympati för norrmännen utan även i den känsla för Skandinavien och Norden som utvecklats under 1800-talet och växte på grund av Sovjets aggressiva hållning gentemot Finland utmynnande i angreppet den 30 november 1939. 

Oavsett om man vill få ett bättre grepp om striderna i Norge 1940 eller om man är på jakt efter information om enskilda norska eller svenska stupade är detta en rik källa. Det är smått fantastiskt att Thoresen lyckats så väl med att samla in och presentera alla uppgifter om både strider och personöden. Som ett resultat av sitt insamlande skriver han insiktsfullt om hur oförberett Norge som stat var, men också hur, relativt sett, rätt väl många norrmän trots allt slogs mot den både krigserfarna och modernare tyska krigsmakten. Norrmännen stred ju också längre än vad många andra europeiska folk gjorde vid tyskt angrepp. 

Till bokens avsnitt om svenska stupade kan jag bara tillägga att så vitt jag förstår var det också minst fem svenska frivilliga 1940 som blev svårt sårade. För övrigt var det en svensk som under det att striderna pågick uppgavs ha stupat, men det visade sig vara ett missförstånd. Han klarade sig helskinnad från strider på flera platser i både södra Norge och vid Narvik. Denne man, en 1940 rätt ung K 3-fänrik, avled först  2016. Trots efternamnet var han inte det minsta norsk, han hade däremot dansktyska rötter. Han hette Jan Danielsen och jag hade förmånen att få nedteckna hans livsöde i Jan och Nordens frihet.  

Det är inte alltid så att de svenska nätbokhandlarna tar in alla norska böcker, men De ga sitt liv for Norge i 1940 finns i alla fall att få tag på hos Adlibris och CDON. Har du ett gediget intresse för Norge 1940 och/eller svenska frivilliga bör du absolut skaffa denna bok.

"En slät figur"

"En slät figur" och en "fågelskrämma" som "red illa och talade en långtifrån felfri franska" var tidiga omdömen om Napoleon från en sergeant respektive en general. Magnus Olofssons nya bok fokuserar visserligen på Napoleons fälttåg, men personen Napoléon Bonaparte belyses också rätt bra och bland annat därför griper den tag i mig.

Det är något djupt fascinerande med Napoleons märkliga uppgång, och därtill finns det mer aktuella skäl att sätta sig in i Frankrikes roll i Europa: Brexit och president Macrons utrikespolitik gör att Frankrike får en större roll inom EU. Detta påverkar givetvis också Sverige, även säkerhetspolitiskt. Därmed vill jag inte jämföra Napoleon med Macron, men lite större kunskap om Frankrike skulle i Brexits kölvatten kanske inte direkt skada? 

Hur kan man då snabbt inhämta det moderna kunskapsläget vad gäller Napoleon och särskilt hans fälttåg? Det finns en ny och rätt lättläst bokserie, "Krigens historia", med James F. Gebhardts och min bok Slaget om Nordkalotten som andra bok. Den tredje och senaste är Napoleons fälttåg av historikern Magnus Olofsson, känd från tidskrifterna Militär Historia och Populär Historia.

Vad var Napoleons mål i krig? Olofssons svar: "Hans mål i varje fälttåg var att tvinga fram en stor, avgörande drabbning mot fiendens huvudstyrka." Detta krävde en särskild förmåga att snabbt identifiera huvudstyrkan och Napoleon sade själv om sin förmåga: "Jag ser bara en sak, nämligen fiendens huvudstyrka".  

Olofsson tydliggör att grundläggande för Napoleons makalösa karriär var hans insikter om propaganda och att han helt enkelt såg till att avlöna sina soldater. Hans officerskollegor hade inte brytt sig lika mycket om dylika ting. Samtidigt kunde han vara allt annat än sympatisk, exempelvis mot sina krigsfångar i Mellanöstern. Vid ett tillfälle lät han där avrätta tretusen krigsfångar för att som man sade "ingjuta skräck i fienden". 

Talande för Napoleons personlighet är hur han har en påve nära sig vid kröningsceremonin i Notre-Dame, men ändå väljer att kröna sig själv. 

Den brittiska synen på Napoleon, och i viss mån även Frankrike, påminns man om när man läser om hans förberedelser inför en landstigning i England. Det första land som ställde upp på britternas motdrag, en allians mot Napoleon, var Sverige, följt av Ryssland. Givetvis figurerar även den senare svenske kungen Jean Baptiste Bernadotte i Napoleons fälttåg och vad gäller Bernadottes armékår skriver Olofsson "Aldrig förr hade så stora truppstyrkor förflyttat sig över så stora avstånd på så kort tid". 

Napoleons ryska fälttåg väcker tankar om hur historien kan upprepa sig, men också en stor fråga som väl ingen, inklusive Olofsson, helt verkar kunna besvara - varför Napoleon inte satte in sin elitstyrka, både stor och utvilad, på den kritiska dagen. Olofsson konstaterar att i avgörandets stund försatte fransmännen chansen att "förvandla en taktisk seger till en strategisk triumf".

Olofssons grundförklaring till Napoleons blodiga fiaskon tror jag stämmer bra, men det vore lite för mycket av en spoiler att här återge den. 

Trots att Napoleons namn än idag är så välkänt har det getts ut förvånansvärt lite Napoleon-litteratur på svenska. Både därför + Brexit + för att Magnus Olofsson skriver trovärdigt och modernt anser jag att hans bok är en av årets väsentliga svenska militärhistoriska böcker.

Befria Norge 1945

Den 24 juli 1943 nödlandade ett amerikanskt bombplan i Värmland och därefter blev det drygt hundra till i Sverige fram till krigsslutet. Detta innebar också att över 1,200 amerikanska flygare internerades i vårt land. Bakom deras historier finns andra, mindre kända, med Norges öde som röd tråd.

Om de många amerikanska nödlandningarna i Sverige 1943-45 har tidigare Jan-Olof Nilsson skrivit flera utmärkta böcker, så det är inte nödlandarna som är huvudfokus i Lars-Göran Dybecks nya bok Befria Norge 1945: Sverige som bas för de allierades bombflyg. Dybeck själv har också skrivit en fin lokalhistorisk bok om amerikaner i Västerås 1943-45 betitlad Då kriget parkerade på Hässlö. Han lägger i sin nya bok till några nya bilder av amerikansk nödlandad personal, och en del av dessa är så starka att de borde inspirera någon till att göra en spelfilm om alla nödlandare från US Army Air Forces (USAAF) i Sverige. 

De intressantaste delarna av Befria Norge 1945 handlar om allierade flygbaser i Sverige. Ämnet togs upp av de allierade utrikesministrarna redan 1943, vid deras möte i Moskva den 18 oktober. Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov var då högst positiv till tanken medan de västallierade vid denna tidpunkt inte ville störa den extremt krävande planeringen inför landstigningen i Frankrike. Det förefaller dock som att amerikanskt planeringsarbete för att etablera flygbaser på svensk mark redan var igångsatt, alltså före Moskva. Medan allierade regeringar sköt upp basplanerna nödlandade fler och fler av deras flygare i Sverige och Dybeck har hittat ett fint minne av en av dem om hur det var att närma sig "den lilla staden Malmö" och ta ner planet på Bulltofta. Därmed blir det klassiska fotografiet av planet ifråga, B-24:an "Lovely Lady´s Avenger", mer levande. Det riktigt kliar i fingrarna att gestalta händelsen i form av ett diorama.

I min egen bok Tyskar och allierade i Sverige tar jag upp hur flera amerikanska generaler besökte Sverige under kriget och general Patton kort efter det. Lars-Göran Dybeck har forskat vidare i detta och levererar flera nya rön om vad de hade för ärenden, liksom några nya foton. 

I samband med behovet att snabbt förflytta drygt 1,500 norska "polistrupper" från Sverige till kriget i Nordnorge hösten 1944 blev det ett nytt inslag av amerikanska flygare i Sverige. Inte några internerade utan i högsta grad inbjudna och i full uniform, fast man i början var tvungna att dölja uniformerna på grund av de "neutrala" svenska värdarna. Denna amerikanska luftbro via Västerås, Bromma och Luleå beskriver Dybeck med hjälp av ett intressant bildmaterial - en del av bilderna har jag inte tidigare sett. 

Kapitlet om hur Sverige i mars 1945 hastigt köpte 50 amerikanska Mustangplan (i USAAF kallades affären Operation Speedy!) är en av bokens höjdpunkter och i det kan man läsa om hur under överflygningen till Sverige en av piloterna sköt ner två tyska jaktflygplan ovanför Orust, varefter han fortsatte mot Bromma. 

Den 26 april 1945, dagen efter att den sista gruppen Mustangplan landat på Bromma, anländer även USAAF:s näst högsta företrädare i Europa, generalmajor Fredrick Anderson. Här blir Dybecks bok av särskilt stort intresse eftersom han presenterar nya detaljer som tydliggör hur nära det var att Sverige kort därefter fick amerikanska bombflygbaser. Detta för att USAAF skulle kunna bomba de ännu mycket stora tyska styrkorna i Norge - förutom nordligaste Nordnorge var vid denna tid Norge ännu en stor tysk fästning. Dybeck visar även med hjälp av dokument han funnit var general Eisenhower ville att svenska styrkor lämpligast borde framrycka in i Norge. 

Sedan får man av Befria Norge 1945 en konkret uppfattning om USAAF:s planerade flygbaser i Sverige för angreppet på tyskarna i Norge, inklusive vilka flygplanstyper som vara nära att baseras hos oss.

Befria Norge 1945 avslutas med en skildring av hur SAAB 29 Tunnan delvis är ett resultat av tysk spetsforskning. I detta kapitel ingår en färgbild av en Arado Ar 234 B-2 Blitz, världens första bomb/spaningsplan med jetdrift. Ännu en bild i denna bok nästan i A4-format som inspirerar till modellbygge.

Förstå andra världskriget

Gillar man hårda fakta, modern informationsteknik och grafisk design bör man verkligen inte missa Förstå andra världskriget - 1939-45 som infografik. Till skillnad från flera andra verk om detta krig är det avancerad infografik som står i centrum och Sverige finns faktiskt med på flera ställen.

Det vanliga är ju att Sverige förbigås med tystnad men Jean Lopez och hans franska team av författare och grafiker har verkligen ansträngt sig för att ta upp alla tänkbara aspekter av kriget och då ingår också de av Europas stater som sade sig vara neutrala. Över femtio olika teman behandlas ytterst grafiskt och i flera fall är det nog för första gången som en del ämnen åskådliggörs med grafik, och det gör att många läsare nog kan betrakta dessa ämnen på ett nytt, tydligare sätt.

Faktum är att boken inte är begränsad till 1939-45 utan även grafiskt åskådliggör ämnen som nazismens och kalla krigets uppkomst. Boken handlar inte heller enbart om olika operationer på öst- och västfronten utan den fördjupar sig på ett banbrytande sätt i mobilisering, militärtaktik och olika vapens utveckling och användning, särskilt artilleri och pansar. Waffen-SS granskas också särskilt, exempelvis redovisas olika fakta om personalen och divisionernas sammansättning. Boken säger även en hel del om krigets mänskliga kostnader.

Alla vi som sysslar med historia kommer nog att återvända till den här boken många, många gånger eftersom den är ett fantastiskt verktyg. Rimligen borde boken bli en bra säljare men inför nästa tryckning borde också två missar om Sverige rättas till, det viktigaste nationalsocialistiska partiet hette NSAP, inte NSPA och solhjulet i boken var en av NSB:s symboler, inte NSAP:s. Där borde även framgå det namn som NSAP bytte till 1938, Svensksocialistisk samling (SSS). Detta och en miss i SS-strukturen skall dock inte förmörka det stora värdet i denna bok. Den utgör ett ovanligt ambitiöst bidrag till en uppdaterad syn på andra världskriget. 

Ett av mina favoritavsnitt i Förstå andra världskriget är grafiken över kollaborationen i Frankrike, som på ett fyndigt sätt åskådliggör relationerna mellan olika tyska och franska grupperingar. Grafiken gör det så tydligt hur den tyska ockupationsmakten bestod av flera myndigheter med rätt olika agendor.  

Jag har sagt det förut, det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska och det är verkligen kul när det sker och får man hoppas på att vi berikas med fler? Finns även en hel del böcker om 1939-45 på finska, norska och tyska som borde översättas.

Den mystiske sabotören och vårt kungahus

Bakom detta omslag återfinns det märkligaste brittiska krigsödet med koppling till Sverige. Malcolm Munthe, född som svensk och son till svenska drottningens livläkare, blev en av Churchills absolut viktigaste agenter i Norden under andra världskriget.

Malcolms charmerande men också svårbegripliga fader, kungl. livläkaren Axel Munthe, var, som Anders Johansson skriver: "mer engelsk än engelsmännen själva". Han bevisade detta inte minst genom att bli frivillig fältläkare på britternas sida under första världskriget. Besynnerligt nog påverkade detta inte nämnvärt hans synnerligen nära relation med Sveriges drottning Victoria, trots att hon mitt under brinnande världskrig lät sig fotograferas i tysk uniform och hade ett eget tyskt regemente på västfronten. För mer om hennes vurm för Tyskland och ett foto av henne i tysk uniform, se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

Trots att jag läst Bengt Jangfeldts lysande bok om Axel Munthe tycker jag att Anders Johansson lyckas tillföra något till bilden av honom, vilket är naturligt att han gör eftersom Axels svåra relation till sonen Malcolm är en väsentlig ingrediens i Malcolms dramatiska liv.

Två grundorsaker till att Malcolm blev agent för brittiska Special Operations Executive (SOE) var hans angloamerikanska mor Hilda och att Winston Churchill var som besatt av krigsbetydelsen av järnmalmen från Norrbotten. Det senare känner många läsare redan till men Johansson gör detta tydligare. Apropå Norrbotten visar sig Malcolm Munthes nära kollega Andrew Croft ha besökt vårt nordligaste län före krigsutbrottet, bland annat hade han upplevt Jokkmokks vintermarknad. När Munthe och Croft inleder sin verksamhet som två lekfulla James Bonds i Norden är det Finland som står i fokus, kanske kommer de behöva spränga järnväg på den sovjetiska Kolahalvön. Det de hinner förverkliga är flera vapentransporter till Finland liksom att möta medlemmar av Svenska Frivilligkåren, alltså den för Finland 1939-40. 

Sedan tidigare kände undertecknad till de brittiska leveranserna av flygplan (senaste rönen från Per Iko tas upp av Johansson), men det var även en mängd olika brittiska infanterivapen som gick till Finland, liksom "stora mängder handgranater varav hälften överlämnas till den svenska frivilligkåren". 

Man ska dock inte tro att detta är en rent militärhistorisk bok, författaren visar tydligt hur ovanligt kulturell och övertygande Munthe var som människa. Sedan kommer Johansson även in på Munthes band till några av Stockholms och Oslos inflytelserikaste familjer, inte minst då svenska kungahuset inklusive kungen, Gustaf V. Därför blir detta också en bok av stort intresse för allmänhistoriskt intresserade. 

Mysteriet Malcolm Munthe blir i mitten stundtals lite väl detaljerad men man vill ju veta hur det går med "Krylbosmällen" och när man kommer till bokens senare del så flyter det på ungefär lika bra som i början. Kort sagt är det svårt att i en recension sammanfatta vad som skedde och kan ha skett i Krylbo, utan jag vill verkligen rekommendera Johanssons genomgång av denna gåta. Hans nya bok utgör också en god sammanfattning om något han tidigare skrivit en hel bok om, de extremt snabba SOE-sjötransporterna av svenska kullager från västkusten till brittiska flygindustrier. För den som vill fördjupa sig i den verksamheten finns De glömda blockadbrytarna.

Till mysterierna kring Malcolm Munthe hör att ingen skrivit en biografi över honom medan han var i livet.  Ja, ingen lätt uppgift precis, men nu har Anders Johansson gjort det och för det bör vi historiskt intresserade vara tacksamma. 

Det finns inga minnesmärken över Malcolm Munthe i Stockholm men ett i Leksand som nog varje läsare av Mysteriet Malcolm Munthe vill besöka eftersom det spelar en viktig roll i boken, familjen Munthes välbevarade sommarhem Hildasholm. Jag vill här bara lägga till att det i Västerbottensfjällen finns en påminnelse om relationen mellan anglofilen Axel Munthe och den tyska överste som var Sveriges drottning Victoria. Där, mellan Sorsele och Tärnaby, ligger Viktoriakyrkan. Pengarna till kyrkbygget kom från en anonym givare, som bara krävde att kyrkan skulle uppkallas till minne av Victoria. Jag tror du kan gissa vem den anonyme visade sig vara.

50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget

Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

Albert Speers nordliga flotta

Som en del läsare av denna blogg kanske minns har jag ett intresse för Albert Speers verksamhet i Norge. Trots det hade jag till nyligen ingen aning om att Speer längs den norska kusten hade egna fartyg. Än mindre visste jag att ett hundratal av fartygen inom ”Transportflotte Speer” var från Finland.

 

Professor Lars Westerlund, som lett flera statliga utredningar i Finland, lade tidigare i år fram en hel bok om Albert Speers nordliga flotta med titeln Kustfart som kollaboration: finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45. Boken är banbrytande och bygger på professor Westerlunds grävande i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Jag vill direkt påpeka att boken inte enbart är av intresse för Finlands historiker specialiserade på sjöfart, utan Westerlunds bok bör intressera många fler, inte minst skandinaver med intresse för Nazityskland och nordisk historia. Det bör också genast påpekas att det fanns svenska och danska fartyg inom Transportflotte Speer, mer om dem längre fram.

Grundorsakerna till att det behövdes många utländska fartyg i tysk tjänst längs den norska kusten var två:

1. Det omfattande tyska kustförsvaret i det då mycket vägfattiga Norge krävde många underhållstransporter sjövägen.

2. Byggnation av Hitlers polarjärnväg krävde omfattande material- och manskapstransporter till baser tillhörande den paramilitära Organisation Todt (OT). 

 

De tyska sjötransportbehoven i Norge översteg alltså den tyska kapaciteten och finska fartyg kom att bli en stor del av lösningen. Finland var från sommaren 1941 Tysklands ”vapenbroder” och, för att citera Westerlund, ”Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla […]”. Många småredare i Norge, Finland och i viss mån Sverige och Danmark attraherades därför av Transportflotte Speer. 

 

Verklighetens uppdrag längs norska kusten var dock ingen dans på rosor. De norska väderförhållandena, mindre lämpade fartyg och den rätt glädjelösa tillvaron i det tyskockuperade Norge var ingen angenäm blandning. När Lapplandskriget bröt ut hösten 1944 blev det ännu värre. Ett fyrtiotal fartyg från Finland befann sig då ännu i tysk tjänst i norska vatten och tyskarna tog då helt sonika fartygen i beslag, varvid ett hundratal av besättningarna under stora umbäranden flydde till Sverige. Andra sjömän från Finland hann gripas av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. 

 

Vad gäller kopplingar till Sverige finns det en rätt oväntad sådan redan i Transportflotte Speers förhistoria. Formellt blev organisationen till först 1940 men inofficiellt tre år tidigare för att kunna transportera stora mängder granit längs tyska floder till främst Berlin. Vad var det Albert Speer gjorde i Berlin som krävde en massa granit? Jo, Berlin skulle ju omformas till Germania, för vilket inte minst svensk granit köptes. Spår av denna verksamhet finns än idag i Oskarshamn och skildras i min bok 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Westerlunds nya bok innehåller flera uppgifter som kompletterar vad jag skrev om Germania, helt särskilt fäster jag mig vid att Transportflotte Speer kunde dra nytta av den inställda tyska invasionen av Storbritannien. Omfattningen av invasionsplanerna framgår av att 213,000 flytvästar anskaffades. Eftersom invasionen inte blev av kunde Transportflotte Speer ta över hundratals landstigningsfarkoster och pråmar. En del av dessa farkoster överfördes till organisationens norska sektion.

 

Professor Westerlund redovisar också förhållandet mellan Transportflotte Speer, Organisation Todt (OT) och Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). Av dessa tre var Transportflotte Speer (TS) den minst framträdande och Westerlund tydliggör relationerna med att förklara hur TS aldrig bemödade sig om att skapa en gedigen ”corporate identity” och man hade därför ingen egen propagandaavdelning. TS skildrades främst genom artiklar i OT-organet Der Frontarbeiter. På köpet berättar Westerlund om hur en del av Speers lastbilsorganisation, NSKK-Gruppe Todt, i juni 1944 fick ett nytt namn, Transportkommando/korps Speer. Med andra ord hade Albert Speers stjärna då stigit så högt på den nazistiska himlen att den döde Fritz Todts namn kunde ersättas med Speers.

 

Fem mindre svenska fartyg, liksom fem danska, tillhörde under någon tid Transportflotte Speer. Deras betydelse var enligt Westelund liten men han nämner särskilt dykarfartyget Thule från företaget Ostsvenska Sjöbergnings (sic). Varför så få svenska fartyg? Svaret är enkelt, flera svenska fartyg var redan engagerade för den tyska flottan i Östersjön. Svenska fartyg i Östersjön fraktade även flygbränsle för Luftwaffe. 

 

Högst mänskliga episoder finns också i Westerlunds bok, som citat av finländare om hur de tog livsmedel från tyskarna och delade ut till norrmän med motiveringen: ”Vi själva mådde ju som prinsar, vi hade mycket mat som vi stal av tyskarna.”

 

Kort sagt har Lars Westerlund belyst en för de allra flesta okänd aspekt av den norska ockupationshistorien, hur fartyg och besättningar från Finland, Sverige och Danmark blev en del av den.

Inspirerande om tyska ubåtars offer

Denna nya bok om krigsseglare från Nordnorge borde få svenska efterföljare. 

Över tusen norska skepp från norska handelsflottan och marinen deltog i andra världskriget. Insatserna till lands och i luften av norrmän var inte obetydliga men bidragen till sjöss var helt enkelt på en annan nivå - och det är delvis okända delar av dem som Roger Albrigtsens nya bok handlar om.

De norska handelsfartygen blev till stor del beväpnade och mer än hälften av dem sänktes. Av 35,000 norska krigsseglare omkom närmare 5,000. Den totala mängden är helt enkelt för stor för att låta sig skildras mer gediget i en enda bok. Men skildrar man krigsseglarna län för län, på norska fylke för fylke, blir deras öden mer hanterbara och lättare att finna för släktingar och specialintresserade. Nu har Albrigtsens första bok om de nordnorska krigsseglarna utkommit, Krigsseilere fra Nord, om de som var från länet/fylket Finnmark. Han håller på med uppföljarna om sjömännen från fylkena Nordland och Troms.

Det var inte bara tyska ubåtar, sjöminor och flygplan som skördade tusentals norska liv. Roger Albrigtsen berättar även om hur 38 norska skepp sänktes av "Hitlers vikingar", hjälpkryssarna vars särskilda märke innefattade ett vikingaskepp. Det utmärkande med hjälpkryssarna var att de konstruerats för att framstå som handelsfartyg men på väldigt kort tid kunde förvandlas till de tungt beväpnade örlogsfartyg de i själva verket var. 

Även de norska sjömän som med eller mot sin vilja seglade för tyskarna skildras av Albrigtsen och de är särskilt intressanta ur svensk synvinkel. En hel del av dem arbetade motvilligt för tyskarna och inte så få av dessa flydde till Sverige trots hot om dödsstraff.

Förutom nästan ständig livsfara var det inte så få norska krigsseglare som hade noll möjligheter till kontakt med familjen mellan 1940 och 1945. Svårt att begripa för en nutida människa, liksom den otacksamhet krigsseglarna ofta stötte på - något som minst lika mycket gäller Sveriges krigsseglare.

Det är gott att Albrigtsen avslutar sin välillustrerade bok med en så pass inspirerande och därtill ännu levande veteran som Trygve Laheim Johansen. Det är nog svårt att inte påverkas av hans överlevnadsförmåga och livsglädje.

Svenska författare som skriver om våra sjömän under andra världskriget bör kunna ta efter Roger Albrigtsens metod att skriva om krigsseglarna länsvis. Även de svenska krigsseglarna var många tusen, drygt 8,000 av dem var mer eller mindre i allierad krigstjänst under olika staters flaggor. De förtjänar alla att bli mer kända och då bör länsvisa skildringar kunna bidra till större kunskap.

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Författaren Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för "mitt” regemente, Norrbottens regemente (I 19). Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person- och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, exempelvis USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.

General Pattons svenska spår

Bland det sista Patton gjorde var att besöka Sverige. BILDKÄLLA: US Army

En av andra världskrigets allra mest kända generaler var den otålige pansargeneralen George S. Patton. Av någon orsak har dock platsen i Uppsala till hans minne varit rätt okänd fram till nu.

Före general Patton inspekterade soldater i utkanten av Uppsala bodde han i Stockholm på Grand Hotel i rum 218 - detta berättade jag redan i min bok Tyskar och allierade i Sverige, i vilken det finns en intervju jag gjorde med en av de svenska officerare som var med. I min nya bok kan du även läsa om platsen i Uppsala som bär hans namn, samt se tidigare okända bilder från hans besök (syftar nu inte på bilden ovan, som inte är tagen i Sverige). Antalet sådana här sevärdheter framgår av bokens titel, 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Flera är förbundna med allierade och tyska soldater, men det finns även spår av finska krigsmän, och givetvis av våra egna beredskapssoldater.

Andra sevärdheter påminner om polska, sovjetiska, svenska och tyska ubåtar. Fler minnesmärken än vad jag trodde påminner om allierade och svenska flygare. Har alltså till stor del tack vare er, kära läsare, lyckats finna fler sevärdheter än vad jag kände till när jag skrev mina tidigare böcker om Sverige 1939-45.

Också tack vare flera av er har den nya boken (omslaget nedanför) fått bra fart och sålt ovanligt bra de första veckorna, den är nu bland de mest säljande faktaböckerna hos flera bokförsäljare. Det är nog så att ni som visar upp boken på sociala medier eller kommentarer på sociala medier är bland de viktigaste personerna för bokens öde. Jag tackar särskilt för den hjälpen, samt önskar alla läsare en frisk "hemester".

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst med en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten. Nu har vi kommit till bokens kanske mest spännande avsnitt, det handlar alltså om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och varför inte även spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget?

Fallskärmsjägarnas nyckel till segern

Det "ointagliga" fortets fall skildrat av en tysk fallskärmsjägare som var med 1940.

Världens första anfall med fallskärmsjägare mot ett fort var INTE det tyska angreppet på det "ointagliga" fort Eben-Emael den 10 maj 1940. Det var istället en operation i Danmark en månad tidigare - en operation som dock rätt få författare ens är medvetna om. Men i den nyutkomna Vågspelet vid Eben-Emael finns den med.

Fallskärmsjägar- och kustjägarveteranen överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har skrivit ett synnerligen läsvärt introducerande kapitel i vilket han tar upp både den ofta bortglömda fallskärmsoperationen i Danmark och nyckelpersonen Kurt Students rätt okända bakgrund som utbildare i Sovjetunionen. Sunnefeldt nämner även den mycket märkliga tingesten Personenabwurfgerät, en behållare för samtidig fällning av tre fallskärmsjägare.

Efter Sunnefeldts kunniga inledning följer fyra fynd som gjorts i amerikanska och svenska arkiv av Pennan & Svärdets experter. Av särskilt intresse är fyndet av fänriken (sedermera översten) Gerhard Schachts rapport om hur Eben-Emael intogs med hjälp av framförallt glidflygplan. I Schachts rapport finns guldkorn som hur grundplanen kläcktes. Gerhard Schacht understryker och tydliggör segelflygaren Hanna Reitschs roll. Detta är speciellt eftersom det i den senaste biografin över Hanna Reitsch, den fantastiskt välskrivna The Women Who Flew For Hitler av Clare Mulley, inte fastslås att Reitsch var en nyckelperson bakom planen. Mulley beskriver istället Reitschs roll som ett rykte. Men i och med att Gerhard Schacht i högsta grad deltog i angreppets förberedelser och genomförande får man nog anse att hans ord om hennes roll i planens utformande väger tungt.

Vågspelet vid Eben-Emael går även tillbaka några år och beskriver hur de tyska fallskärmsjägarna föddes genom Hermann Görings intryck av de sovjetiska luftlandsättningstrupperna VDV och hur han sedan omformade en polisiär styrka till Regiment General Göring, Tysklands första luftburna regemente.

I boken ingår en stor mängd bilder och flera kartor varav nio i färg. Bland grafiken är min favorit jämförelsen mellan Junkers Ju 52 och de tre andra flygplan som användes av fallskärmsjägarna. Kort sagt är Vågspelet vid Eben-Emael en höjdare om man intresserar sig för elitförband och vågade operationer.