onsdag 15 januari 2020

Andra världskrigets myter

Finns nu även på svenska, men med ett helt annorlunda omslag (se längst ner).

Var Stalingrad andra världskrigets vändpunkt? Var Patton USA:s främste general? Vad planerade Stalin egentligen under vintern och våren 1940? Misslyckades tyskarna med att ta Moskva på grund av vintern?

Ovan är några av de lite provokativa frågor som ställs i Andra världskrigets myter av flera författare under ledning av Jean Lopez och Olivier Wieviorka. Boken består av de mest intressanta delarna av två böcker som utkom först på franska. Den första av dem kom 2015 och den andra 2017. Den första svenska upplagan kom ifjol (2019) men jag hade inte tid att läsa den då. Det finns väldigt mycket att säga om boken eftersom den just har myter i fokus, sådant som debatteras. Eftersom jag som bloggare eftersträvar korta inlägg vill jag mest uppmana bloggens läsare att själva läsa boken, men några kommentarer vill jag dock komma med.

Det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska. Generellt har ju de flesta icke-svenska böcker och spelfilmer i Sverige sitt ursprung i något engelsktalande land. Bara detta är ett skäl att ta del av denna bok som nog är skickligt översatt från franskan. Jag har inte jämfört med det franska originalet men kommer inte ihåg att jag stötte på något som störde mig språkmässigt. Det var också i Frankrike, i början av 1990-talet, som jag själv först stötte på det som står i fokus i bokens första kapitel: en omvärdering av Stalins respektive Hitlers övergripande planer inför sommaren 1941 - framförd i böcker på franska, engelska, ryska och tyska av den sovjetiske avhopparen Viktor Suvorov, en pseudonym för Vladimir Rezun. Suvorov/Rezun har sedermera fått visst stöd av några ryska och tyska historiker. Jag vill inte här komma med någon "spoiler" och säger därför bara att analysen av Suvorovs m fl tolkningar av sovjetisk och tysk krigsplanläggning var mer läsvärd än vad jag hade väntat mig. Alltså, detta avsnitt av Andra världskrigets myter är i sig riktigt tänkvärt och borde läsas av alla med djupare intresse för Stalin, Hitler och östfronten.

Kapitlet om myten "Tyskarna lyckades inte erövra Moskva på grund av vintern" är liksom bokens övriga kapitel om liv och död men icke desto mindre innehåller det ett både komiskt och självkritiskt uttalande av en av de tyska pansarveteranerna som var med.

Undertecknad har ett särskilt intresse för general Patton, vilket framgår av några av mina egna böcker. Nicolas Aubins hantering av Patton-myten är vass men inte elak och slutklämmen är suverän.

Vissa av bokens kapitel är ur min synvinkel inte lika intressanta som de ovan nämnda. Det kanske var givet med tanke på att det är hela 16 medverkande författare. Men de ovan nämnda kapitlen och flera andra gör ändå boken till en av fjolårets mest intressanta.

Så här blev den svenska upplagans omslag:

måndag 13 januari 2020

Ny svensk försvarsblogg om hemvärnet

Vad har sådana här att göra med hemvärnet? Läs Petri-bloggen för en förklaring.

I blogglistan här intill, under "Bloggar jag följer", har det skett en förändring. Nu finns även en blogg med fokus på hemvärnet med och den har hittills fyra inlägg, både om hemvärnets rötter och hemvärnet av idag.

Petri-bloggen är ingen officiell myndighetsröst, i likhet med den blogg som du just nu läser, liksom Wiseman, Skipper, Jägarchefen och några till. "Petri" i Petri-bloggen kanske inte direkt ringer en klocka, men gå in på bloggen så finner du förklaringen. Klicka på bloggens rubriker för att se respektive inlägg.

Trevligt att fler vill blogga om försvaret.

lördag 11 januari 2020

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

onsdag 8 januari 2020

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

torsdag 2 januari 2020

Sovjetiska soldater i Sverige

Tusentals var i Sverige, men minnet av dem försvann nästan under sovjetepoken.

Långt före de två amerikanska flygbaserna på svensk mark hade det etablerats flera "ryssläger" i Sverige för sovjetiska soldater som rymt från tysk fångenskap i Norge och Finland. Elisabeth Hedborgs gripande nya bok Min far var rysk soldat visar vilket stort inflytande sovjetiska myndigheter fick i dessa förläggningar.

I Andra världskriget i Sverige berättar jag om hur frågetecken kring en enorm tysk fartygsmodell rätades ut. Jag hittade till slut den ryske modellbyggaren, som varit en av Stalins soldater i Sverige som lyckats stanna kvar och bli svensk medborgare. Min bok är dock inget försök att teckna hela bilden av de sovjetiska soldaternas närvaro i Sverige mellan 1941 och 1945. Hittills har det utkommit ytterst få böcker som tagit upp dessa märkliga öden, den mest nämnvärda är Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget (2008) av Hans Lundgren. Den boken är absolut ingen dålig bok (tvärtom!), men Elisabeth Hedborg har i Min far var rysk soldat tagit ett större grepp om ämnet och konkretiserat fler människoöden och ger slutligen en tydligare bild av vad som hände med dem som med eller mot sin vilja återvände till Sovjetunionen med dess "filtrering" av tidigare krigsfångar.

Det är dramatiskt, medryckande men också trovärdigt när Hedborg levandegör en flykt från tyskarna i Norge. Det finns också stoff för minst en dokumentär- eller spelfilm i sidorna om mottagandet i Värmland bland människor helt utan vana att ta emot exotiska besökare. Avsnitten om dagens Ryssland är även de fina läsupplevelser men av ett annat slag - de inbjuder till reflektion över den roll andra världskriget ännu spelar i dagens Ryssland.

Hedborg ställer flera frågor som egentligen borde ha ställs för många decennier sedan. Exempelvis: vem var det som bestämde mest på förläggningarna med sovjetiska krigsflyktingar i Sverige, kungliga svenska Socialstyrelsen eller Kreml genom den sovjetiska ambassaden i Stockholm? Den mörkade utskeppningen från Gävle hösten 1944 av nästan tusen man satte många saker och ting på sin spets och det är ingen vacker bild som framträder.

Det är svårt att helt "ta in" hur länge den sovjetiska statens mobbande av tidigare krigsfångar kunde pågå, man kan säga att punkten sattes först 1995.

Min far var rysk soldat utgör en välskriven och annorlunda skildring av Sverige och Sovjet under 1940-talet, med både stark kärlek, glädje och förtvivlan kring de ryska och svenska livsöden som Hedborg mot alla odds lyckats nysta upp.

lördag 21 december 2019

Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:


Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

söndag 8 december 2019

Tolkien i krig

Här i första världskrigets skyttegravar blev mycket av Tolkiens böcker till.

Den nya Tolkien-filmen, som helt enkelt heter "Tolkien", utspelar sig inte så mycket i sagornas värld utan i England och Frankrike. Den handlar alltså om J.R.R. Tolkiens barndom, ungdom och tid vid fronten under första världskriget. Filmen har mest fått ljumma recensioner, men är den ändå sevärd?

Det verkar som om få svenska biografer (några alls?) har visat "Tolkien". Kanske den släpptes direkt på DVD i Sverige? Hursomhelst har jag nu sett den, på DVD, och min åsikt är att den inte bara är sevärd, den är helt enkelt underbar. För som film betraktat är det en både gripande, romantisk och mycket vacker film. Lägg därtill att regissören är finländare, Dome Karukoski. Va, en regissör från Finland? Faktiskt inte så märkligt, med tanke på att det finska språket var viktigt i Tolkiens språkvärld, liksom Kalevala - Finlands nationalepos.

Så, strunta i recensionerna och se filmen själv. Vill du sedan veta mer om Tolkiens krigserfarenheter kan jag varmt rekommendera Tolkien and the Great War av John Garth. En fantastiskt fin bok om man är riktigt Tolkien-intresserad och därtill har militärhistoriskt intresse.