Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett felstavat ord. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars opublicerade självbiografi från 1953 ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också flera år före andra världskrigets utbrott - och det beslutet blev bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till.

Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och läsvärt sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att som spion fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och sedan mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och flera av dess projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför de största städerna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer konkret genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Det särskilda förtrycket av ingermanländarna upphörde inte i och med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Själva ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

"Republikens evige president"

Född 1912 och innehar ännu ämbetet, Kim Il-Sung. BILDKÄLLA: Yeowatzup

Var börjar man egentligen om man vill försöka förstå tiden efter 1945 bättre? Ett sätt är att lära känna nordkoreanen som med Stalins bistånd satte igång Koreakriget, det första stora kriget under det (förra) kalla kriget.

Daniel Rydén har inte för inte belönats med Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Den som sätter sig tillrätta för att läsa hans nya bok Historiens tyranner har helt enkelt en stor läsupplevelse framför sig. Givetvis finns Mussolini, Stalin och Hitler med och Rydén förmedlar mycket tänkvärda saker om dem. Några ord som dröjer sig kvar om Stalins system är "Fiender var av större nytta för sovjetmakten än vänner". Men det är i kapitlen om Kongos, Argentinas och Nordkoreas diktatorer som Rydén nog för de flesta bidrar med mest ny kunskap och flera tankeställare. Daniel Rydén skildrar Kim Il-Sung från att han var en enkel utländsk frivillig i Stalins armé till dagens (trots döden 1994) ännu gällande ställning, "Republikens evige president".

Boken Historiens tyranner finns i senaste numret av Pennan & Svärdet, liksom en annan ytterst läsvärd och aktuell bok, Krim tillhör oss av Kalle Kniivilä.

Koreakriget på en minut

Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.

I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

En nordkoreansk dröm

I veckan släpptes denna nya musikvideo i nordkoreansk TV. Ja, det är en pianoversion av "We Are The World".

Det är inte sällan som vanliga svenska medier tar upp Nordkoreas kärnvapenhot. Man blir avtrubbad. Icke desto mindre menar jag att det nu ser extra illa ut både på Koreahalvön och mellan Japan och Kina.

Tre omständigheter är nya:

1. Japan har skjutit upp inte mindre än två nya spionsatelliter specifikt för att kunna bevaka Nordkorea.
2. Sydkoreas truppstyrkor vid gränsen mot Nordkorea fick igår nya förhållningsorder. De ska nu genast skjuta tillbaka vid beskjutning från Nordkorea.
3. Det diskuteras nu offentligt i Sydkorea om preventivslag vid belägg för ett förestående kärnvapenangrepp mot Sydkorea.

För övrigt, igår dök det upp en intressant ny svensk blogg, Betongblandarens försvarsupplysning, som vill "göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt". Har just lagt till den till min offentliga läslista här intill.

Starkt om flykt från Nordkorea

Presentation av "Flykten från läger 14" på engelska.

I decembernumret av Pennan & Svärdet presenteras en bok med mycket brutalt innehåll. Men den bör dock läsas, och inte bara om du är intresserad av vad som sker inne i Nordkorea.

Jag har inte läst den nya svenska översättning som nu erbjuds genom SMB utan håller just på med den engelska versionen, Escape From Camp 14. Jag kommer att kunna läsa ut boken först imorgon men vågar redan rekommendera den, starkt. Det är på goda grunder som boken blivit en bästsäljare i bland annat Finland och Danmark.

Vän av ordning kanske undrar varför SMB säljer denna bok som vare sig skrivits av en militärhistoriker eller handlar om en soldat. Jag finner det dock befogat eftersom boken ytterligare belägger vilket militariserat samhälle Nordkorea är. Det var något jag själv började ana som tonåring. Jag bodde under fyra år bokstavligen intill Nordkoreas ambassad i Schweiz. Jag var själv ett diplomatbarn så jag tyckte det var lite besynnerligt att de nordkoreanska diplomatbarnen inte bodde i villa, som vi gjorde, utan vid denna tid bodde i ambassaden. En av dem, Kim, började jag umgås med trots att han var väldigt blyg, för att inte säga tråkig. Han bar alltid samma uniformsliknande klädsel som såg ut att helt nyss ha strukits.

Jag har inget minne av att Kim skrattade eller ens log en endaste gång. Men vi var närmaste grannar och det var en bit till mina närmaste klasskompisar. Så vi umgicks. Faktum är att vi byggde en raket tillsammans.

Varje gång jag mötte Kim eller någon av de yngre nordkoreanska diplomatbarnen fick jag en present. Oftast var det ett kuvert fullt med nordkoreanska vykort. Nästan alla motiv föreställde någon scen ur en opera i vilken man bar militära uniformer. Jag fick en sådan enorm trave vykort att det tog drygt tjugo år för mig att förbruka alla.

Man kan nog säga att jag tidigt insåg att Nordkorea - eller som landet formellt heter Demokratiska folkrepubliken Korea – är väldigt sjukt.

Kort sagt, missa inte Flykten från läger 14.

P.S.
Ja, Nordkoreas nya ledare Kim Jong Un fick sin skolgång i Schweiz, det var dock inte den Kim jag lärde känna, eftersom jag var där före Kim Jong Un anlände. Men jag kan nog säga att jag vet något om hans utländska uppväxtmiljö.

Mystisk robot och ny hjälm

Det finns nu flera klipp på nätet från gårdagens superparad men få visar den nya hjälmen lika bra som detta klipp från RIA Novosti.

Gårdagens största nyhet från Nordkorea var längden på Kim Jong Uns tal med tanke på att hans far yttrade en enda mening under sina parader. Men en del materielnyheter blev det även.

Denna sydkoreanska artikel på engelska tar bland annat upp den nya robot som uppvisades, som verkar vara av tveksamt fabrikat. De nya drönarna och hjälmarna (liknar amerikanska PASGT) är i alla fall rätt intressanta.

Svenska SOG och STE

I senaste trailern framgår det på två ställen att svenska SOG är med, liksom norska FSK/HJK och ryska Alfa.

Efter att ha sett senaste trailern för kommande storspelet "Warfighter" står det klart att svenska SOG definitivt är med. Det innebär den största marknadsföringen någonsin för ett svenskt militärförband.

Även svenska marinens ännu mer okända förband STE, Sjötransportenheten, som förser SOG med marina specialfarkoster och understöd, har härom dagen framträtt lite mer i offentligheten genom Marinbloggens första inlägg om förbandet.

För att helt växla ämne blir helgen som börjar imorgon en av de mest speciella i Nordkoreas historia eftersom man utfärdat fantastiska löften om den 15 april 2012, på grund av Den Evige Ledarens (farfar till nuvarande) 100-årsdag nu på söndag. Löften som står i bjärt kontrast till landets verkliga situation och inte minst den just misslyckade raketuppskjutningen.

Tack för tipset om MoH, CJ!

"Always Ready to Fight Tonight!"

Amerikansk kulspruteomgång i strid med nordkoreanska trupper i november 1950. FOTO: NARA

Senast idag kom det en alarmerande uppgift om läget kring Koreahalvön. Men jag är nog inte ensam om att känna mig avtrubbad. Hur ska man veta när det blivit en riktigt allvarlig försämring i läget?

Jag tycker jag fann ett svar i intervjun med USA:s arméchef i Sydkorea, generallöjtnant John D. Johnson, i senaste numret av Armchair General. Kort sagt är det nog allvarligare än på länge. Tidskriften är "mycket amerikansk" men dock mer läsvärd än övriga militärtidskrifter från US of A. Följ den amerikanska verksamheten på Koreahalvön genom US 8th Army's hemsida, som betonar citatet i detta inläggs rubrik.

Norska gränsjägare i nordkoreansk show

Norska BarentsObserver har en otrolig men sann story om nordkoreanerna som för närvarande gästar nordnorska Kirkenes. Detta är säkert kul att se showen och även rätt skojigt för de deltagande norska gränsjägarsoldaterna. Men man kan väl också ha allvarligare synpunkter på lämpligheten i detta. Eller är jag bara en glädjedödare nu?

Diktatorns son tror på kollaps

Stridsfordonet som världens största militära geni, Kim Jong Un, själv kör är en sovjetisk PT-76. Sekvensen kommer efter 1 minut.

Delar av en kommande bok om Nordkorea har börjat publiceras. Författaren är en av den avlidne diktatorns söner, halvbror till min skolkamrat Kim Jong Un.

Världens största medier och Dagens Industri (snart fler svenska skulle jag tro) analyserar nu utifrån de nya uppgifterna, som kanske är de mest intressanta från Nordkorea på åratal. Vad jag fäster mig vid är att Kim Jong Nam verkar dela min tro att åren i Schweiz bör ha påverkat Kim Jong Un djupt. Men han lär dock inte, enligt halvbrodern, kunna reformera landet. Inte heller tror Kim Jong Nam att landet kan fortsätta som förut, utan han verkar anse kollaps som det mest sannolika scenariot.

Här tycker jag det tål att påminnas om att det i nordkoreanska skolböcker länge har stått att Nordkorea ska bli det mäktigaste landet i världen före den 15 april 2012. Varför just detta datum? Det är 100-årsdagen av landets evige (men stendöde) ledare Kim Il Sung.

En kollaps av ett land med kärnvapen, världens fjärde största krigsmakt och 25 miljoner människor till stor del redan i svår nöd. Oplatsens inlägg igår borde nog läsas av fler...

Jag gick på diktatorns skola

För bara lite mer än ett år sedan framträdde Kim Jong Un offentligt för första gången, vid denna militärparad. Nu tar han över Nordkorea.

Jag berättar exklusivt för er som läser MILITÄRT! om när jag gick på Kim Jong Uns skola i Schweiz och kommer med en prognos om Korea 2012 baserad bland annat på vad jag vet om den numera fyrstjärnige generalens skolgång.

Om du inte redan läser min artikelserie MILITÄRT! så måste du anmäla dig på seriens hemsida senast imorgon bitti för att inte missa den extrainsatta artikeln om Nordkorea som jag skrev idag.

För övrigt bör man absolut känna till varför den 15 april 2012 blir ett så viktigt datum i Nordkoreas historia.

Specialförbanden utökas

Afghanistan 2010: en australiensisk operatör ur Special Operations Task Group under Shah Wali Kot offensiven. FOTO: Corporal Raymond Vance

Under 2010 har USA kraftigt ökat mängden SF-operatörer i Afghanistan. Men även i andra länder satsar man mer på specialförband, i synnerhet i Nordkorea.

Svenska medier har nyligen rapporterat en smula om detta. Men för att få reda på mer får man exempelvis söka sig till BBC. Bloggade själv lite om Nordkoreas ovanligt många elitförband i juni (hur många av dem som kan betecknas som specialförband är ännu oklart).

Den där BBC-rapporten nämner ju också en militärhistoriskt lite "kul" grej: att Nordkoreas nya stridsvagn (teknologiskt sett inte ny men dock en förbättring) heter Pokpung-ho. Nej det är inte koreanskan jag finner lustig, utan översättningen av namnet: Stormtiger. Det namnet har ju redan använts en gång tidigare.

Därmed är det sluttipsat om artiklar och andra nyhetsinslag för i år. Jag ska avslutningsvis bara komma med några gissningar om några saker som lär få stor säkerhetspolitisk och/eller militärhistorisk uppmärksamhet under 2011.

I Ryssland lär man långt före den 22 juni börja uppmärksamma att det då blir 70 år sedan Hitlers operation "Barbarossa" rasslade igång rikting Moskva.

I USA blir det den 11 september 10 år sedan "9-11". Några månader senare blir det mycket medialt, åtminstone i USA, kring den 7 december 1941 dvs. angreppet på Pearl Harbor.

Ett annat intressant datum blir den 27 oktober 2011. Var var det som inträffade då för trettio år sedan? Den som gissar rätt får ett virtuellt diplom.

Ett annat historiskt datum - i alla fall för alla fans av framtidsfilm - infaller den 9 mars. Vilken inflytelserik film började spelas in det datumet 1981? En ledtråd: filmen utspelar sig 2018 och släpptes 1982. Men det man ser i filmen utspelade sig alltså för snart exakt trettio år sedan. Nå, gissa på. Facit nästa år...

Sist men inte minst: GOTT NYTT ÅR alla bloggläsare, särskilt de av er som är på Grönland och i Afghanistan!

Hajattack värre än koreakonflikt

"Keen Sword", den största militärövningen någonsin mellan USA och Japan - med 44,000 deltagare - har nu rapporterats av flera svenska medier, men så vitt jag kan se utan "detaljer" som övningens numerär eller helt enkelt att den är störst någonsin.

Soldater ur den amerikanska marinkåren övar på däcket till ett hangarfartyg. FOTO: USMC

Däremot har Sveriges ledande medier under de senaste dagarna rapporterat utförligt om hajattacker. Det hade väl varit förståeligt om en eller flera svenskar hade dödats. Så vitt jag förstår har svenskar inte ens angripits utan bara varit i närheten - men dock var hajattackerna (en dödad hittills, en tyska) största nyhet även i DN härom dagen.

Undertecknad har nu inte tid att bevaka den dramatiska utvecklingen kring Koreahalvön de närmaste dagarna men det finns en annan svensk blogg, som gör det: "Commander´s Log". Besök den!

Amfibieförbanden övar mer

Chefen för ryska Nordflottan, den som är baserad på Kolahalvön, utlovar "ännu mer intensiv" övningsverksamhet med ubåtar, övervattensfartyg och marininfanteri. Amerikanska och japanska förband, inte minst marininfanteri, övar just nu tillsammans i en omfattning som aldrig tidigare skett.

Den nyss inledda amerikansk-japanska övningen "Keen Sword" har enligt ryska statliga medier flera kopplingar till utvecklingen på Koreahalvön och är den största någonsin mellan länderna. Det senare bekräftas av dagens Telegraph.

Bild från "Keen Sword 2008". FOTO: US Navy

Tidningen för alla amerikanska försvarsgrenar, Stars & Stripes, bekräftar de ryska uppgifterna om övningens siffror: 34,000 japanska deltagare, 10,000 amerikanska, sammanlagt 430 flygplan och 60 örlogsfartyg. Tidningen vill tona ner Koreakopplingarna men bekräftar samtidigt att övningen - som ska pågå till den 10 december - för första gången har sydkoreansk militär med som observatörer.

Japanska soldater instrueras av en amerikansk marinkårssergeant. FOTO: USMC

Med andra ord ökar det militära intresset både för Kola- och Koreahalvön. Nu i höstas kom en bok på svenska om amfibieinsatser under andra världskriget i just dessa två områden.

Varken gårdagens ryska optimism om klimatförändringarna eller "Keen Sword" verkar ännu ha omnämnts av svenska medier.

Nordkoreas bortglömda ess

Nordkoreas nukleära förmåga är givetvis högintressant men låt oss inte glömma landets mer bortglömda ess.

Nordkoreas funkförmåga är givetvis inte heller att förglömma ;-)

Nordkoreas ess

Denna bild togs inte i Korea men dock under Koreakriget, under övningen "Desert Rock" i USA 1951 av en korpral McCauhey. BILDKÄLLA: NARA

Som jag tog upp i aprilnumret av Krigens Historia (4/2010) så fyller det ännu oavslutade Koreakriget 60 år den 25 juni. Dit är det nu bara tre veckor.

Ja, juridiskt sett pågår ännu Koreakriget, kalla krigets varmaste krig. Spelar det någon roll för oss i det avlägsna Norden, alltså en mer konkret roll?

Tja, förra gången det blev fullt krig kom 1124 svenska medborgare att tjänstgöra vid ett fältsjukhus i Korea 1950-53, varvid de bar amerikansk uniform. En av svenskarna som var med minns: "MASH är på pricken. Vi levde för dagen och visste inget om morgondagen."

Utöver dessa fanns även några svenskar som stred som frivilliga inom US Army, men de var antagligen inte ens ett dussin. Jag vet en del om dem men ska inte här avslöja mer - sparar det för en kommande bok.

Efter Koreakriget har en hel del svenskar tjänstgjort som militära observatörer på Koreahalvön.

Själv har jag inte varit där, men... jag kan väl säga att jag nästan varit där. Under fyra år bodde jag ett tiotal meter från Nordkoreas ambassad i Schweiz. Det var lite mer än en ambassad, det var även kollektiv bostad för ambassadpersonalen. Jag fick många trevliga men också egendomliga upplevelser av att från mitt fönster ha direkt insyn på ambassaden. Jag var även inne på ambassadområdet en del genom att jag umgicks med en jämnårig från ambassaden, som givetvis hette Kim.

Kamrat Kim bar alltid samma blåa och perfekta uniform. Jag har inget minne av att han skrattade eller ens log någon gång. Men Kim var ändå på något sätt en trevlig prick. Vi spelade pingis i ambassadkällaren med en man som nog var den äldste på ambassaden, och bäst på pingis. Jag blev aldrig säker på hans position.

För att göra en lång historia kort tror jag att jag lärde mig en sak av dessa informella kontakter. Att propaganda och symboler spelar en roll i det nordkoreanska samhället som är svår att föreställa sig. Min känsla är därför att 60-årsdagen av krigsutbrottet kan få en obehaglig inverkan på nutida skeenden.

Att Nordkorea numera har ett antal kärnvapen, kanske ett tiotal, har väl inte undgått någon. Jag tänker dock inte här profetera om att ett atomkrig står för dörren. Nej, jag skulle faktiskt vilja lyfta fram en annan del av Nordkoreas väpnade styrkor. Jag tycker det är rätt intressant att landet har lagt sådan vikt vid dess specialförband att de utgör en egen försvarsgren. Nordkoreas väpnade styrkor har alltså fem grenar, förutom de vanliga armé, marin o flyg även en strategisk missilbyrå och så specialförbanden, som har en hel del specialvapen som miniubåtar och enligt flera beräkningar utgör världens största elitstyrka.

Kvaliteten på Nordkoreas stridsvagnar och artilleri må vara under all kritik, men dels är kvantitet en kvalitet i sig och hur är det med de många elit/specialförbandens kompetens? Tipsa gärna om fler analyser än den japanska som jag just länkade till - genom att lämna en kommentar.

Kort sagt bör man till Nordkoreas ess kanske inte bara räkna dess kärnvapen?