Krigföring i Libyen är ett ämne som författaren av "Tobruk 1941" har fördjupat sig i. Jag kontaktade honom för att prata om Libyen 1941-2011. Inte många svenskar har besökt slagfälten i Libyen. Karl-Gunnar Norén från Stockholm är en av de få. Han är författare till en nyligen utgiven bok om striderna i Libyen för exakt sjuttio år sedan: Tobruk 1941. Vad säger Norén om läget och terrängen?
Denna blogg är främst till för korta lästips. Men ibland måste man göra undantag - nu med anledning av att regeringen igår framlade en proposition om svenskt militärt deltagande i flygförbudszonen över Libyen. Här följer därför ett samtal om Libyen 1941-2011 mellan mig (LG) och Karl-Gunnar Norén (KGN):
LG: Vilken roll har Tobruk hittills spelat, har man stridit på de gamla slagfälten?
KGN: Hela Cyrenaika [där Tobruk ligger] har präglats av motstånd mot Khadaffi, och de militära förbanden i provinsen bytte sida omedelbart och öppnade sina vapenförråd. Inga strider har ägt rum i Tobruk eller på de gamla slagfälten utom längst i väster mot Tripolitanien vid städerna. Tobruk har fungerat som en lugn plats med ordentlig sjukvård, fungerande Röda Halvmånenhjälp och befolkning som ställt upp med logi åt internflyktingar från främst Benghazi då staden var utsatt för någon vecka sedan, men även flyktingar från västra Libyen. Här finns en bra ohotad hamn som kan ta emot hjälpsändningar. Genom Nato-insatserna kan Khaddaffitrogra trupper inte längre ta sig genom öknen på de gamla karavanvägarna förbi Benghazis vägnät och falla Tobruk i ryggen.
LG: Hur värderar du rebellerna?
KGN: Av det jag läst och vägt samman tolkar jag det som att deras moral är skyhög samtidigt som deras organisation och stridsteknik är usel. Genom att använda pickuppar med påsvetsade tunga kulsprutor på tripoder och lätta lv/pv-pjäser liknar de rätt mycket det brittiska ökenförbandet Long Range Desert Group. Alla unga män kar en AK-47 och de framstår som mycket orädda, tror på martyrstatus, inser att kampen kostar blod. De är många, och mängd betyder mycket i det här fallet. De är absolut inte med i kampen för pengar, och det tror jag är en avgörande faktor.
LG: Utan både flyg och pansar är väl Khadaffi chanslös, eller?
KGN: Alltefter pansar, artilleri och flyg slås ut blir styrkorna mer jämställda. Berövade sina tunga vapen har regeringsstyrkorna retirerat oavbrutet och nu närmar sig rebellerna Tripoli. Tripolitanien är betydligt mer Khadaffiland än Cyrenaika och det finns många som har att vinna på att hålla på den hand som fött dem i någon mån. Eller hotat dem till underkastelse. Men utan sold fungerar inte en armé. Frågan är hur det går att hålla förband stridsdugliga utan det understöd de lärt sig att strida med, och vill de utbildade högre befälen som ser vart det hela barkar verkligen strida till ett militärt slut? Skulle det komma till gatustrider i Tripoli där Nato inte kan ingripa kan rebellerna knappast segra militärt utan att nu regeringstrogna förband går över. Om de istället sluter sig samman om Khadaffi kan slutskedet ta väldigt lång tid. Men eftersom han inte kan använda sina pengar utomlands, att vapenembargot inte kan brytas, och att han är avskuren från oljeinkomsterna är det enligt mitt förmenande omöjligt att han återtar makten. Han kan aldrig återta Cyrenaika, han står med ryggen mot väggen. Men det gjorde även Hitler en lång tid, och det kostade innan det hela var över.
LG: Vilka händelser har hittills mest påmint om händelserna i din bok?
KGN: Regeringsstyrkornas snabba offensiv mot Benghazi var mycket lik Rommels första offensiv. Överhuvudtaget går förloppet snabbt i flack terräng med sparsam bebyggelse, kilometervis i timmen ibland. Initiativ och rörelseenergi kombinerad med uttalad riktning betyder mycket! Den sida som lyckas organisera sig får snabbt ett taktiskt överläge, men utan underhåll utifrån och fungerande logistik på marken fungerar inget i längden. Förmågan till uthållighet blir avgörande också 2011 liksom 1941-42. Khadaffi saknar fullständigt verksamt stöd utifrån genom sina tokerier, och utan stöd är hans fall givet.
LG: Vad tror du i övrigt?
KGN: Mycket osäkra faktorer i FN-mandatet är just nu Ryssland som befogat (tyvärr!) pekar på att Nato går utöver mandatet, liksom Afrikanska Unionen som minsann inte saknar korrupta ledare...
LG: Hurdan är terrängen?
KGN: Närmast Benghazi mot Tobruk mycket kuperad med en slags bergsbrant närmast kusten. Mycket av terrängen mellan Ayidabia och Tripoli är ökenartad, relativt platt och ej odlingsbar.
LG: Tack för intervjun!
I detta tidigare inlägg har jag beskrivit Karl-Gunnars bok Tobruk 1941.
F.ö. vill jag rekommendera denna blogg av en italiensk pilot (på engelska) om den pågående operationen i Libyen.
P.S.
Apropå andra världskrigets Libyen är det ju lite extra skämmigt för brittiska SAS att de nu skulle göra bort sig där, för det var ju i Nordafrika som SAS blev till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar