lördag 7 november 2020

50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget


Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

måndag 2 november 2020

Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget


Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

fredag 16 oktober 2020

Albert Speers nordliga flotta

Som en del läsare av denna blogg kanske minns har jag ett intresse för Albert Speers verksamhet i Norge. Trots det hade jag till nyligen ingen aning om att Speer längs den norska kusten hade egna fartyg. Än mindre visste jag att ett hundratal av fartygen inom ”Transportflotte Speer” var från Finland.

 

Professor Lars Westerlund, som lett flera statliga utredningar i Finland, lade tidigare i år fram en hel bok om Albert Speers nordliga flotta med titeln Kustfart som kollaboration: finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45. Boken är banbrytande och bygger på professor Westerlunds grävande i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Jag vill direkt påpeka att boken inte enbart är av intresse för Finlands historiker specialiserade på sjöfart, utan Westerlunds bok bör intressera många fler, inte minst skandinaver med intresse för Nazityskland och nordisk historia. Det bör också genast påpekas att det fanns svenska och danska fartyg inom Transportflotte Speer, mer om dem längre fram.


Grundorsakerna till att det behövdes många utländska fartyg i tysk tjänst längs den norska kusten var två:

1. Det omfattande tyska kustförsvaret i det då mycket vägfattiga Norge krävde många underhållstransporter sjövägen.

2. Byggnation av Hitlers polarjärnväg krävde omfattande material- och manskapstransporter till baser tillhörande den paramilitära Organisation Todt (OT). 

 

De tyska sjötransportbehoven i Norge översteg alltså den tyska kapaciteten och finska fartyg kom att bli en stor del av lösningen. Finland var från sommaren 1941 Tysklands ”vapenbroder” och, för att citera Westerlund, ”Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla […]”. Många småredare i Norge, Finland och i viss mån Sverige och Danmark attraherades därför av Transportflotte Speer. 

 

Verklighetens uppdrag längs norska kusten var dock ingen dans på rosor. De norska väderförhållandena, mindre lämpade fartyg och den rätt glädjelösa tillvaron i det tyskockuperade Norge var ingen angenäm blandning. När Lapplandskriget bröt ut hösten 1944 blev det ännu värre. Ett fyrtiotal fartyg från Finland befann sig då ännu i tysk tjänst i norska vatten och tyskarna tog då helt sonika fartygen i beslag, varvid ett hundratal av besättningarna under stora umbäranden flydde till Sverige. Andra sjömän från Finland hann gripas av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. 

 

Vad gäller kopplingar till Sverige finns det en rätt oväntad sådan redan i Transportflotte Speers förhistoria. Formellt blev organisationen till först 1940 men inofficiellt tre år tidigare för att kunna transportera stora mängder granit längs tyska floder till främst Berlin. Vad var det Albert Speer gjorde i Berlin som krävde en massa granit? Jo, Berlin skulle ju omformas till Germania, för vilket inte minst svensk granit köptes. Spår av denna verksamhet finns än idag i Oskarshamn och skildras i min bok 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Westerlunds nya bok innehåller flera uppgifter som kompletterar vad jag skrev om Germania, helt särskilt fäster jag mig vid att Transportflotte Speer kunde dra nytta av den inställda tyska invasionen av Storbritannien. Omfattningen av invasionsplanerna framgår av att 213,000 flytvästar anskaffades. Eftersom invasionen inte blev av kunde Transportflotte Speer ta över hundratals landstigningsfarkoster och pråmar. En del av dessa farkoster överfördes till organisationens norska sektion.

 

Professor Westerlund redovisar också förhållandet mellan Transportflotte Speer, Organisation Todt (OT) och Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). Av dessa tre var Transportflotte Speer (TS) den minst framträdande och Westerlund tydliggör relationerna med att förklara hur TS aldrig bemödade sig om att skapa en gedigen ”corporate identity” och man hade därför ingen egen propagandaavdelning. TS skildrades främst genom artiklar i OT-organet Der Frontarbeiter. På köpet berättar Westerlund om hur en del av Speers lastbilsorganisation, NSKK-Gruppe Todt, i juni 1944 fick ett nytt namn, Transportkommando/korps Speer. Med andra ord hade Albert Speers stjärna då stigit så högt på den nazistiska himlen att den döde Fritz Todts namn kunde ersättas med Speers.

 

Fem mindre svenska fartyg, liksom fem danska, tillhörde under någon tid Transportflotte Speer. Deras betydelse var enligt Westelund liten men han nämner särskilt dykarfartyget Thule från företaget Ostsvenska Sjöbergnings (sic). Varför så få svenska fartyg? Svaret är enkelt, flera svenska fartyg var redan engagerade för den tyska flottan i Östersjön. Svenska fartyg i Östersjön fraktade även flygbränsle för Luftwaffe. 

 

Högst mänskliga episoder finns också i Westerlunds bok, som citat av finländare om hur de tog livsmedel från tyskarna och delade ut till norrmän med motiveringen: ”Vi själva mådde ju som prinsar, vi hade mycket mat som vi stal av tyskarna.”

 

Kort sagt har Lars Westerlund belyst en för de allra flesta okänd aspekt av den norska ockupationshistorien, hur fartyg och besättningar från Finland, Sverige och Danmark blev en del av den.

lördag 26 september 2020

Inspirerande om tyska ubåtars offer

Denna nya bok om krigsseglare från Nordnorge borde få svenska efterföljare. 

Över tusen norska skepp från norska handelsflottan och marinen deltog i andra världskriget. Insatserna till lands och i luften av norrmän var inte obetydliga men bidragen till sjöss var helt enkelt på en annan nivå - och det är delvis okända delar av dem som Roger Albrigtsens nya bok handlar om.

De norska handelsfartygen blev till stor del beväpnade och mer än hälften av dem sänktes. Av 35,000 norska krigsseglare omkom närmare 5,000. Den totala mängden är helt enkelt för stor för att låta sig skildras mer gediget i en enda bok. Men skildrar man krigsseglarna län för län, på norska fylke för fylke, blir deras öden mer hanterbara och lättare att finna för släktingar och specialintresserade. Nu har Albrigtsens första bok om de nordnorska krigsseglarna utkommit, Krigsseilere fra Nord, om de som var från länet/fylket Finnmark. Han håller på med uppföljarna om sjömännen från fylkena Nordland och Troms.

Det var inte bara tyska ubåtar, sjöminor och flygplan som skördade tusentals norska liv. Roger Albrigtsen berättar även om hur 38 norska skepp sänktes av "Hitlers vikingar", hjälpkryssarna vars särskilda märke innefattade ett vikingaskepp. Det utmärkande med hjälpkryssarna var att de konstruerats för att framstå som handelsfartyg men på väldigt kort tid kunde förvandlas till de tungt beväpnade örlogsfartyg de i själva verket var. 

Även de norska sjömän som med eller mot sin vilja seglade för tyskarna skildras av Albrigtsen och de är särskilt intressanta ur svensk synvinkel. En hel del av dem arbetade motvilligt för tyskarna och inte så få av dessa flydde till Sverige trots hot om dödsstraff.

Förutom nästan ständig livsfara var det inte så få norska krigsseglare som hade noll möjligheter till kontakt med familjen mellan 1940 och 1945. Svårt att begripa för en nutida människa, liksom den otacksamhet krigsseglarna ofta stötte på - något som minst lika mycket gäller Sveriges krigsseglare.

Det är gott att Albrigtsen avslutar sin välillustrerade bok med en så pass inspirerande och därtill ännu levande veteran som Trygve Laheim Johansen. Det är nog svårt att inte påverkas av hans överlevnadsförmåga och livsglädje.

Svenska författare som skriver om våra sjömän under andra världskriget bör kunna ta efter Roger Albrigtsens metod att skriva om krigsseglarna länsvis. Även de svenska krigsseglarna var många tusen, drygt 8,000 av dem var mer eller mindre i allierad krigstjänst under olika staters flaggor. De förtjänar alla att bli mer kända och då bör länsvisa skildringar kunna bidra till större kunskap.

fredag 21 augusti 2020

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Författaren Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för "mitt” regemente, Norrbottens regemente (I 19). Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

tisdag 11 augusti 2020

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare i Skellefteå som bevarar en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även ett typiskt SOE-vapen som jag här inte visar, det kommer i en kommande bok. Så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att SOE-vapnet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Runar!






måndag 3 augusti 2020

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person- och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, exempelvis USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.