Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink
Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.
Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.
Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.
Före Budapests omringning - en tysk Kungstiger på stadens gator. FOTO: Bundesarchiv/Faupel
"Elak som en svensk" var ett uttryck som uppkom i Polen som ett resultat av svenska skövlingar under 1600-talet. Det är en av många minnesvärda detaljer i artikeln "Grannar i krig och fred" av den militärhistoriske författaren Artur Szulc. Men med "Logistik - viktigare än vapen" har Szulc överträffat sig själv.
Artur Szulcs artikel om Sverige och Polen under 500 år i Populär Historia 11/2016 är synnerligen insiktsfull och läsvärd. Men i Militär Historia 11/2016 lyckas samme Szulc nog faktiskt slå sig själv. Visst är omslagets rubrik "Logistik har avgjort alla fälttåg - från antiken till idag" en förenkling, men det ligger mycket i denna förenkling - som kungar, diktatorer och politiker lyckas glömma eller förtränga om och om igen. I samma nummer återfinns också en nydanande och starkt illustrerad artikel om vad författarna träffande betecknar som "ett Stalingrad vid Donau", nämligen slaget om Budapest 1944-45. Artikelförfattarna Mirko Bayerl och Lennart Westberg har mejslat fram sin artikel genom flera års forskande inte minst i Ungern. Som om detta inte räckte innehåller samma nummer en intervju av pansarexperten Jan Forsberg, bara ett citat ur den: "Det var nionde gången som jag blev utslagen".
Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren "Det 19:e Fabergéägget".
Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?
Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria... Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.
Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 75-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord - ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: "De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum".
Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger - det var där Jan först stred i Norge.
Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: "Nej, inte ännu en Hitlers-bok!" men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka - för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: "En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland". Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.
Ryskt lokalt nyhetsinslag från i lördags om Kalasjnikov och planerna på en ny rysk vapenkoncern. Ja, han arbetar fortfarande.
Flera ryska vapenfabriker kan komma att förenas i en ny koncern med det oslagbara namnet Kalasjnikov. Detta framkom i lördags under den världsberömde vapenkonstruktörens födelsedag.
Som jag uppmärksammade i artikelserien MILITÄRT! så fyllde Michail Kalasjnikov år i lördags, närmare bestämt 93. Under firandet framkom att Kalasjnikov godkänt förslaget från vice premiärminister Dmitrij Rogozin att samla flera ryska vapentillverkare under namnet Kalasjnikov. Det är alltså fullt tänkbart att Kalasjnikov i framtiden kommer att associeras med fler vapentyper än idag.
Per Sjöswärd skrev ett intressant brev till mig efter att ha läst min artikel. Här två utdrag som jag publicerar med hans tillåtelse. Om bilden av en amerikansk MP-kapten med en AK-47 skrev Per, som är en mycket erfaren fotograf, att kaptenen bär ett speciellt kamerafodral, "som kan innehålla en Leica M3, M-2 eller M-4. Själv har jag en M3 från 1957 som jag fortfarande använder för svartvita bilder". Om Ungern 1956 skrev Per: "Jag har arbetat tillsammans med en ungrare som kunde berätta om små skolkillar som klättrade upp på sovjetiska stridsvagnar, bankade på tornluckan och när denna öppnades slängde de ner en sprängladdning, Molotovcocktail eller handgranat."
Antony Beevors nya tegelsten Andra världskriget erbjuds i senaste Pennan & Svärdet. Är den värd din tid, undrar du kanske? Den är ju på nästan tusen sidor...
Svaret är ja, anser jag - för den har något som skildringar av hela andra världskriget oftast saknar, nämligen "ett välgörande globalt perspektiv", som Dick Harrison skrev i sin bokrecension.
Professor Harrison fann dock samtidigt att boken har "anmärkningsvärda fel och inkonsekvenser". Jag menar att Harrison har rätt om några av bristerna han tar upp men även överdriver något. Vilket kanske inte är så märkligt eftersom han till skillnad från Beevor är fullfjädrad professor (Beevor är "visiting professor"). Exempelvis ogillar Harrison att "Sverige [inte] förekommer som uppslagsord". Det stämmer att Sverige saknas just som uppslagsord, men så har Beevor gjort med de allra flesta länder med undantag av några obskyra, som Madagaskar. I själva brödtexten finns Sverige med på flera ställen. Flera av dem finner man genom uppslagsordet Stockholm.
Vilka uppslagsord författare tar med eller inte varierar och jag tror de flesta finner Beevors urval vara helt okej.
Vad gäller svenskar i boken är SS-svenskarna med på flera sidor genom att Beevor tar upp III. SS-pansarkåren med dess division "Nordland". Rätt fantastiskt egentligen med tanke på de tusentals divisioner som fanns under kriget. Beevor skriver om divisionen att den "var bemannad med danska, norska, svenska, finska och estniska frivilliga". Detta är inte ett direkt fel av Beevor men ger ett felaktigt intryck eftersom han i listan över nationaliteter i divisionen inte nämner den största kategorin, nämligen "folktyskar" från Östeuropa (mest Rumänien). Det nordiska i "Nordland" var, som en hel del annat i Tredje riket, mest propaganda. Det svenska inslaget i "Nordland" var ett trettiotal svenska medborgare och tjugotal estlandssvenskar (estniska medborgare), alltså under divisionens hela existens 1943-45.
Av Beevors bok skulle man kunna tro att de svenskar som spelade aktiv roll under kriget antingen var i SS eller jobbade på svenska ambassaden i Budapest. För Raoul Wallenberg har Beevor inte missat. Att betydligt fler svenskar ställde upp i uniform för de allierade än för tyskarna - enbart i Norge 1940 kanske 300 stycken - verkar Beevor däremot ha missat. Men med tanke på att Beevor tagit ett sådant globalt grepp får man väl ha överseende med denna och andra brister. Totalt sett är boken en imponerande prestation, ett måste för den som är intresserad av hela krigsförloppet.
De i artikeln omtalade svenska pansarbilarna dyker upp efter ett tag i denna amatörfilm som ännu rätt få har sett på Youtube.
Den idag vid I 19 i Boden aktuella svenska insatsen i Kongo med pansarbilar beskrevs så här av den indiske majoren Manglas: "Mitt hjärta är fullt av beröm för dessa ungdomar som kämpade likt lejon och räddade konvojen från fullständig förintelse".
För övrigt är det idag minnesdagen för Förintelsens offer - i år extra uppmärksammat eftersom det är ett av de sista åren med många som kan vittna om händelserna ifråga och dessutom är det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes.
På senare tid har historiker som Paul A. Levine tonat ned Wallenbergs insats. Men även om bilden av Raoul Wallenberg nu blir mer nyanserad och mindre präglad av spektakulärt hjältemod kvarstår mycket att se upp till i hans handlande.
Förresten tycker jag det var märkligt att det skulle ta så många år till dess att Raoul Wallenbergs starka engagemang för hemvärnet (han var instruktör) ordentligt dokumenterades. Det var först min kollega Lars Brink som gjorde det. Vi är väl kollegor i dubbel bemärkelse eftersom vi bägge skriver böcker och är med i hemvärnet.
P.S. I artikelserien MILITÄRT! berättar jag om hur Torsten Stålnacke gjorde skäl för sitt namn under en strid i Kongo.
Riksdagsledamoten i försvarsutskottet Mikael Oscarsson (KD) "kräver besked från utrikesminister Carl Bildt om vad [Mistral]affären betyder för säkerheten i Östersjön". Folkpartiets Allan Widman: "svara upp mot en ökad rysk närvaro i Östersjön". Allt enligt dagens DN.
Bo Pellnäs betygsätter i samma artikel den hittillsvarande tystnaden bland svenska politiker: "häpnadsväckande" och tar upp den 60-procentiga ökningen av Rysslands militärutgifter och att Ryssland "i höstas" [borde stå förra hösten] höll den största militärövningen i Östersjön sedan 1980-talet.
I dagens DN Kultur finns också en högintressant artikel om utvecklingen i Ungern och Ukraina.
Inget av detta finns online ännu, köp tidningen eller kolla på nätet senare.
Jobbik, det ungerska partiet med egen paramilitär organisation, har i den första valomgången fått drygt 17 procent av rösterna. Därmed tog man flera nya röster men blev inte näst största parti eftersom MSZP, Ungerns socialistiska parti, fick nitton procent (2004 hade man 34 procent).
Emellertid är det ungerska valsystemet sådant att nu blir det en till valomgång mellan de tre främsta partierna. Detta val genomförs den 25 april.
Liksom bloggaren Chefsingenjören - se föregående inläggs första kommentar - undrar jag hur Jobbik kommer att påverka Ungerns medlemskap i Nato och EU. Detta är det för Sverige nog mest intressanta i det som nu utspelar sig i Ungern.
Dagens val i Ungern ser ut att leda till att EU får en medlemsstat i vilken det näst största partiet har en svartuniformerad gren. Svenska medier har de senaste veckorna publicerat några artiklar om utvecklingen i Ungern men hur är det med den stora bilden?
De senaste dagarna har de stora svenska redaktionerna tagit upp Jobbik och dess uniformerade formation, Ungerska gardet (formellt numera benämnt "Nya ungerska gardet"). DN hade denna TT-artikel i fredags (man hade även ett ledarstick för nån vecka sen som jag dock ej nu finner), SvD hade denna artikel idag.
Nej, följande filmklipp är inte från en tidigare okänd färgfilm från 1933. Det är inte heller en scen ur någon ny spelfilm om 30-talet. Det är Ungern av idag. OK, tryck på play...
Det du just sett är inte unikt för Ungern. I flera länder i Europa har politiska partier åter paramilitära avdelningar. De största dylika återfinns i Ryssland och Ungern. Ungerska gardet, som filmklippet ovan visar, är den paramilitära formationen under nationalistpartiet Jobbik, som i EU-valet ifjol fick 15 procent av de ungerska väljarnas röster och om två veckor förväntas få lika mycket eller mer i det förestående ungerska parlamentsvalet.
Jobbik surfar på en våg av missnöje med de vanliga partierna, missnöje med korruption liksom utbrett missnöje över Ungerns medlemskap i EU och Nato. Officiellt är man inte antisemiter men man är desto tydligare ang. Ungerns romer.
I Ryssland ligger det renodlade nationalistpartiet LDPR, överste Vladimir Zjirinovskijs så kallade liberaldemokrater, "bara" på drygt tio procent av rösterna de senaste åren. De (Zjirinovskij) var uppe i 23 procent på 1990-talet. Å andra sidan har en hel del tankegods från LDPR blivit "mainstream" och ingår numera i flera andra ryska partiers program. Flera aktörer på den ryska politiska scenen är inte heller partier utan andra typer av organisationer. Inte minst då Eurasia-rörelsen.
Det har hittills rapporterats ytterst sparsamt om denna utveckling. Varför? Jag menar inte att den utgör något hot riktat mot Sverige - men frånvaro av hot specifikt mot Sverige är inte det samma som att detta inte berör oss. Sverige är numera både ekonomiskt (genom EU) och säkerhetspolitiskt (genom solidaritetsdeklarationen) förbundet med det övriga Europa som aldrig förr. Konkret är Rumäniens problem (snart kanske med Ungern) inte bara Rumäniens och Estlands (med Ryssland) inte bara Estlands.
Därför skrev jag den här artikeln som publicerades idag. Den föregicks av en som tyvärr inte lades ut på nätet. Men den publicerade är nog den viktigare. Under artikeltexten finns ytterligare några filmklipp som jag rekommenderar. Den första är Jobbiks/Ungerska gardets kampanjvideo från i höstas som trots att den är på ungerska är synnerligen sevärd, särskilt en bit in (musiken kanske låter bekant - den har använts i "Sagan om de två tornen").
Måhända börjar svenska medier att rapportera lite mer om denna utveckling efter det kommande valet i Ungern?
