Död och sex

Bloggaren och författaren Lars Wilderäng intervjuad om energi av Utrikespolitiska studentföreningen vid Linköpings universitet.

"Redo för undergången" är temat för det senaste numret av läsmagasinet Filter. Bloggaren Lars Wilderäng figurerar i artikeln "Den stora oron" och min norrbottniske kollega Mikael Niemi berättar om "Sveriges första katastrofroman".

Idag läste jag alltså augustinumret av det behändiga magasinet (nästan i fickformat) Filter, som ibland kommer in på ämnen med koppling till denna blogg. I artikeln "Den stora oron" skildrar Erik Almqvist inte bara på ett kul (trots allt!) och spännande sätt den nya vågen av svenskar med brinnande intresse för att klara av en större samhällskollaps, utan han kommer även in på en underliggande orsak till många konflikter och krig: energi. Detta gör Almqvist genom att på ett väldigt pedagogiskt sätt sammanfatta David Jonstads Kollaps - livet vid civilisationens slut. Almqvist låter Jonstad och hans sympatisörer få största utrymmet men tar i slutet även upp kritiken mot Jonstad.

Det var i sig en tankeställare att i artikeln få läsa om bloggaren och thrillerförfattaren Lars Wilderäng, mer känd kort och gott som Cornucopia efter sin blogg som ibland handlar om säkerhetspolitik. Det som slog mig var att jag aldrig tidigare har sett Wilderäng omnämnd i en papperstidning trots att han driver Sveriges mest lästa finansblogg. Visst, han har säkerligen förekommit i någon tryckt artikel tidigare, men han har knappast fått en promille av bloggaren "Blondinbellas" mediatid (av en märklig slump råkade jag idag gå förbi nämnda dam). Någon sorts trendbrott nu alltså?

Död och sex då? Ja, det är ju, som Mikael Niemi påpekar, ämnet för alla romaner. Niemis katastrofanalys får avrunda: "Det normala är att grejer går åt skogen".

Mer än usel?

Nya uppgifter om kärnvapen i atomubåtsbranden intill själva Murmansk genererade i veckan inslag i medier runt om i världen, inklusive amerikanska TV-inslag. I Sverige har hittills enbart Norrbottensmedier tagit upp dessa uppgifter.

I gårdagens artikel i Norrbottens-Kuriren finns en uppgift som jag undrar om den verkligen kan stämma:

Länsstyrelsen i Norrbotten började förra året att uppdatera riskbilden avseende radioaktiva utsläpp från kärnkraftverk, både i Sverige och utomlands. Att det skulle kunna ske radioaktiva utsläpp genom bränder på ryska atomubåtar var något som man inte hade tänkt på.

Läste jag rätt? Jo, tyvärr. Men kan orden verkligen stämma? Tja, läs dagens signerade DN-ledare "Katastrofplan: Vår beredskap är usel".

I Norge publicerades igår ett uttalande av Norges utrikesminister med innebörden att Norge anser att Ryssland inte har följt det gällande informationsavtalet med Norge.

Brinnande atomubåten har sänkts

Norska TV2 bekräftar att den brinnande ryska atomubåten Jekaterinburg nu har sänkts. Tidigare idag var ubåten en mindre nyhet i svenska radionyheter (SR). Ingen nyhetsredaktion som kollat avståndet till Norge, 10 mil, och betänkt konsekvenser för närmaste hav, dvs Barents hav?

Japanskt och svenskt civilförsvar

Den internationella symbolen för civilförsvar.

Cornucopia har en tankeväckande bevakning av dramat som nu utspelar sig i Japan. Det kan nog bli flera indirekta effekter av katastrofen inom EU, och inte bara ekonomiska. Skeendet utgör en stor påminnelse om vikten av ett fungerande civilförsvar.

Sveriges civila beredskap för katastroflägen var i fokus på Cornucopia för en månad sedan.

Det finns redan en mycket utförlig Wikipedia-sida om gårdagens katastrof i Japan. Den uppdateras givetvis hela tiden och kan också vara en intressant källa under de närmaste dagarna. Sidan finns även på svenska men är inte lika utförlig som den engelska.

I svenska medier och på svenska försvarsrelaterade bloggar - inklusive denna! - diskuteras mest den militära delen av svenskt totalförsvar. Kanske det blir ändring på det nu?

För att byta ämne tipsade en läsare mig om denna brittiska artikel som bekräftar att lilla Bahrain ur brittisk synvinkel anses utgöra en större utmaning än Libyen.

Gissningsvis kommer katastrofen i Japan och upproren i arabvärlden att dominera resten av vårens nyhetsflöde.

Ubåten väckte åklagare

Upptäckten av den sovjetisktillverkade ubåten aktualiserar en nedlagd förundersökning om misstänkt extremfarlig dumpning i Östersjön. Det verkar som om detta hittills bara uppmärksammats av Gotlandspressen.

Ett hållbart försvar

Präglad av fyra år i Schweiz, där totalförsvarsplanering än idag präglar samhället, tycker jag det finns ett stort glapp mellan svensk försvars- och miljödebatt. Förr eller senare kommer ju även Sverige att drabbas av en verkligt allvarlig epidemi, blixtsnabb naturkatastrof och större konsekvenser av klimatförändringarna.

Det kanske inte inträffar i år utan först om femton år, men något av ovanstående kommer att inträffa. Som schweizarna, finländarna, ryssarna med flera folk vet, så måste man kunna behärska sitt eget territorium även vid en omfattande katastrof. Inte bara kl 9-17 vardagar när solen skiner.


I Schweiz tar man ännu totalförsvar - både den militära och civila biten - på stort allvar. Uniformer och eldhandvapen förvaras i hemmen. Till nyligen hade alla krigsplacerade även ammunition hemma (nu bara en del). De som inte kan/vill göra värn- eller civilplikt får betala högre skatt. På bilden en schweizisk grenadjär med Sturmgewehr 90. FOTO: Ltpcb

Kort sagt, läs Sverker Lenas relevanta essä i söndagens DN. Den är lite mastig men ger också en hel del att fundera på. Det blir, som det påpekas i essän, mer "peaks" än bara "peak oil".

P.S.
En klart läsvärd svensk blogg som då och då tar upp peak oil (ibland även rent militära frågor) är Cornucopia.

Rysk amiral mot svensk attackdykare

SVT-programmet Uppdrag granskning gick i onsdags (3/2) ut med synnerligen sensationella uppgifter om att Ryssland ska ha dumpat nervgas och radiakavfall intill Gotland så sent som 1992. Men en tidigare chef för ryska Östersjöflottan bemöter nu detta med en stark motanklagelse.

- Påståendena är struntprat och provokationer, är den pensionerade amiralen Vladimir Jegorovs reaktion. Då jag skriver dessa rader har mig veterligen bara finska medier som YLE förmedlat Jegorovs ord. Jegorov ledde Östersjöflottan mellan 1991 och 2000 och blev sedan guvernör i Kaliningrad.

Jegorov påstår även att det inte fanns några kemiska vapen i den aktuella flottbasen (Liepaja i Lettland) i början av 1990-talet. Hmmm...

Lettlands försvarsminister 1991-1993 verkar dock också tvivla på uppgifterna i SVT.

Vilka är då grundkällorna bakom uppgifterna, vilka är det som Jegorov anklagar för "struntprat och provokationer"? Det är Donald Forsberg, f.d. agent inom svensk militär underrättelsetjänst, samt en rapport från underrättelsetjänstens hemligaste del: KSI, Kontoret för Särskild Inhämtning. Den topphemliga rapportens innehåll är bara känt för SVT till en bråkdel (dess blotta existens var offentligt okänd före SVT:s grävande). Men nog förefaller det som om innehållet stämmer överens med Donald Forsbergs tips till SVT.

Uppdrag gransknings inslag är extremt sevärt och spännande - modern nervgas och radiakavfall är onekligen ett helt annat miljöhot än "simpel" senapsgas från Hitlers dagar. Men det blev också ett berg med obesvarade frågor. Flera har nu formulerats av Inga-Lena Fischer i dagens Blekinge Läns Tidning. Själv har jag nog svårast att förstå, alltså förutsatt att dumpningarna skett, varför Ryssland skulle "ge Sverige en present" och inte lämna "presenterna" i baltiska vatten? Varför Sverige och särskilt under de åren (1989-92)?

OK, dumpningarna kanske var irrationella. Men de verkar ju absolut inte ha varit en engångsföreteelse utan en verksamhet som pågått under flera år. En så omfattande dumpning tycker jag kräver någon sorts rimligt motiv. Jag kanske har för dålig fantasi eller bara är för trött för att komma på något motiv?

Apropå saker under vattnet kunde kanske Uppdrag granskning även ha nämnt att Donald Forsberg har en mycket speciell och relevant militär bakgrund. Han var attackdykare - se s. 82 av Elitförband i Norden.

Skulle Forsbergs (rapportens) uppgifter stämma har vi som bor kring Östersjön en synnerligen vidrig tickande bomb att ta ställning till. Frågan blir väl då konkret: bärga eller täcka över? I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om att det senare i år ska bärgas en tysk ubåt från norska kusten, just av miljöskäl. Det talas om astronomiska kostnader. Men tydligen är faran med U-864 så stor att detta är ett pris som man i Norge är villiga att betala. Här är hela U-864 historien i kronologisk ordning.

Får man hoppas att ny teknologi, ej tillgänglig under 1990-talet, möjliggör att snarast fastställa vad, om något, som ligger där nere på botten.

Barentsregionen år 2020

En norsk fallskärmsjägarveteran född i Ryssland minns patrulluppdrag på Nordkalotten och berättar hur det var att bli dömd till döden. Det är ett sätt att beskriva en radiodokumentär som jag nyligen bidrog till med research. Men kanske kan den också säga någonting om hur framtiden häruppe i norr skulle kunna vara?

Dokumentären ifråga - av Gunilla Bresky vid Sveriges Radio Norrbotten - finns en tid framöver att lyssna på över nätet genom denna sida på Sveriges Radio.

Jag är rent ut sagt rätt stolt över att ha bidragit till denna dokumentär och hoppas att du kommer att ta dig tid att lyssna på den. Särskilt slutet är speciellt, tycker jag.

Notera att dokumentärens huvudperson Leif Schanche föddes i Murmanskområdet under tsarrysk tid. Snacka om att vara välbevarad.

Jag blev påmind av Leif Schanches ord om de enorma resurser som sattes in häruppe, i rena ödemarken, under andra världskriget. Sammanlagt skickade ett antal länder hit flera hundratusen unga män i Schanches generation, liksom toppmodern utrustning för x antal miljarder. Mellan 1941 och 1945 samarbetade norrmän, ryssar, britter och amerikaner för ett gemensamt mål: att besegra den tyska krigsmakten.

Tänk om man i vår tid kunde samarbeta mot vår tids svåraste utmaning i norr: klimat- och miljöproblemen i Arktis. Flera aspekter av våra totalförsvar, t ex spaningsflygplan och räddningstjänster, skulle kunna användas för att ta sig an dessa enorma utmaningar.

Låt oss drömma om en annan och bättre Barentsregion år 2020 än det dystrare Barents som vi idag verkar vara på väg mot. Ett Barents präglat av att åter gemensamt ta sig an ett mycket svårt problem. Ett Barents präglat av mer vardagliga kontakter över gränserna. Ett roligare Barents.

Kanske var det Leif Schanche som fick mig att tänka på en annan fallskärmsjägare som också betyder mycket för mig vad gäller ledarskapsstil och stil överhuvudtaget: Torbjörn Elming, också han född här uppe. Jag blev påmind om denna osannolika men dock sanna historia om Torbjörn Elming som på något sätt passar extra bra så här i juletid. Läs den, du kommer inte att ångra det.

GOD JUL!