lördag 26 september 2020

Inspirerande om tyska ubåtars offer

Denna nya bok om krigsseglare från Nordnorge borde få svenska efterföljare. 

Över tusen norska skepp från norska handelsflottan och marinen deltog i andra världskriget. Insatserna till lands och i luften av norrmän var inte obetydliga men bidragen till sjöss var helt enkelt på en annan nivå - och det är delvis okända delar av dem som Roger Albrigtsens nya bok handlar om.

De norska handelsfartygen blev till stor del beväpnade och mer än hälften av dem sänktes. Av 35,000 norska krigsseglare omkom närmare 5,000. Den totala mängden är helt enkelt för stor för att låta sig skildras mer gediget i en enda bok. Men skildrar man krigsseglarna län för län, på norska fylke för fylke, blir deras öden mer hanterbara och lättare att finna för släktingar och specialintresserade. Nu har Albrigtsens första bok om de nordnorska krigsseglarna utkommit, Krigsseilere fra Nord, om de som var från länet/fylket Finnmark. Han håller på med uppföljarna om sjömännen från fylkena Nordland och Troms.

Det var inte bara tyska ubåtar, sjöminor och flygplan som skördade tusentals norska liv. Roger Albrigtsen berättar även om hur 38 norska skepp sänktes av "Hitlers vikingar", hjälpkryssarna vars särskilda märke innefattade ett vikingaskepp. Det utmärkande med hjälpkryssarna var att de konstruerats för att framstå som handelsfartyg men på väldigt kort tid kunde förvandlas till de tungt beväpnade örlogsfartyg de i själva verket var. 

Även de norska sjömän som med eller mot sin vilja seglade för tyskarna skildras av Albrigtsen och de är särskilt intressanta ur svensk synvinkel. En hel del av dem arbetade motvilligt för tyskarna och inte så få av dessa flydde till Sverige trots hot om dödsstraff.

Förutom nästan ständig livsfara var det inte så få norska krigsseglare som hade noll möjligheter till kontakt med familjen mellan 1940 och 1945. Svårt att begripa för en nutida människa, liksom den otacksamhet krigsseglarna ofta stötte på - något som minst lika mycket gäller Sveriges krigsseglare.

Det är gott att Albrigtsen avslutar sin välillustrerade bok med en så pass inspirerande och därtill ännu levande veteran som Trygve Laheim Johansen. Det är nog svårt att inte påverkas av hans överlevnadsförmåga och livsglädje.

Svenska författare som skriver om våra sjömän under andra världskriget bör kunna ta efter Roger Albrigtsens metod att skriva om krigsseglarna länsvis. Även de svenska krigsseglarna var många tusen, drygt 8,000 av dem var mer eller mindre i allierad krigstjänst under olika staters flaggor. De förtjänar alla att bli mer kända och då bör länsvisa skildringar kunna bidra till större kunskap.

fredag 21 augusti 2020

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Författaren Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för "mitt” regemente, Norrbottens regemente (I 19). Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

tisdag 11 augusti 2020

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare i Skellefteå som bevarar en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även ett typiskt SOE-vapen som jag här inte visar, det kommer i en kommande bok. Så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att SOE-vapnet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Runar!






måndag 3 augusti 2020

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person- och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, exempelvis USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.

fredag 24 juli 2020

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.

tisdag 7 juli 2020

Svensk stridsvagn på landstigningsbåt

Vad gör den där? BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Här kommer lite bonusmaterial om pansar från mitt senaste bokprojekt, den nu både färdiga och tryckta 200 svenska sevärdheter från andra världskriget.

Tack vare att jag genom Thomas Gren fick fotografera graniten för Germania (den planerade nya tyska huvudstaden) som bevaras i Oskarshamn så fick jag även två pansarbilder som visar två typer av pansarfordon under andra världskriget. De väcker en del frågor och särskilt den som visar en svensk stridsvagn m/41 ombord på en landstigningsbåt. Kort sagt, vad gör den där? I Oskarshamn tillverkades både landstigningsbåtar och stridsvagnar. Varvets verkstäder syns i bakgrunden på fotot ovan. Uppenbarligen har man testat landstigningsfartygen genom att transportera pansar. Dock är det lite mystiskt att det är just en stridsvagn m/41 på fartyget. Den stridsvagnen hette i ursprungslandet Tjeckoslovakien LT vz. 38, och blev mer känd genom dess tyska beteckning Panzerkampfwagen 38(t). Vad är mysteriet? Jo, i Oskarshamn tillverkades vad jag vet inte denna vagn, men däremot dess "lillebror" strv m/37 - en typ som återfinns på omslaget av 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Ytterligare en bild (nedanför) från Oskarshamn visar en stormartillerivagn (sav) m/43, ett fordon baserat på strv m/41.

Sav m/43 i Oskarshamn. BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Inte heller stormartillerivagnar ska dock enligt vad jag vet ha tillverkats i Oskarshamn. Scania-Vabis i Södertälje stod för tillverkningen av dessa fordon men det verkar som om någon del i produktionen utfördes i Oskarshamn. Hursomhaver påminner dessa fotografier både om vårt täta samarbete med Tjeckoslovakien inom försvarsmateriel, liksom om Oskarshamns verkstadsindustri. Enbart vid Oskarshamns Varv AB var det under slutet av 1950-talet närmare 1500 anställda.

Avslutningsvis en bonusbild jag tagit själv i Boden. Den visar Föreningen P 5:s välbevarade stormartillerivagn, med vagnchef i tidsenlig klädsel. Har man ett specialintresse för pansar är Föreningen P 5:s årliga parader och uppvisningar riktiga höjdare. I år har det av förklarliga skäl inte blivit så många men det betyder inte att verksamheten har legat nere - flera medlemmar har även under pandemin lagt ner en hel del ideellt arbete på reparationer och renoveringar.

Sav m/43 vid Försvarsmuseum i Boden, i bakgrunden en strv 103C.

torsdag 2 juli 2020

General Pattons svenska spår

Bland det sista Patton gjorde var att besöka Sverige. BILDKÄLLA: US Army

En av andra världskrigets allra mest kända generaler var den otålige pansargeneralen George S. Patton. Av någon orsak har dock platsen i Uppsala till hans minne varit rätt okänd fram till nu.

Före general Patton inspekterade soldater i utkanten av Uppsala bodde han i Stockholm på Grand Hotel i rum 218 - detta berättade jag redan i min bok Tyskar och allierade i Sverige, i vilken det finns en intervju jag gjorde med en av de svenska officerare som var med. I min nya bok kan du även läsa om platsen i Uppsala som bär hans namn, samt se tidigare okända bilder från hans besök (syftar nu inte på bilden ovan, som inte är tagen i Sverige). Antalet sådana här sevärdheter framgår av bokens titel, 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Flera är förbundna med allierade och tyska soldater, men det finns även spår av finska krigsmän, och givetvis av våra egna beredskapssoldater.

Andra sevärdheter påminner om polska, sovjetiska, svenska och tyska ubåtar. Fler minnesmärken än vad jag trodde påminner om allierade och svenska flygare. Har alltså till stor del tack vare er, kära läsare, lyckats finna fler sevärdheter än vad jag kände till när jag skrev mina tidigare böcker om Sverige 1939-45.

Också tack vare flera av er har den nya boken (omslaget nedanför) fått bra fart och sålt ovanligt bra de första veckorna, den är nu bland de mest säljande faktaböckerna hos flera bokförsäljare. Det är nog så att ni som visar upp boken på sociala medier eller kommentarer på sociala medier är bland de viktigaste personerna för bokens öde. Jag tackar särskilt för den hjälpen, samt önskar alla läsare en frisk "hemester".