Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Camp X och Sverige

Camp X lade grunden för OSS. Sivert Windh i OSS fick tre hoppvingar.

Kunskapskanalen (SVT) visar nu en ovanligt intressant dokumentärserie i två delar - med koppling till Sveriges mindre kända historia efter 1942. Arkeologiska undersökningar ingår.

"Andra världskrigets agentskola" är en kanadensisk dokumentär från 2014 som på ett nytt sätt berättar historien om hur grunden för amerikanska OSS, Office of Strategic Services, lades genom den brittiskledda agentskolan Camp X i Kanada. Missade du det första avsnittet kan man en tid se det här via SVT Play. OSS-baserna i våra fjäll och de svenska OSS-agenterna/soldaterna (Sivert Windh från Hässleholm var en av dem, se vingarna ovan) nämndes inte i det första avsnittet men dock William Colby vars bas i Norge 1945 låg några stenkast från Sverige (Jämtland) och vars personal flera gånger var på svensk mark. Mer om den basen och OSS-baserna i Övre Norrland i min bok Tyskar och allierade i Sverige.

På 1970-talet jämnades Camp X med marken men teamet bakom den nya dokumentären "Andra världskrigets agentskola" lyckas gräva fram rester, varav en del riktigt intressanta (del av Hydra). Det andra och sista avsnittet av dokumentären sänds på lördag den 7 november kl 21.

För övrigt presenterar Per Iko, chef för den militärhistoriska avdelningen på FHS, nya uppgifter om Waffen-SS på Nordkalotten i det senaste numret av Militär Historia (11/2015), inte minst om de svenska förband som försattes i höjd beredskap mot SS-trupperna. I samma nummer finns en artikel om vinterstrid under Koreakriget som i ett stycke tar upp den svenska insatsen där i amerikansk uniform. För mer om den insatsen se senaste numret av Soldat & Teknik (6/2015), som i högre grad fokuserar på svensk militärhistoria och därför har en sexsidig artikel om svenskarna i Koreakriget - ett utdrag ur min och Lennart Westbergs nya bok Svenskar i krig 1945-2015.

Koreakriget på en minut

Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.

I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.

"Always Ready to Fight Tonight!"

Amerikansk kulspruteomgång i strid med nordkoreanska trupper i november 1950. FOTO: NARA

Senast idag kom det en alarmerande uppgift om läget kring Koreahalvön. Men jag är nog inte ensam om att känna mig avtrubbad. Hur ska man veta när det blivit en riktigt allvarlig försämring i läget?

Jag tycker jag fann ett svar i intervjun med USA:s arméchef i Sydkorea, generallöjtnant John D. Johnson, i senaste numret av Armchair General. Kort sagt är det nog allvarligare än på länge. Tidskriften är "mycket amerikansk" men dock mer läsvärd än övriga militärtidskrifter från US of A. Följ den amerikanska verksamheten på Koreahalvön genom US 8th Army's hemsida, som betonar citatet i detta inläggs rubrik.

Nordkoreas ess

Denna bild togs inte i Korea men dock under Koreakriget, under övningen "Desert Rock" i USA 1951 av en korpral McCauhey. BILDKÄLLA: NARA

Som jag tog upp i aprilnumret av Krigens Historia (4/2010) så fyller det ännu oavslutade Koreakriget 60 år den 25 juni. Dit är det nu bara tre veckor.

Ja, juridiskt sett pågår ännu Koreakriget, kalla krigets varmaste krig. Spelar det någon roll för oss i det avlägsna Norden, alltså en mer konkret roll?

Tja, förra gången det blev fullt krig kom 1124 svenska medborgare att tjänstgöra vid ett fältsjukhus i Korea 1950-53, varvid de bar amerikansk uniform. En av svenskarna som var med minns: "MASH är på pricken. Vi levde för dagen och visste inget om morgondagen."

Utöver dessa fanns även några svenskar som stred som frivilliga inom US Army, men de var antagligen inte ens ett dussin. Jag vet en del om dem men ska inte här avslöja mer - sparar det för en kommande bok.

Efter Koreakriget har en hel del svenskar tjänstgjort som militära observatörer på Koreahalvön.

Själv har jag inte varit där, men... jag kan väl säga att jag nästan varit där. Under fyra år bodde jag ett tiotal meter från Nordkoreas ambassad i Schweiz. Det var lite mer än en ambassad, det var även kollektiv bostad för ambassadpersonalen. Jag fick många trevliga men också egendomliga upplevelser av att från mitt fönster ha direkt insyn på ambassaden. Jag var även inne på ambassadområdet en del genom att jag umgicks med en jämnårig från ambassaden, som givetvis hette Kim.

Kamrat Kim bar alltid samma blåa och perfekta uniform. Jag har inget minne av att han skrattade eller ens log någon gång. Men Kim var ändå på något sätt en trevlig prick. Vi spelade pingis i ambassadkällaren med en man som nog var den äldste på ambassaden, och bäst på pingis. Jag blev aldrig säker på hans position.

För att göra en lång historia kort tror jag att jag lärde mig en sak av dessa informella kontakter. Att propaganda och symboler spelar en roll i det nordkoreanska samhället som är svår att föreställa sig. Min känsla är därför att 60-årsdagen av krigsutbrottet kan få en obehaglig inverkan på nutida skeenden.

Att Nordkorea numera har ett antal kärnvapen, kanske ett tiotal, har väl inte undgått någon. Jag tänker dock inte här profetera om att ett atomkrig står för dörren. Nej, jag skulle faktiskt vilja lyfta fram en annan del av Nordkoreas väpnade styrkor. Jag tycker det är rätt intressant att landet har lagt sådan vikt vid dess specialförband att de utgör en egen försvarsgren. Nordkoreas väpnade styrkor har alltså fem grenar, förutom de vanliga armé, marin o flyg även en strategisk missilbyrå och så specialförbanden, som har en hel del specialvapen som miniubåtar och enligt flera beräkningar utgör världens största elitstyrka.

Kvaliteten på Nordkoreas stridsvagnar och artilleri må vara under all kritik, men dels är kvantitet en kvalitet i sig och hur är det med de många elit/specialförbandens kompetens? Tipsa gärna om fler analyser än den japanska som jag just länkade till - genom att lämna en kommentar.

Kort sagt bör man till Nordkoreas ess kanske inte bara räkna dess kärnvapen?