Stridsvagnarnas kung

Bokserien "Krigens Historia" har nu kommit till Israels krig, skriven av militärhistorikern och pansarofficeren Marco Smedberg. Ja, det är Smedberg som tidigare skrivit klassiker som Militär Ledning. Smedberg visar med sin nya bok, åter igen, att han behärskar konsten att sammanfatta.

Till att börja med är det välgörande med svensk analys på moderna krig, eftersom de flesta böckerna man stöter på är på engelska eller översatta från engelskan. Ämnet denna gång intresserar massor av människor både i och utanför den militärhistoriska läsekretsen. Samtidigt vet alla att vad gäller Israels krig är det många och komplicerade skeenden med flera parter. Hur ska man kunna sammanfatta så många händelser sedan 1940-talet på 192 sidor? Smedberg lyckas genom att han fokuserar på just de militära händelserna och inte skriver särskilt mycket om tiden före första världskriget. Det han skriver om turkarnas och britternas dominans över det som är dagens Israel är tillräckligt för att man sedan ska kunna sätta sig in i de viktigaste militära händelserna i regionen mellan 1948 och 2019. 

Flygvapnets enorma betydelse för Israels militära framgångar framgår tydligt under läsningen av Smedbergs bok. Ett talande citat ur den, om israeliska flyginsatser under sexdagarskriget 1967: "Efter tre timmars kontinuerliga anfall hade drygt 300 egyptiska flygplan slagits ut, vilket var två tredjedelar av landets flygvapen. Alla bombplan liksom majoriteten av Egyptens moderna jaktplan hade förstörts." President Gamal Abdel Nassers offentliga löfte om "totalt krig" och "utrotning av sionismen" resulterade i att han förlorade nästan hela sitt flygvapen.

Visst märks det dock att författaren är pansarofficer, eftersom pansaravsnitten är särskilt läsvärda och om man inte tidigare har insett värdet av den brittiska stridsvagnen Centurion, första gången inköpt av Israel 1958, lär man göra det efter att ha läst Smedbergs bok. Han skriver inte uttryckligen att Centurion borde kallas för stridsvagnarnas kung, men det är en tanke som uppkommer inom mig på grund av boken - som har en Centurion på omslaget. Till saken hör väl att jag åkt omkring i några som värnpliktig kadett på Pansartruppernas stridsskola, detta fast jag själv var vagnchef på "rivalen" stridsvagn 103 (även kallad bara "S"). Det var förresten på det återuppståndna P 18 på Gotland som Centurion fanns längst i Sverige, ända fram till 2001.

Mängden egyptiskt pansar i början av oktoberkriget 1973 var på pappret klart imponerande, 1,700 stridsvagnar och 2,000 övriga pansarfordon understödda av 4,000 artilleripjäser och allt skyddat av avancerade luftvärnsförband. Vad många inte har klart för sig, men som Smedberg tar upp, är att de egyptiska och syriska trupperna då även fick sällskap med kontingenter från en rad andra andra arabstater, särskilt Algeriet, Irak, Marocko och Sudan.  

Värnplikt är en grundläggande aspekt av Israels militära försvar och det är tankeväckande att läsa hur detta påverkat och påverkar Israels militära agerande och karaktär. Smedberg förklarar hur också utvecklingen av Israels ofta innovativa med samtidigt fältmässiga vapen hänger ihop med det mycket omfattande värnpliktssytemet.

Kort sagt utgör boken Israels krig en relativt lättläst grund för den som vill sätta sig in i dagens militära läge i området.

50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget

Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

"Jag osäkrar min AK-47:a..."

"Axel Stål", från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar "Axel Stål" nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

"Jag osäkrar min AK-47:a [...] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller."

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter "6 Days" och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i "6 Days" (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker - en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är "6 Days" klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

Tyskland snabbutbildar kurder i Ak 4 och pvrobot

Snabbkursen i pansarvärnsrobot Milan och samma automatkarbin som vi kallar för Ak 4.

Peshmerga, alltså kurdiska gerillasoldater, har just snabbutbildats av tyska Bundeswehr i bruket av Ak 4 (på tyska G3) och pansarvärnsroboten Milan. Nu får de tillämpa vad de lärt sig, mot IS-jihadister i norra Irak.

Irakkrigets efterspel i Luleå

I en artikel som ännu inte är online berättar gårdagens NSD om att Irakkriget har fått ett efterspel vid Luleå tekniska universitet (LTU). Iraks miljöminister och Sverigeambassadör var i veckan i Luleå och diskuterade ammunition med LTU:s forskare.

Det handlar om den tyngsta och därmed effektivaste konventionella ammunition som finns, den som innehåller utarmat uran. NSD:s Elisabeth Hedman skriver under rubriken "Hjälpen kommer från Luleå när Irak saneras" att "På 15 år har antalet cancerfall i Irak ökat tio gånger och läkarna ser ovanligt många fall av missbildade barn. Orsaken är enligt expertisen den radioaktivitet som ammunition med utarmat uran spritt över landet".

Anledningen till att LTU nu engagerar sig i denna problematik är universitetets speciella kompetens i omhändertagande av farligt avfall.

SAS och den svarta solen

En Long Range Patrol ur australiska Special Air Service (SAS). FOTO: LS Paul Berry Australian Government Department of Defence via ISAF

Jag vill kommentera tre av böckerna i senaste Pennan & Svärdet, dvs. nr 11/2011. Den gemensamma nämnaren är specialförband och SS, två tema som jag själv forskat i.

Jag kan inte kommentera översättningen av Seven Troop (den heter samma sak på svenska) av SAS-veteranen och pseudonymen Andy McNab, eftersom jag köpte boken på engelska. Jag kan inte heller komma med något slutbetyg eftersom jag först nyligen köpte boken och inte har kommit halvvägs än. Men så mycket kan jag säga att den börjar mycket bra och uppskattade man McNabs Bravo två noll är detta ett givet köp.

Det jag särskilt ser fram mot är att få läsa McNabs syn på just B20-patrullen med 20 års perspektiv (japp, det är 20 år sedan, tiden går...). Bravo två noll har under åren utsatts för hård kritik och jag undrar därför hur McNab nu väljer att skildra den mytomspunna patrullen.
Myter ja, som författaren och faktoidexperten Peter Olausson skriver i sin nya bok Tredje rikets myter så var inte bara Tredje riket fullt av myter, det var i sig en myt. Om Tredje rikets myter kan jag säga desto mer. Det här är en guldgruva för den som intresserar sig för de missförstånd, halvsanningar och rena fel som funnits och ännu förekommer i skildringar av Tredje riket.

Dessutom presenterar Peter Olausson en stor mängd nya uppgifter (dvs. nya på svenska språket) om några av de mest intressanta, ibland bisarra, aspekterna av nazismen och Hitlers rike. Några highlights ur mitt perspektiv: Thulesällskapet, de monstruösa Landkreuzer-pansarprojekten, flygprojektet Payen Pa.22 och den "svarta solen" i SS-borgen Wewelsburg. Lägg därtill att Olausson skriver på ett underhållande sätt. Jag diggar då han helt kort konstaterar "År 1939 skulle partidagarna ha freden som tema. De ställdes in på grund av krig". Givetvis har dock Olausson hittat en affisch från det inställda evenemanget, en av flera suveräna illustrationer i boken.

SS figurerar givetvis en hel del i Tredje rikets myter och SS är även i fokus i månadens förmånsbok i SMB, biografin Heydrich om Reinhard Heydrich, av före detta utrikeskorrespondenten Svante Löfgren. Om denna bok kan jag egentligen inte säga ett ord eftersom jag ännu inte har fått den, men eftersom Löfgren tidigare skrivit en av de bästa självbiografier jag läst antar jag att Heydrich borde bli en bra läsupplevelse, minst.

P.S.
Apropå SAS skrev jag nyligen en artikel om de nutida brittiska specialförbanden för den kostnadsfria artikelserien MILITÄRT!

Fiender utan uniform

Många (flertalet) stridande i nutida krig uppträder i civila kläder. Som bekant kan detta kompenseras med en väl synlig armbindel och en befälsordning. Man får då samma status som uniformerade. Men ofta (oftast) uppfylls inte heller dessa grundkrav av nutida kombattanter.

Det här är problem som underrättelseföretaget Stratfors grundare och VD George Friedman nu tar upp. I samma artikel skriver han:

"The problem is that international law has simply failed to address the question of how a nation-state deals with forces that wage war through terrorism but are not part of any nation-state."

Min fråga till läsekretsen apropå detta: känner någon till nyare artiklar eller böcker på svenska som tar upp dessa problem?

Krigsthrillern och sanningen

Krigsthrillern "Green Zone" med Matt Damon i huvudrollen har nu släppts på hyr-DVD och jag vill varmt rekommendera den. Men det filmen säger om beslutet att invadera Irak 2003 tål att diskuteras.

Om jag för en stund kopplar bort min iver att diskutera verkligheten bakom filmen så kan jag bara hålla med om att filmen är "en riktigt involverande bildupplevelse". Spännande och välgjord är det minsta man kan säga om dess rent filmiska kvaliteter, tycker jag. Men det blir mer komplicerat när man ska prata om vad filmen (indirekt) säger om Irakkriget, och särskilt om beslutet att invadera Irak 2003.

En bild från de verkliga striderna i Irak 2003. Ett stort antal veteraner från Irak medverkade i produktionen av "Green Zone". FOTO: USMC

Vad "Green Zone" i princip påstår (även om filmens upphovsmän säger att mycket är fiktion) är att Pentagon, eller lögnaktiga hökar inom Pentagon, körde över insiktsfulla CIA-veteraner. Hade de senare fått bestämma hade: 1. Irak knappast invaderats 2. Om så ändå skett, kaoset efter invasionen minimerats.

Wikipedias engelska hemsida om filmen skildrar korrekt kritiken mot filmen. Den verklige fanjunkare som Matt Damons karaktär är baserad på, Richard "Monty" Gonzales, har klargjort att han anser att man måste ta filmen med en stor nypa salt och särskilt dess "hökkonspiration". Se även denna recension. Vad gäller soldaternas uppträdande menar Gonzales att filmen är klart realistisk. Konstigt hade det varit annars, eftersom filmen dräller av amerikanska krigsveteraner som hela tiden fick möjlighet att styra i filmens utformning vad gäller soldathantverket. Detta är det som DVD:ns extramaterial mest handlar om (lite väl mycket).

Hur var det då egentligen med motiven till invasionen 2003? Kan inte påstå att jag läst särskilt många av alla de böcker som nu finns om Irakkriget. Men så mycket kan jag säga utifrån långa konversationer med författaren till böcker som Army Officer´s Guide (utgiven i femtio upplagor) och Operations Other Than War, nu avlidne överstelöjtnanten Keith E. Bonn (82nd Airborne mm), att han helhjärtat trodde att Irak besatt massförstörelsevapen (WMDs). Alltså, detta var hans övertygelse före och under invasionsskedet. Vi pratade om detta bara något dygn före invasionen och jag förstod att han då verkligen trodde att Saddam hade WMDs - som även Matt Damons filmkaraktär gör, inledningsvis.

Men kanske USA:s medborgare dock var medvetet förda bakom ljuset av en falang inom Pentagon och/eller av Bush och hans ministrar? Utesluter inte det, men vill inte heller, tills vidare, utesluta att även den amerikanska stats- och försvarsledningen själva trodde på WMDs i Irak. Kan någon rekommendera litteratur på precis denna punkt skulle jag välkomna sådana tips.

Sist men inte minst tycker jag som Nordenvän (farfar föddes i Oslo) att det är intressant att filmens manusförfattare Brian Helgeland i princip är norsk. Helgelands föräldrar kommer från Norge.

Apropå amerikaner med skandinaviska rötter sänder TV4 ikväll (26/9) filmen "Utlämnad" ("Rendition") med en viss svenskamerikan i huvudrollen. Filmen fokuserar på tortyr och självmordsbombare efter 11 september - på ett plågsamt vackert och intelligent sätt. Nu är jag givetvis rejält partisk på grund av Jake, men... döm själv!

Vem betalar USA:s krigsnota?

BBC sände igår ett synnerligen sevärt TV-inslag om finansieringen av USA:s krigföring. Man tog även upp konsekvensen av att inte återinföra värnplikt.

Rubriken var "Who's paying the price for US wars?" och då avsåg BBC både priset i pengar och det mänskliga priset (dvs för den egna insatsen).

Särskilt intressant för svenskt vidkommande är väl hur BBC-reportaget tar upp att oviljan att återinföra värnplikt inneburit två saker. Först och främst 4, 5 eller till och med 6 "tours" av insats i Afghanistan/Irak för de anställda. Men även ett enormt beroendeförhållande till legosoldatföretagen.

Tyvärr går det inte att här "bädda in" inslaget, men du kan se det genom den här länken.

USA i Irak och Ryssland i Georgien

Det var inte länge sen Afghanistan var i Iraks skugga, ur medial synvinkel. Eftersom det nu är tvärtom är det sällan man får läsa om det spel - med enorma insatser - som nu utkämpas mellan USA, Irak och Iran. Läget i Georgien berörs också bara sällan fast intressanta saker sker även där.

Analysföretaget Stratfor publicerade igår denna analys av läget i Irak, ur vilken jag citerar:

Should the United States attack Iran’s nuclear facilities, or even if the United States does not attack, Iran holds the key to the success of the American strategy in Iraq. Everything done since 2006 fails if the United States must maintain tens of thousands of troops in Iraq in perpetuity. Should the United States leave, Iran has the capability of forcing a new order not only on Iraq but also on the rest of the Persian Gulf. Should the United States stay, Iran has the ability to prevent the stabilization of Iraq, or even to escalate violence to the point that the Americans are drawn back into combat.

Man kommer att tänka på ordspråket "damned if you do, damned if you don´t".

Om Rysslands trupper i de två georgiska utbrytarområdena läser man ännu mindre. Men allt man behöver veta är egentligen hur många riktiga stater som hittills erkänt deras självständighet. Det är så vitt jag vet fortfarande bara Ryssland, Venezuela, Nicaragua och landet som till stor del lever på internet: Nauru (.nu). Särskilt intressant är att Belarus (Vitryssland) ännu inte erkänt, fast Ryssland gör sitt allra bästa i dessa dagar för att övertyga Belarus att göra det.

I övrigt är det intressant hur man i Ryssland noterar den ökande oenigheten inom EU och Nato. Inte minst Ungerns och Rumäniens känsliga förhållande tilldrar sig ryskt intresse.

Se slutligen detta ryska teveinslag om fler skyddsrum (på engelska) och... tja, hur ska man tolka det?

Från I 19 till Irak

Det finns skäl att inhandla senaste Newsweek och dess svenska motsvarighet Fokus. Den senare berättar rätt utförligt om en svensk som gjort värnplikten vid I 19 och därefter begett sig till USA, gått med i US Army och tjänstgjort i Irak tre gånger..

Samma nummer, alltså Fokus 9/2010, innehåller även en högintressant analys av de nya terrornätverken i Jemen, Pakistan och Somalia.

Senaste Newsweek (utgiven 8 mars) har som huvudstory en analys som inte precis är nådig mot Medvedevs reformer: ord och inga visor.