måndag 23 mars 2015

Krigare under främmande flagg


Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren "Det 19:e Fabergéägget".

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria... Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 75-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord - ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: "De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum".

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger - det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: "Nej, inte ännu en Hitlers-bok!" men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka - för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: "En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland". Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

fredag 20 mars 2015

"Hotet" från Finland


Ryska luftburna styrkor (VDV) har under den oanmälda övningen omgrupperats norrut. Inslag från början av denna vecka.


Ryska arktiska Franz Josefs land, intill Svalbard, framhävs under beredskapsövningen. Detta klipp inleds med Franz Josefs land.

Putin satte i måndags igång en oanmäld beredskapsövning, till stor del intill Norden, som hunnit fördubblas och nu omfattar bland annat 80,000 soldater och 220 flygplan och helikoptrar. Samtidigt pekas finländare ut som farliga för ryska Karelen.

Hittills verkar inga svenska medier ännu ha uppmärksammat det nydanande med den ännu inte avslutade oanmälda ryska övningen. Förutom storleken och dubbleringen är det påfallande hur man i stor skala, sannolikt oöverträffat, med inget (?) varsel alls uppenbarligen har lyckats snabbt omgruppera stora delar av flera luftlandsättningsförband till olika platser i Arktis. Man har i norska staber antagligen särskilt noterat betoningen på Franz Josefs land, den ryska ögrupp som ligger öster om den norska ögruppen Svalbard.

Det som står klart om norsk hållning till övningen är att man från högsta ort nu är öppet negativ till den. Norska myndighetspersoner har vid tidigare ryska övningar varit mycket sparsamma med offentlig kritik.

Om vi växlar till relevanta finska nyheter på svenska så finns det en högintressant SvD-artikel, "Rysk säkerhetstopp varnar för Finland". Men artikeln saknar en uppgift som verkligen borde ha varit med. Känner man inte till vem Nikolaj Patrusjev är skulle man kanske kunna tro att han är pensionerad, eftersom det bara står att han är före detta FSB-chef (FSB = säkerhetstjänsten). Patrusjev är dock i högsta grad i arbete - han är sedan 2008 den som håller ihop Rysslands säkerhetsråd. Putin hade samma position fram till dess att han blev tillförordnad president.

För den som vill läsa om när det senast var fullt krig i Norden rekommenderas den nya boken Churchills elitsoldater av Ross Kemp. Han lyfter särskilt fram två brittiska operationer i Norge, "Archery" och "Gunnerside". Den senare var mot Hitlers kärnvapenprogram och värdet av operationen överskattas av Kemp. Men värdet av kapitlet om "Archery" och flera andra kapitel gör att boken dock är mycket läsvärd för den som är intresserad av våghalsiga operationer. Boken går nu att skaffa genom Pennan & Svärdet.

torsdag 12 mars 2015

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. "Moskvafreden" som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli "folkrepublik". Men priset var högt - och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om - smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska militära förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: "Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling".

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium - viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en "preventiv aktion" mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

UPPDATERING 14:00: Ovan skrevs före DN publicerade nyheten om ett kompani yrkessoldater för Gotland. Det är givetvis ett steg i rätt riktning men frågan är tills vidare hur detta ska kunna ske utan neddragning av något annat eftersom försvarets finansiering i stort är ett enda stort frågetecken, liksom sparkraven genom RB5.

måndag 2 mars 2015

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

söndag 1 mars 2015

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

fredag 27 februari 2015

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel


Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag ska firas som "Specialoperationsstyrkornas dag".

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med "återbördandet av Krim" (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen - detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter ska firas som "Specialoperationsstyrkornas dag". Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen "Special Forces Day". Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara "Special Operations Forces Day", alltså Specialoperationsstyrkornas dag, och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband, men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att en av SSO:s grundare var överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara chef SSO till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den ryska militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Våra grannar i Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.

TILLÄGG 28/2: Lite förenklat, spetsnaz = specialförband. Att enbart säga spetsnaz säger inte så mycket eftersom det finns en mängd väldigt olika spetsnaz inom flera myndigheter och enbart inom ryska armén finns det flera olika spetsnaz. I regel bör man därför specificera mer, exempelvis säga marin spetsnaz eller FSB-spetsnaz. SSO har hittills kunnat fira på den årliga spetsnazdagen den 24 oktober, men nu har alltså Putin bestämt att SSO ska ha en helt egen dag, den 27 februari. Det framgår även av Putins dekret att spetsnazdagen den 24 oktober ingalunda avskaffas. Det här med årsdagar anses vara väldigt viktigt i Ryssland och märks även i civila medier, det blir i regel flera TV-inslag etc.

söndag 1 februari 2015

Spionkriget före vinterkriget


Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget - först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det spionkrig som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen, som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan ny bok, skriven av den finlandssvenske författare K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken "Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik" berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.