50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget

Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också märkligt hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch - det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia, liksom en stark "Han var med"-intervju som denna gång får mig att vilja bege mig till Wien.

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här - säväl på Balkan som kring Korea? Hopp är dock ingen strategi...

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Pansar i fallskärm över Afrika

Jeepar och tio pansarfordon släpptes i fallskärm över Egypten.

Det största ryska elitförbandet, luftlandsättningstrupperna VDV, har för första gången genomfört fallskärmsfällning av pansarfordon över en annan kontinent än Europa och Asien. Denna milstolpe har ännu inte uppmärksammats av svenska medier.

För två veckor sedan tog denna blogg upp att VDV skulle skickas till Egypten, en händelse som aktualiserade förbandets roll för oktoberkriget 1973. Rysk TV påstod inför den just avslutade ryskegyptiska övningen att antalet deltagande VDV-trupper skulle bli fem tusen. Jag påpekade att denna siffra inte stämde med andra viktiga ryska källor. Facit finns nu och framgår av TV-klippet ovan - det blev "bara" några hundra ryska övningsdeltagare, varav ett hundratal hoppade fallskärm och landade på dubbelt historisk mark vid El Alamein.

Antalet deltagande VDV-soldater blev alltså långt ifrån 5,000 men en annan aspekt var fällningen av tio pansarfordon varav fem lätta stridsvagnar (mer formellt: stridsfordon) av typen BMD-2 (se klippet ovan). Under sovjetisk tid har BMD luftlandsatts i Afrika (se boken Ryska elitförband och specialvapen), men det gjorde man inte med hjälp av fallskärm utan genom helikopterlyft.

En DUBBELT svensk Tarzan

En bild från tiden i Sydafrika som jag fann i Thord-Grays arkiv inom Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Galapremiären för ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård i huvudrollen är huvudnyheten i dagens DN Kultur och filmen lär få globalt genomslag. Men filmskribenterna har hittills missat själva berättelsens svenska bakgrund. Ja, författaren bakom Tarzan var amerikan, Edgar Rice Burroughs, men vem var det som gav Burroughs uppslaget till en av världens mest kända litterära figurer? Mycket tyder på att det var en makalöst energisk svensk äventyrare.

Alexander Skarsgård väljer att låta den stora DN-intervjun med honom ske på Södermalm. Där råkade Thord Ivar Hallström födas 1878. Liksom Skarsgård, som han utseendemässigt var rätt lik (se bilden ovan), gjorde han en fenomenal karriär utomlands. Hallström bytte dock namn för att underlätta detta. Han blev Ivor Thord-Gray och utgör det märkligaste öde som Lennart Westberg och jag skrivit om i våra två böcker om svenskar i krig. Bara att som svensk under 1900-talet ha krigat i fyra världsdelar är unikt. Lägg därtill att han kom att strida under totalt tretton fanor och hann bli general i både rysk och amerikansk tjänst.

Bilden visar Ivor Thord-Gray som brittisk frivillig i Sydafrika, där han deltog i infångandet av en pojke som levt med en flock babianer under flera år. Författaren Joakim Langer har funnit de första spåren av denna händelse i Kapstaden (se hans bok Mannen som hittade Tarzan). Det var på Mount Nelson Hotel som Thord-Gray i september 1906, alltså för snart 110 år sedan, berättade för en lokal journalist om en pojke som uppfostrats av apor. Intervjun blev senare citerad i amerikansk press. Likheterna mellan Thord-Grays berättelse och den 1912 ”födda” karaktären Tarzan är i sig talande. Sedan bör man också, som Joakim Langer gjort, titta närmare på Tarzans namn. Alltså, bokens och filmens Tarzan är ”egentligen” Lord Greystoke. I början av 1900-talet stavade Thord-Gray sitt namn Thord-Grey. Likheten mellan Lord Greystoke och Thord Grey kan anses vara en liten men fin blinkning.

För övrigt finns Alexander Skarsgård nämnd i min bok Elitförband i Norden - detta eftersom han genomförde sin grundutbildning som värnpliktig vid marinens bassäkerhetsförband. Nu ser jag fram mot att se honom på vita duken, igen.

Svenska hemvärnssoldater med Kalasjnikov

Även svenska hemvärnssoldater instruerar nu i skytte med Kalasjnikov, i EU:s tjänst i Afrika.

Vad gör Försvarsmakten nu när fokuset släpps på Afghanistan? Det finns andra, mer okända utlandsinsatser. Men försvaret av det egna territoriet är nu mer på agendan, som nästa veckas stridsövning mitt i Boden visar.

I senaste numret av Tidningen Hemvärnet kan man läsa om hur två av mina hemvärnskollegor, varav en nyligen instruerade undertecknad i Boden, för närvarande instruerar i Kalasjknikov i Uganda, i EU:s tjänst. Detta är en av flera mindre kända svenska utlandsinsatser som nu pågår. Uppdraget i Uganda går kort sagt ut på att hjälpa Somalias regering att i Uganda bygga upp en exilarmé som kan låta Somalia bli ett tryggare ställe. I samma nummer finns en synnerligen läsvärd intervju med Mikael Tornving, känd från Parlamentet och Johan Falk-filmerna. Tornving är reservofficer och gillar det nya hemvärnet men kommer även med en varning: "Vad händer om 15-20 år när stocken av värnpliktsutbildad personal försvinner?".

För att återvända till Boden genomförs i nästa vecka för första gången på många år en militärövning inne i själva staden där scenariot är att Sverige är under väpnat angrepp. Sist soldater "stred" inne i Boden bör ha varit för elva år sedan om jag minns rätt. Då, 2001, var väl övningen mest motiverad av elfte september. Kanske någon bloggläsare minns den övningen tydligare än vad undertecknad gör?

Både i Boden och i Småland hålls det i nästa vecka, den 15 november, högaktuella föredrag arrangerade av Allmänna försvarsföreningen. Som framgår av föreningens hemsida är den lite provocerande rubriken i Boden "Kan vi försvara oss?" medan man på Smålands museum får ta del av färska erfarenheter från Afghanistan.

Apropå Kalasjnikov fyller alla Kalasjnikovs skapare år imorgon och det kommer därför en specialskriven artikel om Kalasjnikov med mindre kända aspekter av vapnet. Artikeln skickas ut inom ramen för den kostnadsfria artikelserien MILITÄRT! Till den hör denna Facebooksida på vilken jag lägger ut tips och bonusbilder.

Ökenkrigets främsta förband

Författaren av artikeln "Ökenkrigets mästare" i ruinerna av en tysk ubåtsbas i Nordnorge. När K-G inte är i Afrika är han i Arktis.

I artikeln "Ökenkrigets mästare" i Militär Historia 8/2012 beskriver Karl-Gunnar Norén det extremt ökenanpassade specialförbandet Long Range Desert Group. Senare i år släpps Karl-Gunnars och min bok Spökpatrullen, om just LRDG.

Att även grundarna av Special Air Service (SAS) såg upp till LRDG framgår av den kommande boken, som även handlar om hur Karl-Gunnar i våras bokstavligen körde i LRDG:s spår i Egypten, givetvis i en originaljeep från kriget. Med många fina tips för andra som vill ge sig på extrema jeepresor.

I övrigt innehåller senaste Militär Historia framförallt en artikel om Che Guevara av Björn Kumm som jag fann synnerligen värdefull. Den innehåller flera åtminstone för mig överraskande uppgifter. Vilken fantastisk bild av Guevara med en Sherman-stridsvagn, nästan lika bra som ikonbilden av Che.

Ännu någon dag finns väl julinumret av Militär Historia kvar i kioskerna. Artikeln "Hitler som fältherre" i det numret, av Lars Ericson Wolke, är bland det absolut bästa jag läst om Hitler på svenska.

UPPDATERING 7/8: Nu har jag varit i Luleå och köpt senaste numret av en viss brittisk tidskrift om en viss medförfattares jeep-expedition.

Hammarskjöld och Stålnacke

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld intervjuad 1955. Man kan notera att journalisten röker under inspelningen, fullt normalt på den tiden.

På senare tid har två FN-svenskar fått viss uppmärksamhet. Torsten Stålnacke har hedrats och kanske vi till slut ska få klarhet om Dag Hammarskjölds sista resa.

Torsten Stålnackes klockrena agerande i Kongo, trots att han var allvarligt sårad, är något jag tar upp i första delen av artikelserien MILITÄRT!. Jag skriver även om den improviserade medaljeringen av Stålnacke. Tack vare en läsare fick jag härom dagen en sida ur senaste numret av Örnen, fallskärmsjägarnas egen tidning, av vilken det framgår att Försvarsmakten nu - bättre sent än aldrig - har rättat till det här med medaljen genom att dekorera Stålnacke med Försvarsmaktens medalj för sårade i strid.

Lite småsur är jag väl ändå eftersom de vanliga svenska medierna missade att berätta om Torsten Stålnacke när han till slut fick en stridsutmärkelse, den 29 maj i år. Därför blev jag först medveten om ceremonin nu, tack vare min bevingade vän. Örnen-artikeln om Stålnacke finns inte online men Kongoveteranernas egen sajt har fler detaljer och en bild av den gamle kämpen vid medaljceremonin.

Slutligen, klicka här om du missade förra veckans radioinslag om de nya försöken att klarlägga om Dag Hammarskjöld blev nedskjuten över Afrika.

"Problemet heter Sverige"

"Östersjön skulle kunna vara ett fredens hav, men är det inte. Varför? Problemet heter Sverige" skriver Smålandspostens ledarsida.

I Småland har man nu alltså upptäckt den högaktuella boken Till bröders hjälp, som fick stor uppmärksamhet i finsk TV. I svenska riksmedier har någon liknande uppmärksamhet ännu inte förekommit - har boken alls nämnts i SVT och SR?

Angående upptäckter har jag just på min mer privata blogg publicerat två bilder av vad som möjligen är ett andra allierat flygfält i norra Sverige, som just har dokumenterats inte långt från Abisko. Om det första flygfältet, Kallax, skriver jag i min senaste bok (det var en amerikansk flygbas under åtta månader).

Apropå andra böcker aktuella inom SMB vill jag lyfta fram två som åter erbjuds: Spetsnaz på Nordkalotten om specialförbandsinsats i Arktis samt FN-soldat i Kongo. Den senare handlar inte bara om striderna 1961-62, boken har ett nyskrivet (2010) förord som kopplar samman 60-talets stora insats med de senaste årens svenska insatser därnere.

På amfibisk hedersplats

Numera på 1. amfibieregementets hedersvägg. FOTO: S.M.

Bland det roligaste i jobbet som författare är att få se konsekvenser av det man skrivit. Läsarbrev med kommentarer och nya uppgifter är en trevlig konsekvens. Men ibland blir det mer oväntade saker som gör att man verkligen känner att man valt rätt jobb.

En läsare ur amfibiekåren av min och Lennart Westbergs gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945 blev så intresserad av ämnet att han vände sig till mig med ett önskemål: kunde jag bidra med fotografier av några av bokens svenskar som deltagit i skarpa landstigningsoperationer? Bilderna skulle sättas upp på hedersplats på 1. amfibieregementet.

Jag tände på alla cylindrar och svarade ja med tillägget att kanske även en speciell attackdykare från boken Elitförband i Norden kunde få vara med? Jodå, gärna det.

Nu är de alltså på plats, på 1. amfibieregementets vägg: den svenske främlingslegionären Assar Tano som deltog i landstigningsoperationen vid Narvik 1940; Allan Mann som deltog i samma operation och sannolikt även vid Dieppe 1942; Sivert Windh som var svensk civil sjöman men pga ett tyskt ubåtsangrepp gick iland på Omaha Beach 1944; Gösta Wollin som liksom Windh kom till Normandie som svensk frivillig i amerikansk uniform samt Jan Sundlöf som på flera sätt var verklighetens Coq Rouge/Carl Hamilton.

Hoppas nu att dessa viljestarka karaktärer kommer att inspirera en och annan betraktare.

En annan sak som nyligen glatt mig är ett samtal jag fick från doktoranden Tomas Gustafsson vid enheten för medicinens historia, Lunds universitet. Han berättade för mig hur Svenskar i krig använts som referensverk i ett forskningsprojekt om svensk sjukvård i krig. Missa inte heller denna sida från Gustafsson om Skandinaviska kåren i Sydafrika under Boerkriget.

Nästa Facebook-revolution i ???

Läser i dagens DN att demonstrationerna i Tunisien utlöstes via Facebook. Kanske man istället för jasminrevolutionen borde tala om FB-revolutionen? De tunisiska bloggarna, som också bidragit mycket, kan nog kallas för cyberrevolutionärer.

Undrar hur detta kommer att inverka på hur myndigheterna ser på Facebook i andra länder, till exempel i Egypten?

F.ö. är Lisa Bjurwalds signerade DN-ledare idag om KGB:s (de heter ännu så där) framfart i Belarus (Vitryssland) bland det mest gripande jag läst om landet ifråga. Så nära men ändå så långt bort.

Rommel på östfronten

Rommels solblekta ökenuniform och dödsmask i Panzermuseum i Munster. Jag kan lova att museet har många föremål i samma klass.

Det finns anledning att fundera över hur andra världskriget hade gestaltat sig om Rommel hade kommit till östfronten, alltså om Afrikakorps inte hade behövts. Och var det egentligen britterna som besegrade Rommel i Afrika?

Som tonåring brevväxlade jag med en veteran ur brittiska Long Range Desert Group och som vuxen intervjuade jag en av Rommels adjutanter. Med andra ord har jag alltid haft ett visst intresse för ökenförband. Det är därför jag tycker det är extra kul att den senaste svenska boken om andra världskriget, skriven av Karl-Gunnar Norén och med i senaste Pennan & Svärdet, handlar om mindre kända trupper under ökenkriget.

Märkligt nog har just kriget i Nordafrika på senare tid lyfts fram av östfrontshistoriker. Den nya synen på det "perifera" ökenkriget går ut på att dess betydelse undervärderats med tanke på de resurser - främst Rommels pansar - som öknen "snodde" från östfronten. Vissa militärhistoriker går nu så långt som att hävda att Röda armén hade de allierade i Nordafrika att tacka för sin överlevnad.

Vilken nationalitet, mer konkret, hade då Stalin att tacka för sin räddning? Britterna, jänkarna? Karl-Gunnar Norén lyfter fram den australiensiska insatsen i Nordafrika, som till mycket stor del är liktydig med ett ortnamn: Tobruk i Libyen.

I sin nya bok berättar Karl-Gunnar Norén att det till stor del var tuffa "diggers", australiensiska trupper, som höll Tobruk i 242 dagar. Han har intervjuat dem, liksom tyska afrika-veteraner, samt besökt slagfälten ifråga.

Tobruk 1941 handlar inte bara om slagen och fältherrarna utan även i hög grad om enskilda soldater på bägge sidorna. Norén har intervjuat både allierade och tyska veteraner, varit på plats och till och med tittat närmare på vad soldaterna åt.

I övrigt bjuder senaste numret av Pennan & Svärdet (alltså medlemstidningen inom SMB) på en bok jag redan bloggat om på min engelskspråkiga blogg, I väntan på talibanerna av Jesper Huor. Boken torde vara den mest aktuella om Afghanistan och är full av gripande upplevelser hos bokstavligen alla sidor. Författaren har genom sitt utseende och sätt kunnat smälta in i alla möjliga miljöer.

Sist men inte minst vill jag lyfta fram en bok som SMB erbjuder i repris, en finlandssvensk bok om Waffen-SS och Wehrmacht i Finland: Staden och hakkorset av Patrik Sundqvist. Utgångspunkten är en stad, Jakobstad, men man får djupa insikter i vardagen för både armésoldater och SS-soldater. Mängden ny information och hittills opublicerade bilder imponerar, liksom bokens grafiska utformning och författarens läsvänliga stil.

Jag ska bli kustjägare

Nej, jag har inte plötsligt blivit tjugofem år yngre, Jag ska bli kustjägare är titeln på en bok jag vill rekommendera. Sen finns det även två nya böcker om tyska soldater som du inte bör missa.

En oansenlig notis i senaste Pennan & Svärdet erbjuder boken Jag ska bli kustjägare av Carl-Martin Jönsson. Jag skulle istället vilja lyfta fram denna bok. Är du intresserad av svenska elitförband bör du inte missa den, särskilt eftersom priset är ovanligt bra, 175 kronor. Du kan läsa mer om boken och läsa ett utdrag ur den på bokens egen hemsida.

Nu kastar vi oss från den svenska skärgården till i Nordafrikas öknar. Den här boken är mycket bättre än vad jag förväntade mig:

Jag har ett speciellt intresse för Rommel eftersom jag träffat och intervjuat en av Rommels adjutanter. Den intervjun har jag ännu inte låtit publicera - den kommer med i en bok först om typ tre år (inte en Rommel-biografi).

Kort sagt tycker jag det skrivits lite väl många böcker om Rommel (liksom om D-dagen och tyskt pansar). Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag insåg att detta är en bok med både mycket nytt stoff - delvis nytt källmaterial - och dessutom en välskriven bok.

Förutom en fantastisk text innehåller boken ett suveränt bildmaterial. Särskilt uppskattar jag alla bilder jag aldrig tidigare sett - och der är många! Pluspoäng för bilderna av människorna som hade att göra med Rommel; en bild av hur de såg ut då det begav sig intill ett modernt foto av samma person.

Priset inom SMB är oslagbart: 98 kronor, så jag säger bara: köp!

Slutligen en tysk krigsveterans självbiografi, Genom dödsskuggans dal, som i Pennan & Svärdet försetts med rubriken "Märklig läsning". Den svenska versionen av boken har jag inte men däremot det tyska originalet:


Den svenska versionens omslagsbild är en mindre bra teckning (författaren bar inte hakkorsarmbindel). Det tyska omslaget är mycket bättre, se ovan. Huruvida översättningen är OK vågar jag inte säga eftersom jag inte alls granskat den. Men om själva innehållet, Gereon Goldmanns minnen från hans tjänstgöring i både Waffen-SS och Wehrmacht och liv efter kriget kan jag säga: definitivt märklig och berikande läsning.

Goldmann, som studerade till präst inom Franciskanerorden, mobiliserades på grund av sin ålder (22) vid krigsutbrottet och halkade in i Waffen-SS på ett bananskal, gjorde sig där omöjlig genom sin starka kristna tro och förflyttades därför till Wehrmacht. Goldmann hann dock alltså tjänstgöra en tid i det SS-förband som senare blev känt som den fjärde divisionen inom Waffen-SS, 4. SS-polispansargrenadjärdivisionen. Det han där upplevde ger en värdefull inblick både i Heinrich Himmlers syn på religion och hur den tyska polisen militariserades och uppgick i SS. Vid den tid Goldmann var med bar man ännu Wehrmachts kragspeglar i kombination med SS-örnen.

Goldmanns upplevelser inom olika Wehrmacht-förband i Ryssland, Frankrike och Italien, inte minst vid Monte Cassino är fascinerande. I kölvattnet av slaget vid Monte Cassino blev Goldmann tillfångatagen av britterna och skickades till ett fångläger i Marocko. På grund av falska anklagelser ställdes Goldmann 1946 inför fransk krigsrätt och dömdes till döden. Hur han överlevde och vad han gjorde sen av sitt liv bör du läsa själv.