Sergeant Patrik Lind, krigsförbrytare

Insatser med svenskar i Afghanistan har länge kunnat ses på TV och Youtube (ovan). Nästa höst kommer första spelfilmen.

Det blev härom dagen känt att biograferna nästa höst lär kunna visa den första spelfilmen om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Får man hoppas att det blir mer realism i den än det blev i den första romanen om svenska ISAF-soldater?

Det är Björn Runge som dragit igång den kommande filmen och han beskriver här själv projektet. Jag vet för lite om Björn Runge för att kunna uttrycka någon sorts förväntning om slutresultatet.

Men en sak vet jag, den första (väl?) romanen om ISAF-svenskar var ingen fullträff, precis. Jag syftar på Med Gud på vår sida av Micke Evhammar. Jag attraherades av den eleganta framsidan och slående titeln. Men vid läsningen av baksidestexten ringde första varningsklockan: huvudpersonen, sergeant Patrik Lind, benämns som officer...

Jag ville dock ge boken en chans. En författare och ett bokförlag (Ordfront) kan väl vara okunniga om militära grader men ändå ha något intressant att säga. Boken har ju också rosats av såväl Svenska Dagbladet som Proletären och bloggande kyrkoherdar.

Tyvärr stämde det första intrycket från baksidestexten. Micke Evhammar har inte försökt kompensera sin brist på egen erfarenhet av ISAF genom grundlig research. Vad värre är, han har konstruerat ett svenskt brott som inte är trovärdigt. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt att svenskar i Afghanistan skulle kunnat begå förbrytelser. Men just det scenario som bokens story bygger på håller bara inte. Lägg därtill att inga svenska brott uppdagats som ens är i närheten av Patrik Linds.

Hade Micke Evhammar istället använt sig av amerikanska soldater hade grundscenariot inte varit fullt så orealistiskt - med tanke på skillnaderna i bakgrund, utbildning och metoder.

Därför hoppas jag verkligen att Björn Runge, till skillnad från Micke Evhammar, tar sig tid att sätta sig in i hur Försvarsmakten högst konkret agerat och agerar i Afghanistan, både på förbands- och individnivå.

Apropå gräsrotsnivån gick Johanne Hildebrandt igår i SvD till angrepp mot okunskap och fördomar. Jag tycker texten är bitvis klockren och särskilt då hon tar upp hur sällan svenska undersköterskor hålls ansvariga för hälsoministerns beslut.

Bergdahl flydde från talibanerna

Nya uppgifter om Bowe Bergdahl, talibanernas enda amerikanska krigsfånge.

Bowe Bergdahl, den ende amerikanske soldat som på senare tid varit fånge hos talibanerna - sedan 2009 - lyckades enligt nya uppgifter fly från sina fångvakter, men infångades åter efter tre dagar på rymmen.

Bergdahl, som uppenbarligen är svenskamerikan (modern hette Larsson som ogift), har tidigare kritiserats av en del amerikanska TV-kommentatorer. Omständigheterna kring hur han hamnade i fångenskap är ännu delvis oklara.

Mazar-e Sharifs fall

Bidragande orsak till Mazar-e Sharifs hastiga fall: Special Forces (i lokal klädsel) med laser och flygunderstöd. FOTO: US SOC

Nästa vecka är det 10 år sedan beslutet att inleda USA:s och den afghanska Norra alliansens gemensamma krig mot talibanregimen med att slå mot Mazar-e Sharif. Det blev även svenska inslag och konsekvenser.

Det var general Tommy Franks och Norra alliansens Muhammad Fahim som den 30 oktober 2001 beslöt att först fokusera på Mazar-e Sharif. Det hade varit ett prestigemål för talibanerna några år tidigare och var ur logistisk synvinkel en mycket lämplig inkörsport.

Det gick över förväntan militärt sett eftersom man räknat med att talibanerna skulle lyckas hålla Mazar-e Sharif en bit in på 2002. Det militära receptet bakom framgången är värt att fördjupa sig i och det finns några kuriösa svenskamerikanska kopplingar förutom att Mazar-e Sharif sedermera blev ett ISAF-område som nu totalt några tusen svenskar har tjänstgjort i.

I den kostnadsfria artikelserien MILITÄRT! kommer en artikel om betydelsen av Mazar-e Sharif 2001.

Den 11 november invigs i New York nära ground zero ett minnesmärke över de specialförbandsoperatörer som deltog. Statyn visar dem till häst eftersom det är bilderna av dem till häst som har gått till historien. Men varför inte den 10 november? Mazar-e Sharif föll den 9-10 november 2001. Jo, den 11/11 är i USA sedan år 1919 Veterans Day, alltså på grund av första världskriget. Britterna kallar dagen för Remembrance Day och Armistice Day.

Svensk officer i bin Ladins dödsort

Bo Sunnefeldt i anpassad look 2004. BILDKÄLLA: Bo Sunnefeldt

Den svenske yrkesofficeren Bo Sunnefeldt var redan 2004 i Abbottabad, alltså i Usama bin Ladins dödsort. Dock inte i tjänsten. Han skrev i sin dagbok att bin Ladin nog kunde finnas i trakten.

Abbottabad, hm... När Usama bin Ladins dödsort blev känd var det som om jag läst om det där området någon gång, men jag kunde inte minnas var. Jo, igår kom jag på det, i FMK:s tidskrift Trafik & Motor!

Mycket riktigt, i nummer 3/2005 finns det historiska (numera dubbelt historiska) resereportaget "Till Pakistan i Churchills spår" skrivet av Bo Sunnefeldt, en rätt berest (för att uttrycka det milt) man med gaffel & örn (kustjägare & fallskärmsjägare) som finns med i en av mina kommande böcker.

Poserande vakter utanför Osama Money Exchange (Usamas Växlingskontor) 2004, nära den ort som visade sig vara Usama bin Ladins gömställe. FOTO: Bo Sunnefeldt

Så här skrev Sunnefeldt i sitt reportage publicerat 2005:

"CIA misstänker att Usama bin Ladin håller sig gömd i de trakter jag besöker. När vi passerar ställen som Arafat Hotel, Taliban Inn och Usama Bank kan jag inte låta bli att skämta med Ali [Sunnefeldts guide] om kopplingar till den internationella terrorismen. När det dessutom säljs Usamatröjor och Usamagodis - ”så gott att det smäller i munnen” – blir jag än mer vitsintensiv!"

Usamagodiset och Usamatröjorna. FOTO: Bo Sunnefeldt

I artikeln finns inte just Abbottabad nämnt men i en mail till mig idag bekräftar Sunnefeldt att han var i staden. Vidare skriver Sunnefeldt till mig (återgett med hans tillstånd, liksom bilderna):

"Enligt min lokale guide var just det område vi besökte (dalen mellan Abbottabad och staden Besham längre norrut) känt som ”Taliban Country” – något jag/vi märkte på fler sätt (bl a förtäckta hot och trakasserier) än det jag beskrev i artikeln. I min dagbok skriver jag att just detta område vore en mycket naturlig plats för Osama (pakistansk stavning) att husera i!"

För övrigt visar det sig nu att den sista Usama bin Ladin-operationens namn var Operation Neptune's Spear . Spjutet som åsyftas kan bara vara den Neptunus treudd som finns i SEAL-märket. Samma treudd ("gaffel") är som bekant symbolen för svenska kustjägare, som Bo Sunnefeldt.

Expressens besynnerliga Afghanistan-artikel

Jag välkomnade liksom Wiseman Expressens beslut i vintras att skicka reportern Terese Cristiansson till Afghanistan. Fler svenska journalister borde rapportera inifrån landet. MEN jag blev rejält konfunderad av hennes senaste reportage under rubriken "Vi kommer att döda alla som deltar i valet".

De första två meningarna är nattsvarta: "Talibanerna har tagit kontrollen över hela byar i norra Afghanistan. Där styr de med skuggregering och skräckvälde". I papperstidningen förstärks detta av den näst största rubriken, som inte finns i nätversionen: "KAN DU HÄLSA DITT FOLK ATT VI INTE VILL HA DEM HÄR". Just ovanför denna rubrik är den bild av svenska pansarskyttesoldater som är bild nr 2 på nätet.

Intrycket man får av detta är väl att talibanerna nu verkligen etablerat sig i den svenska styrkans närhet. Expressen-läsare som bara ögnar igenom artikeln drar sannolikt slutsatsen att det numera finns en bred eller rentav massiv folklig opinion mot svenska soldaters närvaro. Jag tror inte det stämmer. Jag tror fortfarande att en majoritet av den afghanska befolkningen vill ha kvar svenskarna och ISAF. Absolut inte för gott, men så länge det behövs.

Det märkligaste med artikeln är att den på slutet också innehåller några rader som rimmar dåligt med ingressen och rubrikerna. Cristiansson skriver där att hennes lokala medarbetare säger: "Det var hemskt att möta dem [talibanerna]. Jag har inte sett en taliban sedan de hade makten i Kabul".

Å ena sidan har vi alltså en ingress och rubriker (sannolikt någon Sthlm-redaktörs) som tydligt förmedlar bilden av att "hela byar" i svenskarnas närhet nu är övertagna av talibanerna. Å andra sidan rapporterar Cristiansson att hennes egna medarbetare tyckte det var högst märkligt att få möta en livs levande taliban.

Terese Cristiansson, jag hoppas att du läser denna min fråga till dig; tycker du att ingressen och rubrikerna stämmer, förmedlar de din bild av läget där nere? Om du tycker att de gör det, hur de går ihop med dina medarbetares ord?

En annan märklighet i samma artikeln är: "Han berättar också att de nyss har utvecklat ammunition som tar sig genom bepansrade bilar, liknande den svenska omskrivna galten. De kallar vapnet 82:a."

Jag tvivlar starkt på detta. Antingen har nog herr taliban felöversatts eller så skarvade han rejält. Det är väl tveksamt om talibanerna kan utveckla nya sorters high-tech ammunition. För det andra finns det ett vapen som heter just 82, M82. Det är ett mycket tungt amerikanskt automatgevär som kan användas för att förstöra fordon från en kilometers avstånd. I Sverige och andra nordiska länder finns vapnet bland jägarsoldater och har i Sverige beteckningen Ag 90. Vapnet har en nyckelfunktion i en stark scen i filmen "The Hurt Locker".

TILLÄGG: Har då några talibaner verkligen fått tag på M82:or? Inte vad jag vet.