Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr
Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.
Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.
Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".
Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...
Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.
”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.
Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.
Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:
”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”
Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.
Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.
Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.
Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.
Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.
En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.
Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.
Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:
"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."
Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.
På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.
Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.
Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.
Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.
I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.
Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.
Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten - vars sista chef var en 25-årig kosack.
DN har publicerat en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium.” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”
Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj...
Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg - tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:
En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.
Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.
Här måste förklaras var hamnen Mäntyluoto låg och vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Mäntyluoto låg i det då ännu ryska Finland. Av samtida artiklar är detta med gåvorna tydligt, det var paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: "Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike."
Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:
Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.
Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.
Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.
Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:
Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida. På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.
Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.
För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, kosacken och löjtnanten Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 (25 vid sin död) i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.
Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning med tanke på det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.
För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.
Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från "ryska påsken", flög i torsdags mot Ölands södra udde (arkivklipp).
Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden "Världens största militärövning inleds i Norrland". Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?
Det felaktiga påståendet "Världens största militärövning inleds i Norrland" är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.
Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.
ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara "världens största militärövning" och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om "Ja idag inleds världens största flygövning" är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.
TV4-inslaget innefattade även ordet "alliansneutral" från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 tog man två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten - detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU (del av Lissabonfördraget 2009).
Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan "Med lögnen som vapen" synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).
Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: "USA-plan släpper minor i Sverige" (själva artikelns rubrik var "USA släpper minor över svenskt vatten"), som i den digitala versionen dock blev bättre: "B-52-plan ska släppa minor över Östersjön". Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska "släppa minor på svenskt territorium". Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.
I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.
Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att samarbeta mer med USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.
Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från "ryska påsken" 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var "provocerande nära". Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: "Ryskt mål: en flygplats i Småland". Två citat ur den artikeln: "Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet" samt "Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen". När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt - då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.
Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.
Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?
De dödade omnämns på en minnesskylt i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan - har ej själv sett det.
Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).
Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?
Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.
Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.
I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.
Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.
Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.
Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer - korta men givande recensioner.
Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.
Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.
Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet "Yesterday Live".
Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.
När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten "Den för uppenbara frågan" ur vilken jag citerar:
"Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.
Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.
Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.
Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla."
(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)
Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.
De 14 Leoparder som från och med nästa år ska placeras på Gotland räcker inte, säger idag general Berndt Grundevik. Imorgon intervjuas försvarsministern i Ekots lördagsintervju.
Försvarsmaktens ställföreträdande insatschef Berndt Grundevik uttalar sig rätt tydligt i dagens Gotlands Allehanda om de 14 stridsvagnar som nästa år placeras på ön: "Vi behöver förhandslagra mer materiel på ön".
I landets nordligaste län publicerades samtidigt ledaren "Kraschar JAS försvaret?", som liksom flera bloggare ifrågasätter matematiken bakom de senaste beskeden om Gripen. Uppenbarligen kommer morgondagens stora radiointervju med försvarsministern att ta upp svårigheterna med "att få ihop ekvationen". Intervjun sänds kl 12:55 och sedan i repris 19:03.
En lite lustig detalj är att Sveriges Radio benämner försvaret "krigsmakten", vilket det nu var snart fyrtio år sedan Försvarsmakten hette. Men det är ju verkligen ingen människa som inte skriver fel ibland. Man får som författare vara väldigt tacksam att det oftast är minst en person som kollar ens alster innan de går i tryck. Icke desto mindre kommer fel i tryck ändå, och för min del var det senast att jag skrev fel i en bildtext i artikelserien MILITÄRT! där jag beskrev några svenska FN-soldater. Som Stig-Göran Allevik vänligt påpekat för mig var det inte en kulspruta m/39 på bilden i min artikel, utan en m/42B. De är snarlika men dock olika.
Vidare kunde Allevik rätta mig om granatkastarna jag skrev om:
"Anfallen stöddes inte av 12 cm granatkastare. Det var 8 cm som användes. Min far var chef för granatkastarenheten så detta är ett faktum. Det skickades emellertid ner 12 cm senare när svenskarna var i Kaminabasen. De användes dock aldrig i några strider."
Som ni förstår blir det en del extra armhävningar för undertecknad i helgen... Trevlig helg förresten!
Exempelvis finner man i den material som knyter an till personer i allierad och tysk krigstjänst skildrade av Lennart Westberg och mig i Svenskar i krig 1914-1945.
Bra att den ökande militära flygaktiviteten över Östersjön uppmärksammas av SR Radio Gotland och Officerstidningen. Men dels undrar jag varför SR ansåg att endast gotlänningar var intresserade av detta, dels kan jag inte låta bli att vänligt reta (härma) flygvapnets talesman. Jag meddelar därför nu att inte heller den nordliga geografin har förändrats på sistone: Norrbotten ligger där det ligger...
Generalmajor Anders Brännström talar under rubriken "Nationella försvaret i framtiden" i Kalmar på torsdag 27 oktober.
Chefen I 19 Öv. Olof Granander talar om "Stärkt Försvar i Norra Sverige" torsdag 3 november i Boden tillsammans med landshövdingen och två riksdagsmän.
Bloggen Cornucopia som drivs av Lars Wilderäng har analyserat de finska TV-nyheternas långa inslag om den stora försvarsnyhet som ännu ingen svensk redaktion tagit upp (rätta mig om jag har fel).
Särskilt finska YLE:s (Finlands motsvarighet till SVT) uppgifter om utökad räckvidd för Iskanderrobotarna borde väcka visst uppseende i Sverige.
Kärnan i Gotlandsbrigaden, som lades ner år 2000, var Centurion (strv 104). Denna bild tog jag dock utanför Skövde 1989.
Två av fyra allianspartier vill nu att Gotland ska återfå någon typ av reguljärt försvar. Det är Kristdemokraterna som nu liksom Folkpartiet anser att det kan uppstå en kris i Östersjöregionen varvid det finns en risk för kapplöpning om Gotland.
Både DN och SvD och flera andra medier har rapporterat om gårdagens seminarium i riksdagen om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön.
Svenska Dagbladets Claes Arvidsson är dubbelt aktuell genom hans nyliga besök i Ryssland och hans deltagande vid gårdagens seminarium, ingående skildrat av den i riksdagen närvarande bloggaren och debattören Lars Wilderäng.
Upptäckten av den sovjetisktillverkade ubåten aktualiserar en nedlagd förundersökning om misstänkt extremfarlig dumpning i Östersjön. Det verkar som om detta hittills bara uppmärksammats av Gotlandspressen.
Dramatisk 1980-talshistoria rullas nu upp med anledning av att en sovjetisk ubåt hittats av svenska dykare. Mest nytt verkar för närvarande framkomma inte genom Aftonbladet utan genom Facebook. Gå in på Facebook och skriv "Spionen på FRA" i sökrutan. Det är Anders Jallais sida om boken med samma namn. Eftersom verkligheten just nu verkar "efterapa" en del av bokens handling är det rätt logiskt att det är på den sidan utvecklingen nu kan följas.
På den "nationella enighetsdagen" i förra veckan höll en rysk spetsnaz-överste ett offentligt tal i vilket han påminde om svensk trupp i Ryssland under "Stora oredan". Men allvarligare är nog hur de senaste stora militärövningarna i Sverige har skildrats i Ryssland.
På den "nationella enighetsdagen" i förra veckan talade spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov om stormaktstidens Sverige. I detta teveinslag från 11/10 talar Kvatjkov dock inte om Sverige utan om ett framtida folkuppror. En bit in görs en återblick på Kvatjkovs karriär.
När Ryssland i förra veckan firade "nationella enighetsdagen" var det delvis på grund av en svensk militär insats, ett fälttåg som nog få svenska skolelever ens får höra talas om. Ur äldre svensk synvinkel var höjdpunkten när den svenske fältherren Jakob De la Gardie år 1610 intog Moskva, som uthärdat två års belägring. Den svenska truppen var sedan Moskva i två månader.
Rysslands ledning valde 2005 att återinföra den tsartida "nationella enighetsdagen" den 4 november till minne av slutpunkten (i november 1612) för detta nesliga kapitel i Rysslands historia. Epoken kallas även Stora oredan. Det var inte så få ryssar som uppfattade 1990-talet som en modern Stora oredan. Att Vladimir Putin skulle återupprätta denna tsartida tradition var alltså bara att vänta.
Kvatjkovs betydelse bör inte överdrivas, han är bara en av flera som försöker skapa en ny rikstäckande ultranationalistorganisation. Än så länge har ingen lyckats lika bra som Vladimir Zjirinovskij (kosackerna är främst en faktor i sydvästra Ryssland). Anmärkningsvärt är väl dock att överste Kvatjkov bär uniform i alla möjliga politiska sammanhang - detta till skillnad från Zjirinovskij, som även han har överstes grad. Zjirinovskij har mig veterligen inte burit sin uniform offentligt de senaste fem åren.
Kvatjkovs ord om stormaktstidens Sverige är inte ett unikum (fast vi brukar inte sammankopplas med judendomen). Alla som kunnat ta del av ryska läroböcker i historia vet att svensk stormaktstid - mest Karl XII:s år - är en betydande epok redan i grundskolans historieundervisning. Härom året gavs en tjock bok ut på ett etablerat förlag med titeln Sverige - hotet från baltikum av Alexander Sjirokograd. Bokens fokus ligger på svensk stormaktstid men författaren torgför att Sverige bakom en kuliss av neutralitet agerade fientligt mot Ryssland även under första och andra världskriget (Sjirokograd sätter likhetstecken mellan Ryssland och Sovjetunionen).
Men hur är det med dagens svenska försvarspolitik, vad skrivs om den i rysk press? Inte mycket, men de senaste större övningarna med svenska soldater har faktiskt fått viss uppmärksamhet. Den svenska beredskapsövningen "Dagny II" i oktober 2009 skildrades så här på flera ryska nyhetssajter:
Tidigare ägnade sig Sverige åt sitt territorialförsvar och fredsbevarande operationer långt bortom landets gränser, men nu förbereder sig Sverige även för krig i Östersjön, "för att om nödvändigt med militära medel försvara baltstaterna mot Ryssland". Denna höst har svenskarna två gånger bedrivit övningar i vilka militärförband landsatts på ön Gotland. Sannolikt var deras mål att utarbeta överförsel av markstridsförband till de baltiska staterna och deras insats där.
På detta ryska nyhetsforum blev det 120 läsarkommentarer. Inga svenska medier noterade/rapporterade något av detta.
Slutligen undrar kanske någon om ändå inte spetsnaz-översten Vladimir Kvatjkov uppmärksammats av svensk press? Såvitt google och jag vet: inte. Men Kalle Kniivilä har i alla fall gjort det på sin blogg, redan för två år sen.
