Nazismens rötter och resultat

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 

Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.

Flower power och stenhård disciplin

Vill bara hävda att Sveriges två militärhistoriska tidskrifter nu verkligen funnit sin stil och mest kompletterar varandra istället för att skriva om samma saker. Flera artiklar i de senaste numren är verkliga fullträffar.

Jag skulle beskriva Militär Historia som tidskriften som speglar världens militärhistoria ur svensk synvinkel. Den återuppståndna Soldat & Teknik (fanns på 70-talet) har en linje av att särskilt skildra svenskt militärväsen efter 1939 och fram till idag men med tonvikt på fordon och flyg under beredskapstiden och kalla kriget.

Artiklarna i de senaste numren som jag särskilt vill tipsa om är Soldat & Tekniks "Ubåtsjakterna på 1980-talet" av Emanuel Gylling och inte minst notisen om flower power. I Militär historias senaste kan man istället läsa om bakgrunden till den japanska arméns segrar under andra världskriget i artikeln "Lydnad och självuppoffring" av Magnus Olofsson. Man kanske kan sammanfatta artikeln med orden ultranationalism, militarism och taoism

Imorgon (söndag 7/8) sänds avsnitt två av den verkligt högintressanta tevedokumentärserien "Kampen om Arktis" i SVT2.

Spetsnaz-översten har Officersförbundets stöd

Ryska Officersförbundet kräver att den gripne spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov ska släppas. Överste Kvatjkov är en högt dekorerad Afghanistanveteran som var dragplåster vid den senaste nationalistmarschen i Moskva. Han greps den 23 december för "väpnat uppror".

Efter att Kvatjkov greps fick han - fortfarande iklädd full uniform - möjlighet att framföra en rad budskap. Följande inslag med honom (oredigerat) spelades in sent den 23 december i domstol och lades upp på Youtube den 25 december. Då dessa rader skrivs har Youtube-versionen setts av 36 649 personer. Därtill kommer alla som sett delar av inslaget på rysk teve och via andra sajter än Youtube (Youtube-liknande).



Under inslaget säger översten ett flertal gånger att "ryska revolutionen är oundviklig" och att Ryssland ytterst styrs av "nazistiska judar" (det senare särskilt efter 5:16).

Därefter har bland annat ryska Officersförbundet krävt att överste Kvatjkov ska släppas, vilket bland annat framgår av förbundets hemsida. Förbundet, som funnits sedan 1991, leds av Stanislav Terechov, som under det väpnade upproret mot Boris Jeltsin 1993 hade en position nära rebellernas försvarsminister.

Konkreta uppgifter om ryska Officersförbundets nuvarande inflytande är svåra att finna men sannolikt är det begränsat jämfört med 1993. Ännu händer det dock att utländska medier hänvisar till förbundet, som i denna artikel i norska Aftenposten.

Google-analys av "Vladimir Kvatjkov" på ryska ger 27 200 resultat för den senaste veckan. Vilket är mer än vad Rysslands försvarsminister Anatolij Serdjukov får: 23 300 resultat.

elitöverste greps för "väpnat uppror"

Spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov har gripits av Federala säkerhetstjänsten och med tanke på anklagelserna mot honom lär han inte bli en fri man igen.

Amerikanska TIME skrev i torsdags om Kvatjkov med anledning av kopplingarna mellan ultranationalism, fotboll och den senaste tidens kravaller i Moskva. TIME:s rubrik lär knappast ha minskat den ryska statens intresse för Kvatjkov: "Racist Violence Threatens Russia's World Cup Plans".

Sent under torsdagen greps Kvatjkov av tolv FSB-män anklagad för att "organisera ett väpnat uppror". Nyheten har nu börjat nå västmedier genom AP.

Ryska tidningen Kommersant har mer.

Tack för tipset, Mikael.

Spetsnaz-överste uppmanar elitsoldater revoltera

Vladimir Kvatjkov, spetsnaz-översten som nyligen talade vid ett möte med fem tusen ryska ultranationalister, uppmanar till bildandet av en "folkfront för Rysslands befrielse". Särskilt vänder sig översten till Rysslands elitsoldater.

Överste Kvatjkov sprider sin nya uppmaning, som han särskilt riktar till luftlandsättningsstyrkorna och spetsnaz, inte minst via flera internetkanaler.



Överste Kvatjkov inleder med att läsa upp en lång skrivelse men övergår vid 4:09 till att tala fritt ur hjärtat. Han är på vippen att uttala en rad mycket grova svordomar/uppmaningar efter 4:49, riktade mot statsledningen, men hejdar sig precis. För att vara exakt uttalar han meningarna men utelämnar de grova nyckelorden på ett teatraliskt sätt.

Kvatjkov säger vid 6:57 däremot tydligt: "Jag tror, ärade bröder luftlandsättningssoldater och spetsnaz-soldater, att om inte vi ägnar oss åt politiken, kommer politiken att ägna sig åt oss. Den har redan tagit sig an oss. Låt oss ge oss in i politiken, pojkar".

Den utlösande faktorn för hans nya appell är hur Rysslands försvarsminister har bemött de senaste veckornas protester från äldre (pensionerade) officerare, särskilt ur luftlandsättningsstyrkorna (VDV). Protesterna gäller huvudsakligen tre saker: nedskärningar - i antalet förband och officerskåren - och att försvarsministern är civil och påstås ha förolämpat VDV och den ryskortodoxa kyrkan.

Nedskärningar? Ja, enligt de målsättningar som blev kända redan ifjol skall Rysslands väpnade styrkor få en mängd nya vapensystem inklusive flera riktigt tunga, men personalstyrkan minskas samtidigt från 1.3 miljoner man till en miljon. Framförallt är det äldre officerare som förlorar sina jobb och därmed position i samhället.

Finns det skäl att oroa sig över utvecklingen? Hittills har få större ryska medier ( ännu inga västmedier så vitt jag kan se) uppmärksammat överstens senaste appell. Undantaget är en av de största ryska nättidningarna. Oppositionspolitikern Garri Kasparov, den tidigare schackvärldsmästaren, tar också upp saken, liksom sajten polit.ru.

Måhända är Vladimir Kvatjkov mest en pratkvarn numera, utan större förmåga att attrahera massorna. Men till skillnad från Vladimir Zjirinovskij och andra ryska ultranationalistledare har han en riktigt imponerande militär bakgrund: Kvatjkov ledde en spetsnazbrigad i Afghanistan, har förutom sovjetiska ordnar och medaljer dekorerats med en nyinstiftad orden för personligt mod och arbetade i flera år vid den ryska generalstaben. Han har skrivit flera inflytelserika böcker om ryska specialförband. Med detta i åtanke och att han ännu inte fråntagits sin uniform finns det kanske anledning att åtminstone följa med i den vidare utvecklingen?

Till saken hör också att särskilt generalstabens spetsnaz-styrkor, som överste Kvatjkov tillhörde, verkar missnöjda med deras nya roll.

Vilken politisk kulör har egentligen Kvatjkov? Det är rätt tydligt att han liksom det kometliknande men numera nedlagda Rodina-partiet vill attrahera både till vänster och höger. På sin egen hemsida står han mot en bakgrund av både den sovjetiska flaggan, den nygamla ryska flaggan och den svart-gul-vita ryska imperieflagga som var Rysslands främsta flagga mellan 1858 och 1914. Slaviska styrkan (f.d. Slaviska unionen) som Kvatjkov uppträdde tillsammans med härom veckan använder sig aldrig av den sovjetiska flaggan. Ytterligare en signal om att Kvatjkov står mer till vänster än många andra ultranationalister är att han nu propagerar för en "folkfront" istället för en nationell front.

P.S.
Ett citat om "polackers, svenskars och judesvins slaveri" finns permanent längst upp på hemsidan för överste Kvatjkovs plattform "Folkmilisen Minin och Pozjarskij". Citatet härrör från Kuzma Minin, som tillsammans med prins Pozjarskij står staty på Röda torget. Det var Minins och Pozjarskijs styrkor som besegrade polackerna, svenskarna och litauerna. Jag vill ogärna länka till politiska partier/rörelser och särskilt extrema sådana, men den som själv vill se detta kan googla på "Народное ополчение имени".

Leve Ryssland och VDV!

Efter lite mer letande har jag funnit en video av spetsnaz-översten Kvatjkovs tal den 4 november, det i vilket han tar upp de svenska ockupanterna. Av filmen framgår med all tydlighet att översten framförde talet invid ledaren för Rysslands mest beväpnade ultranationaliströrelse.

Talet ingår i den här inspelningen som lagts upp på Youtube inklusive en hyfsad översättning till engelska:



Om stillbilden ovan: i mitten står överste Vladimir Kvatjkov och till höger om honom Dmitrij Demusjkin, ledaren för det även med automatvapen beväpnade Slavjanskij Sojuz, Slaviska unionen, som förbjöds i april i år men som sedan dess har återuppstått som Slavjanskaja sila, alltså Slaviska styrkan. Man ville uppenbarligen inte släppa förkortningen SS. Mannen längst till vänster bär antingen en kopia av en SS-skärmmössa alternativt en mössa från Ungerska gardet, det är svårt att avgöra på håll.

Orden om svenskarna i Moskva kommer först vid 4:30. Den ryska journalist jag citerade om talet hade ordningen fel. Det översten faktiskt säger är "polacker, svenskar och judar". Journalisten hade vänt på ordningen vilket förbryllade mig en del. För att vara noga är det inte "judar" han säger utan ett ord som närmast motsvaras av "judesvin". Demusjkin ler hastigt när Kvatjkov uttalar ordet.

Översten avslutar allt med en koppling: "Leve den ryska nationen och luftlandsättningsstyrkorna". De senare förkortas VDV.

Dagen då Kvatjkov talade var alltså "nationella enighetsdagen" i förra veckan, den 4 november. Evenemangets namn var "Ryska marschen" som i år hölls inte bara i Moskva utan på ett trettiotal platser runtom i landet. Antalet deltagare i Moskva var drygt fem tusen enligt Moscow Times. För en gigantisk stad som Moskva är detta inte en enorm siffra men man kan beakta att vädret var dåligt och att marschen tydligen spritt sig till fler städer.

Det finns en mycket ingående rysk Wikipedia-sida om årets marsch.

Svensk militär ur rysk synvinkel

På den "nationella enighetsdagen" i förra veckan höll en rysk spetsnaz-överste ett offentligt tal i vilket han påminde om svensk trupp i Ryssland under "Stora oredan". Men allvarligare är nog hur de senaste stora militärövningarna i Sverige har skildrats i Ryssland.

Ur rysk synvinkel spelar historia verkligen roll. Detta började gå upp för fler i samband med kravallerna i Tallinn 2007 kring den sovjetiske bronssoldaten.


På den "nationella enighetsdagen" i förra veckan talade spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov om stormaktstidens Sverige. I detta teveinslag från 11/10 talar Kvatjkov dock inte om Sverige utan om ett framtida folkuppror. En bit in görs en återblick på Kvatjkovs karriär.

När Ryssland i förra veckan firade "nationella enighetsdagen" var det delvis på grund av en svensk militär insats, ett fälttåg som nog få svenska skolelever ens får höra talas om. Ur äldre svensk synvinkel var höjdpunkten när den svenske fältherren Jakob De la Gardie år 1610 intog Moskva, som uthärdat två års belägring. Den svenska truppen var sedan Moskva i två månader.

Rysslands ledning valde 2005 att återinföra den tsartida "nationella enighetsdagen" den 4 november till minne av slutpunkten (i november 1612) för detta nesliga kapitel i Rysslands historia. Epoken kallas även Stora oredan. Det var inte så få ryssar som uppfattade 1990-talet som en modern Stora oredan. Att Vladimir Putin skulle återupprätta denna tsartida tradition var alltså bara att vänta.

Det var däremot inte mycket logik (eller diplomati) i luften när Afghanistan-veteranen och spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov talade på den nationella enighetsdagen i Moskva i förra veckan. Flera ryska medier rapporterade vad Kvatjkov sade: "Idag högtidlighåller vi 398-årsdagen av segern över det judisk-polsk-svenska oket".

Kvatjkovs betydelse bör inte överdrivas, han är bara en av flera som försöker skapa en ny rikstäckande ultranationalistorganisation. Än så länge har ingen lyckats lika bra som Vladimir Zjirinovskij (kosackerna är främst en faktor i sydvästra Ryssland). Anmärkningsvärt är väl dock att överste Kvatjkov bär uniform i alla möjliga politiska sammanhang - detta till skillnad från Zjirinovskij, som även han har överstes grad. Zjirinovskij har mig veterligen inte burit sin uniform offentligt de senaste fem åren.

Kvatjkovs ord om stormaktstidens Sverige är inte ett unikum (fast vi brukar inte sammankopplas med judendomen). Alla som kunnat ta del av ryska läroböcker i historia vet att svensk stormaktstid - mest Karl XII:s år - är en betydande epok redan i grundskolans historieundervisning. Härom året gavs en tjock bok ut på ett etablerat förlag med titeln Sverige - hotet från baltikum av Alexander Sjirokograd. Bokens fokus ligger på svensk stormaktstid men författaren torgför att Sverige bakom en kuliss av neutralitet agerade fientligt mot Ryssland även under första och andra världskriget (Sjirokograd sätter likhetstecken mellan Ryssland och Sovjetunionen).

Men hur är det med dagens svenska försvarspolitik, vad skrivs om den i rysk press? Inte mycket, men de senaste större övningarna med svenska soldater har faktiskt fått viss uppmärksamhet. Den svenska beredskapsövningen "Dagny II" i oktober 2009 skildrades så här på flera ryska nyhetssajter:

Tidigare ägnade sig Sverige åt sitt territorialförsvar och fredsbevarande operationer långt bortom landets gränser, men nu förbereder sig Sverige även för krig i Östersjön, "för att om nödvändigt med militära medel försvara baltstaterna mot Ryssland". Denna höst har svenskarna två gånger bedrivit övningar i vilka militärförband landsatts på ön Gotland. Sannolikt var deras mål att utarbeta överförsel av markstridsförband till de baltiska staterna och deras insats där.

På detta ryska nyhetsforum blev det 120 läsarkommentarer. Inga svenska medier noterade/rapporterade något av detta.

Den multinationella militärövningen "Cold Response 2010" skildrades i ryska försvarsministeriets tevekanal som att den främst genomfördes på svensk mark. Man betecknade också övningen som Nato-övning, trots att den officiellt inte var det. Ännu har svenska medier inte ens nämnt detta.

Slutligen undrar kanske någon om ändå inte spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov uppmärksammats av svensk press? Såvitt google och jag vet: inte. Men Kalle Kniivilä har i alla fall gjort det på sin blogg, redan för två år sen.

Ryska SS förbjuds

Igår förbjöds den tyngst beväpnade ryska nazistgruppen, ryska SS (Slavjanskij Sojuz = Slaviska unionen). Denna artikel och teveinslag på engelska om förbudet är klart läsvärd/sevärt.

Samtidigt finns det farhågor, även framförda genom statliga medier på engelska, att andra, icke-extrema oppositionella, kommer att få det svårare framöver.

Ungern, Nato och EU

Jobbik, det ungerska partiet med egen paramilitär organisation, har i den första valomgången fått drygt 17 procent av rösterna. Därmed tog man flera nya röster men blev inte näst största parti eftersom MSZP, Ungerns socialistiska parti, fick nitton procent (2004 hade man 34 procent).

Emellertid är det ungerska valsystemet sådant att nu blir det en till valomgång mellan de tre främsta partierna. Detta val genomförs den 25 april.

Liksom bloggaren Chefsingenjören - se föregående inläggs första kommentar - undrar jag hur Jobbik kommer att påverka Ungerns medlemskap i Nato och EU. Detta är det för Sverige nog mest intressanta i det som nu utspelar sig i Ungern.

Militanta nationalister näst största parti

Dagens val i Ungern ser ut att leda till att EU får en medlemsstat i vilken det näst största partiet har en svartuniformerad gren. Svenska medier har de senaste veckorna publicerat några artiklar om utvecklingen i Ungern men hur är det med den stora bilden?

De senaste dagarna har de stora svenska redaktionerna tagit upp Jobbik och dess uniformerade formation, Ungerska gardet (formellt numera benämnt "Nya ungerska gardet"). DN hade denna TT-artikel i fredags (man hade även ett ledarstick för nån vecka sen som jag dock ej nu finner), SvD hade denna artikel idag.

Men, hur pass utbredd har den militanta nationalismen blivit i Europa under de senaste åren? I vilket land är fenomenet störst? Var har man tillgång till militära vapen och även använder dem? Dessa aspekter är knappast bara av akademiskt intresse, eller?

Sveriges Radio har nyligen haft en serie inslag om den nya vågen av nationalism i Europa och vidgat perspektivet från Ungern. Bra, men var är rapporteringen om de mest välbeväpnade nationalisterna i Europa? (sannolikt fortfarande även större än Ungerska gardet)

Militant nationalism på allvar

Nej, följande filmklipp är inte från en tidigare okänd färgfilm från 1933. Det är inte heller en scen ur någon ny spelfilm om 30-talet. Det är Ungern av idag. OK, tryck på play...



Det du just sett är inte unikt för Ungern. I flera länder i Europa har politiska partier åter paramilitära avdelningar. De största dylika återfinns i Ryssland och Ungern. Ungerska gardet, som filmklippet ovan visar, är den paramilitära formationen under nationalistpartiet Jobbik, som i EU-valet ifjol fick 15 procent av de ungerska väljarnas röster och om två veckor förväntas få lika mycket eller mer i det förestående ungerska parlamentsvalet.

Jobbik surfar på en våg av missnöje med de vanliga partierna, missnöje med korruption liksom utbrett missnöje över Ungerns medlemskap i EU och Nato. Officiellt är man inte antisemiter men man är desto tydligare ang. Ungerns romer.

I Ryssland ligger det renodlade nationalistpartiet LDPR, överste Vladimir Zjirinovskijs så kallade liberaldemokrater, "bara" på drygt tio procent av rösterna de senaste åren. De (Zjirinovskij) var uppe i 23 procent på 1990-talet. Å andra sidan har en hel del tankegods från LDPR blivit "mainstream" och ingår numera i flera andra ryska partiers program. Flera aktörer på den ryska politiska scenen är inte heller partier utan andra typer av organisationer. Inte minst då Eurasia-rörelsen.

Det har hittills rapporterats ytterst sparsamt om denna utveckling. Varför? Jag menar inte att den utgör något hot riktat mot Sverige - men frånvaro av hot specifikt mot Sverige är inte det samma som att detta inte berör oss. Sverige är numera både ekonomiskt (genom EU) och säkerhetspolitiskt (genom solidaritetsdeklarationen) förbundet med det övriga Europa som aldrig förr. Konkret är Rumäniens problem (snart kanske med Ungern) inte bara Rumäniens och Estlands (med Ryssland) inte bara Estlands.

Därför skrev jag den här artikeln som publicerades idag. Den föregicks av en som tyvärr inte lades ut på nätet. Men den publicerade är nog den viktigare. Under artikeltexten finns ytterligare några filmklipp som jag rekommenderar. Den första är Jobbiks/Ungerska gardets kampanjvideo från i höstas som trots att den är på ungerska är synnerligen sevärd, särskilt en bit in (musiken kanske låter bekant - den har använts i "Sagan om de två tornen").

Måhända börjar svenska medier att rapportera lite mer om denna utveckling efter det kommande valet i Ungern?

Finland inte längre på Zjirinovskijs karta

Finland är inte längre med i emblemet för Rysslands tredje mest populära parti. Å andra sidan stoltserar samma parti nu med en inflytelserik italiensk vän.

I emblemet för Rysslands Liberaldemokratiska parti (LDPR) under Vladimir Zjirinovskij har fram till nu Finland, liksom Polen och andra f.d. ryska områden, figurerat i partiets emblem: en sköld med en falk över ett Storryssland.

Man kan se och läsa om det fram till härom veckan gällande partiemblemet på denna faktasida om ryska symboler.

På min egen bild här ovanför - som jag tog i samband med att jag intervjuade Zjirinovskij 1993 - syns sydvästra Finland längst uppe till höger.

Inga nordiska medier har ännu rapporat att LDPR vid sitt 20-årsjubileum härom veckan antog ett nytt emblem, nu utan Finland och andra numera självständiga stater. Vid samma tillfälle fick partiet även en ny hymn som framgår av samma länk. Att Zjirinovskij omvaldes till partiordförande var inte precis oväntat eftersom det inte existerade några andra kandidater.

Vladimir Zjirinovskij, som förutom partiledare även är vicetalman för den ryska duman och överste i ryska armén, fick vid det senaste presidentvalet (2008), ett större förtroende än vid det förra. Han erhöll 9,4% av rösterna och blev därmed trea i valet efter den kommunistiske presidentkandidaten Zjuganov. I Finland minns man dock antagligen ännu att Zjirinovskijs parti i mitten av 1990-talet var Rysslands största mätt i antalet erhållna röster i tekniskt sett hyfsade val.

Om borttagandet av Finland ur partiemblemet nu kommer att förbättra finska folkets förtroende för rysk politik återstår att se.

En egentligen kanske mer allvarlig aspekt av Zjirinovskij-partiets 20-årsjubileum var vilka utländska gäster som hedrade evenemanget med sin närvaro. Den italienske EU-parlamentarikern Roberto Fiore var bland dessa. Fiore är dömd för att ha bistått fascistiska terrorister, han tog över Alessandra Mussolinis (Benito M:s barnbarn) plats i EU-parlamentet med mera. Om Fiores närvaro på Zjirinovskijs 20-årsfest kan man för närvarande läsa längst upp på hemsidan för Roberto Fiores parti.

Förresten uppträdde Fiore i Sverige härom året och han leder också en europeisk sammanslutning av nationalistiska och högerextrema partier: Europeiska Nationella Fronten.

Vill man veta vilka ordnar och medaljer som Vladimir Putin och andra har förärat Zjirinovskij med kan man klicka på medaljsymbolerna (ribborna) i den högra "lådan" på Wikipedias gedigna ryska hemsida om mannen och fenomenet Zjirinovskij. Wikipedia ska man iakta viss försiktighet med men sidans uppgifter om de ordnar som Putin dekorerat Zjirinovskij med är korrekta - det framgår av en lång rad andra källor. Sidans bilder av Putin med Zjirinovskij samt Medvedev och Zjirinovskij är inte heller falsifikat.