Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomne bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.

De stupade för Norge 1940

Ett hundratal svenska medborgare som stupade i norsk krigstjänst 1940-45 hedras i Oslo på Västra gravlunden. Denna kategori av svenskar under andra världskriget lyfts mycket sällan fram i svenska verk och det är därför extra angenämt att de nu tas upp i en ny norsk bok, De ga sitt liv for Norge i 1940 av Knut Flovik Thoresen.

I Thoresens bok är det givetvis fokus på norrmän och på striderna 1940, och därför skildras inte alla svenskar som hedras på Västra gravlunden utan enbart de sex som stupade under de två månader som tyskarnas fälttåg i Norge 1940 pågick. Även de två frivilliga från Estland som stupade för Norge finns med. Ytterligare nationaliteter, som danskar, engagerade sig som frivilliga, men så vitt känt var det enbart svenskar och estländare som under våren 1940 stupade för Norge. 

En röd tråd bland de utländska frivilliga för Norge var att många av dem tidigare varit frivilliga för Finland, alltså under vinterkriget. Man kan nog säga att för många var beslutet att ställa upp grundat inte bara i en sympati för norrmännen utan även i den känsla för Skandinavien och Norden som utvecklats under 1800-talet och växte på grund av Sovjets aggressiva hållning gentemot Finland utmynnande i angreppet den 30 november 1939. 

Oavsett om man vill få ett bättre grepp om striderna i Norge 1940 eller om man är på jakt efter information om enskilda norska eller svenska stupade är detta en rik källa. Det är smått fantastiskt att Thoresen lyckats så väl med att samla in och presentera alla uppgifter om både strider och personöden. Som ett resultat av sitt insamlande skriver han insiktsfullt om hur oförberett Norge som stat var, men också hur, relativt sett, rätt väl många norrmän trots allt slogs mot den både krigserfarna och modernare tyska krigsmakten. Norrmännen stred ju också längre än vad många andra europeiska folk gjorde vid tyskt angrepp. 

Till bokens avsnitt om svenska stupade kan jag bara tillägga att så vitt jag förstår var det också minst fem svenska frivilliga 1940 som blev svårt sårade. För övrigt var det en svensk som under det att striderna pågick uppgavs ha stupat, men det visade sig vara ett missförstånd. Han klarade sig helskinnad från strider på flera platser i både södra Norge och vid Narvik. Denne man, en 1940 rätt ung K 3-fänrik, avled först  2016. Trots efternamnet var han inte det minsta norsk, han hade däremot dansktyska rötter. Han hette Jan Danielsen och jag hade förmånen att få nedteckna hans livsöde i Jan och Nordens frihet.  

Det är inte alltid så att de svenska nätbokhandlarna tar in alla norska böcker, men De ga sitt liv for Norge i 1940 finns i alla fall att få tag på hos Adlibris och CDON. Har du ett gediget intresse för Norge 1940 och/eller svenska frivilliga bör du absolut skaffa denna bok.

Den mystiske sabotören och vårt kungahus

Bakom detta omslag återfinns det märkligaste brittiska krigsödet med koppling till Sverige. Malcolm Munthe, född som svensk och son till svenska drottningens livläkare, blev en av Churchills absolut viktigaste agenter i Norden under andra världskriget.

Malcolms charmerande men också svårbegripliga fader, kungl. livläkaren Axel Munthe, var, som Anders Johansson skriver: "mer engelsk än engelsmännen själva". Han bevisade detta inte minst genom att bli frivillig fältläkare på britternas sida under första världskriget. Besynnerligt nog påverkade detta inte nämnvärt hans synnerligen nära relation med Sveriges drottning Victoria, trots att hon mitt under brinnande världskrig lät sig fotograferas i tysk uniform och hade ett eget tyskt regemente på västfronten. För mer om hennes vurm för Tyskland och ett foto av henne i tysk uniform, se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

Trots att jag läst Bengt Jangfeldts lysande bok om Axel Munthe tycker jag att Anders Johansson lyckas tillföra något till bilden av honom, vilket är naturligt att han gör eftersom Axels svåra relation till sonen Malcolm är en väsentlig ingrediens i Malcolms dramatiska liv.

Två grundorsaker till att Malcolm blev agent för brittiska Special Operations Executive (SOE) var hans angloamerikanska mor Hilda och att Winston Churchill var som besatt av krigsbetydelsen av järnmalmen från Norrbotten. Det senare känner många läsare redan till men Johansson gör detta tydligare. Apropå Norrbotten visar sig Malcolm Munthes nära kollega Andrew Croft ha besökt vårt nordligaste län före krigsutbrottet, bland annat hade han upplevt Jokkmokks vintermarknad. När Munthe och Croft inleder sin verksamhet som två lekfulla James Bonds i Norden är det Finland som står i fokus, kanske kommer de behöva spränga järnväg på den sovjetiska Kolahalvön. Det de hinner förverkliga är flera vapentransporter till Finland liksom att möta medlemmar av Svenska Frivilligkåren, alltså den för Finland 1939-40. 

Sedan tidigare kände undertecknad till de brittiska leveranserna av flygplan (senaste rönen från Per Iko tas upp av Johansson), men det var även en mängd olika brittiska infanterivapen som gick till Finland, liksom "stora mängder handgranater varav hälften överlämnas till den svenska frivilligkåren". 

Man ska dock inte tro att detta är en rent militärhistorisk bok, författaren visar tydligt hur ovanligt kulturell och övertygande Munthe var som människa. Sedan kommer Johansson även in på Munthes band till några av Stockholms och Oslos inflytelserikaste familjer, inte minst då svenska kungahuset inklusive kungen, Gustaf V. Därför blir detta också en bok av stort intresse för allmänhistoriskt intresserade. 

Mysteriet Malcolm Munthe blir i mitten stundtals lite väl detaljerad men man vill ju veta hur det går med "Krylbosmällen" och när man kommer till bokens senare del så flyter det på ungefär lika bra som i början. Kort sagt är det svårt att i en recension sammanfatta vad som skedde och kan ha skett i Krylbo, utan jag vill verkligen rekommendera Johanssons genomgång av denna gåta. Hans nya bok utgör också en god sammanfattning om något han tidigare skrivit en hel bok om, de extremt snabba SOE-sjötransporterna av svenska kullager från västkusten till brittiska flygindustrier. För den som vill fördjupa sig i den verksamheten finns De glömda blockadbrytarna.

Till mysterierna kring Malcolm Munthe hör att ingen skrivit en biografi över honom medan han var i livet.  Ja, ingen lätt uppgift precis, men nu har Anders Johansson gjort det och för det bör vi historiskt intresserade vara tacksamma. 

Det finns inga minnesmärken över Malcolm Munthe i Stockholm men ett i Leksand som nog varje läsare av Mysteriet Malcolm Munthe vill besöka eftersom det spelar en viktig roll i boken, familjen Munthes välbevarade sommarhem Hildasholm. Jag vill här bara lägga till att det i Västerbottensfjällen finns en påminnelse om relationen mellan anglofilen Axel Munthe och den tyska överste som var Sveriges drottning Victoria. Där, mellan Sorsele och Tärnaby, ligger Viktoriakyrkan. Pengarna till kyrkbygget kom från en anonym givare, som bara krävde att kyrkan skulle uppkallas till minne av Victoria. Jag tror du kan gissa vem den anonyme visade sig vara.

Albert Speers nordliga flotta

Som en del läsare av denna blogg kanske minns har jag ett intresse för Albert Speers verksamhet i Norge. Trots det hade jag till nyligen ingen aning om att Speer längs den norska kusten hade egna fartyg. Än mindre visste jag att ett hundratal av fartygen inom ”Transportflotte Speer” var från Finland.

 

Professor Lars Westerlund, som lett flera statliga utredningar i Finland, lade tidigare i år fram en hel bok om Albert Speers nordliga flotta med titeln Kustfart som kollaboration: finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45. Boken är banbrytande och bygger på professor Westerlunds grävande i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Jag vill direkt påpeka att boken inte enbart är av intresse för Finlands historiker specialiserade på sjöfart, utan Westerlunds bok bör intressera många fler, inte minst skandinaver med intresse för Nazityskland och nordisk historia. Det bör också genast påpekas att det fanns svenska och danska fartyg inom Transportflotte Speer, mer om dem längre fram.

Grundorsakerna till att det behövdes många utländska fartyg i tysk tjänst längs den norska kusten var två:

1. Det omfattande tyska kustförsvaret i det då mycket vägfattiga Norge krävde många underhållstransporter sjövägen.

2. Byggnation av Hitlers polarjärnväg krävde omfattande material- och manskapstransporter till baser tillhörande den paramilitära Organisation Todt (OT). 

 

De tyska sjötransportbehoven i Norge översteg alltså den tyska kapaciteten och finska fartyg kom att bli en stor del av lösningen. Finland var från sommaren 1941 Tysklands ”vapenbroder” och, för att citera Westerlund, ”Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla […]”. Många småredare i Norge, Finland och i viss mån Sverige och Danmark attraherades därför av Transportflotte Speer. 

 

Verklighetens uppdrag längs norska kusten var dock ingen dans på rosor. De norska väderförhållandena, mindre lämpade fartyg och den rätt glädjelösa tillvaron i det tyskockuperade Norge var ingen angenäm blandning. När Lapplandskriget bröt ut hösten 1944 blev det ännu värre. Ett fyrtiotal fartyg från Finland befann sig då ännu i tysk tjänst i norska vatten och tyskarna tog då helt sonika fartygen i beslag, varvid ett hundratal av besättningarna under stora umbäranden flydde till Sverige. Andra sjömän från Finland hann gripas av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. 

 

Vad gäller kopplingar till Sverige finns det en rätt oväntad sådan redan i Transportflotte Speers förhistoria. Formellt blev organisationen till först 1940 men inofficiellt tre år tidigare för att kunna transportera stora mängder granit längs tyska floder till främst Berlin. Vad var det Albert Speer gjorde i Berlin som krävde en massa granit? Jo, Berlin skulle ju omformas till Germania, för vilket inte minst svensk granit köptes. Spår av denna verksamhet finns än idag i Oskarshamn och skildras i min bok 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Westerlunds nya bok innehåller flera uppgifter som kompletterar vad jag skrev om Germania, helt särskilt fäster jag mig vid att Transportflotte Speer kunde dra nytta av den inställda tyska invasionen av Storbritannien. Omfattningen av invasionsplanerna framgår av att 213,000 flytvästar anskaffades. Eftersom invasionen inte blev av kunde Transportflotte Speer ta över hundratals landstigningsfarkoster och pråmar. En del av dessa farkoster överfördes till organisationens norska sektion.

 

Professor Westerlund redovisar också förhållandet mellan Transportflotte Speer, Organisation Todt (OT) och Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). Av dessa tre var Transportflotte Speer (TS) den minst framträdande och Westerlund tydliggör relationerna med att förklara hur TS aldrig bemödade sig om att skapa en gedigen ”corporate identity” och man hade därför ingen egen propagandaavdelning. TS skildrades främst genom artiklar i OT-organet Der Frontarbeiter. På köpet berättar Westerlund om hur en del av Speers lastbilsorganisation, NSKK-Gruppe Todt, i juni 1944 fick ett nytt namn, Transportkommando/korps Speer. Med andra ord hade Albert Speers stjärna då stigit så högt på den nazistiska himlen att den döde Fritz Todts namn kunde ersättas med Speers.

 

Fem mindre svenska fartyg, liksom fem danska, tillhörde under någon tid Transportflotte Speer. Deras betydelse var enligt Westelund liten men han nämner särskilt dykarfartyget Thule från företaget Ostsvenska Sjöbergnings (sic). Varför så få svenska fartyg? Svaret är enkelt, flera svenska fartyg var redan engagerade för den tyska flottan i Östersjön. Svenska fartyg i Östersjön fraktade även flygbränsle för Luftwaffe. 

 

Högst mänskliga episoder finns också i Westerlunds bok, som citat av finländare om hur de tog livsmedel från tyskarna och delade ut till norrmän med motiveringen: ”Vi själva mådde ju som prinsar, vi hade mycket mat som vi stal av tyskarna.”

 

Kort sagt har Lars Westerlund belyst en för de allra flesta okänd aspekt av den norska ockupationshistorien, hur fartyg och besättningar från Finland, Sverige och Danmark blev en del av den.

Möta hejda slå

Det är Centurion-stridsvagnar i täten på omslaget. Boken är ovanligt välillustrerad.

Hur ska man egentligen betrakta Nordens säkerhetspolitiska läge? Möta hejda slå är en både matnyttig och välillustrerad utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om Nordens läge under det (förra) kalla kriget.

Grovt sammanfattat ansågs Norden i början av (förra) kalla kriget främst utgöra en flank till en möjlig centraleuropeisk krigsskådeplats. Ju närmare 1980-talet man kom, ju mer blev det dock tal om en nordlig front. Bakgrunden till detta låg i den enorma sovjetiska upprustningen på Kolahalvön. Där baserades inte minst huvuddelen av Sovjetunionens strategiska ubåtar. Natos vitala Atlantförbindelser kunde också hotas därifrån, och ännu fördelaktigare om sovjetiska styrkor även behärskade Nordnorge. Varvid Norrland, särskilt den övre delen, högst sannolikt skulle beröras. Den tidigare rikdsdagsmannen Hans Lindblad skriver: "Sverige skulle förmodligen dras med från första stund". Han motiverar det bland annat med följande ord: "Östersjön var som nämnts det absolut främsta skydd Sverige hade, eftersom kustinvasioner är så svåra att genomföra. Men det gällde inte i övre Norrland, där en sovjetisk framstöt kunde ske genom norra Finland mot norska kusten [...]"

Om skälet till att ha stridsvagnar på Gotland skriver Lindblad:

"Det var viktigt för Sverige att Gotland inte kunde erövras genom luften. Gotland var ju ett värn för Mellansverige. Lätta stridsfordon hör till sådant som kan släppas ner med fallskärm, men däremot inte tunga stridsvagnar. Att ha sådana på ön var därför ett sätt att tvinga en angripare att komma med fartyg, vilket skulle ge oss längre förvarning."

Sovjetiskt behov av att säkerställa överlägsenhet i södra Östersjön, och därmed ett framgångsrikt anfall mot Danmark - det är ett tema i kommendören I. Emil Svenssons kapitel. Följande är ett direkt citat ur det:

"Ett sätt att skaffa sig tillräcklig styrkeöverlägsenhet i Östersjön var att tidigt slå ut eller blockera svenska sjö- och flygstridskrafter. Lämpliga förband fanns tillgängliga i form av marin spetsnaz, vars mål skulle ha kunnat innefatta svenska marin- och flygbaser. Dessa åtgärder måste förberedas [...]."

Överste I. Einar Lyth skriver på sitt personliga och tydliga sätt om svenska stridsförberedelser och stridsduglighet.

Bokens redaktör, överste Bo Hugemark, har på 323 sidor med många väl valda foton samlat totalt 24 nyckelpersoners erfarenheter av Försvarsmaktens operativa verksamhet under (förra) kalla kriget i Möta hejda slå. Varifrån kommer bokens titel? Ursprunget är den operativa idé som myntades av ÖB Torsten Rapp vid försvarsbeslutet 1963 och som sedan gällde under hela det (förra) kalla kriget.

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:

Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

"Det hände här"

Graven i Berlin för "Wollweberligans" ledare Ernst Wollweber. FOTO: Mutter Erde

Igår kväll fick jag i Luleå se det musikaliska dramat "Nybergs Mekaniska Verkstad" om NKVD-sabotagenätverket Organisation Bernhard, mer känt i Sverige som "Wollweberligan" efter dess ledare Ernst Wollweber. Det var en stor upplevelse.

Norrbottensteatern har lyckats sammanfoga en rad historiska skeenden som spanska inbördeskriget, "Wollweberligan" i Norrbotten, Molotov-Ribbentrop, Stalins vinterkrig mot Finland, de svenska arbetskompanierna, attentatet mot Norrskensflamman, Hitlers invasion av Norge, tysktågen genom Sverige och några överraskande inslag som jag här inte tänker avslöja - jag vill ju inte sabotera.

Det är fantastiska skådespelarinsatser, stark dekor och musik, fint ljus och allt utgör ett stort drama med komiska inslag. Visst är några inslag dikt men det framgår oftast och i slutändan lyckas detta drama både underhålla, förmedla en mängd fakta och skapa ett intresse för de verkliga händelserna och personerna.

Tre av föreställningens ord som fastnade i mig var "det hände här" och de skulle nästan kunnat utgöra dramats namn.

Upplev själv "Nybergs Mekaniska Verkstad". Vill du sedan läsa om de svenska spanienfrivilliga och Organisation Bernhard/Wollweberligan rekommenderar jag Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945.

Hitlers största arktiska projekt

Organisation Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske cirka sju mil ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag och ett sydnorskt byggföretag. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korset-personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta fångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå/Kallax (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, den unga damen lade blommorna vid plaketten.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göra med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Stenar kan lossna från taket och det kan finnas vassa föremål mm. Men vad upplevde jag inuti tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det är även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget är nära en annan av dessa baser och kan även ha varit i Naimakka. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

SÖKES: säkerhetspolitiskt mirakel

David Bergmans thriller "6 dagar" kom 2016 men kommer vara aktuell länge.

På sommaren vill man kanske helst läsa "sommarböcker" och då vill jag rekommendera David Bergmans thriller 6 dagar, om du inte redan läst den, av två skäl. 1. Den kombinerar fantasi med realism och överraskar på flera plan. 2. Dess underliggande, positiva, budskap behövs verkligen med tanke på den synnerligen komplicerade höst som väntar.

Vad sker då i höst? Ja, det kan nog ingen förutsäga särskilt trovärdigt. Men att det behövs ett säkerhetspolitiskt mirakel för att det inte ska bli en än farligare situation för Europa, det framgår klart vid läsning av senaste numret av Vårt Försvar, försvarstidningen som sedan 1890 ges ut av Allmänna Försvarsföreningen. Det var särskilt Michael Sahlins och Oscar Jonssons initierade lägessammanfattningar som fick mig att kläcka rubriken för detta inlägg. EU står sannerligen inför enorma säkerhetspolitiska utmaningar av flera olika slag, och med en ny ordförande. Om du inte redan har tidningen Vårt Försvar och vill vara säkerhetspolitiskt uppdaterad får du nog uppsöka ett större bibliotek, som bör ha tidningen.

För att slutligen säga något positivt, i linje med 6 dagars underliggande budskap, tänker jag INTE avrunda detta blogginlägg med George Santayanas ord ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Istället avslutar jag med några ord från Lars Ingels (hans egna?): "Remember the past, make the future".

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens plötsliga och mycket överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett ändå inte ändrat på sitt klent rustade gränsförsvar, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

Här bor Nordens tuffaste

De som var barn i Nordnorge under kriget får nu komma till tals ordentligt.

Nog visste jag att det var tufft att återvända till nordnorska Finnmark efter att stora delar av landsdelen medvetet förstörts av tyskarna under vintern 1944-45. Men i Roger Albrigtsens nya bok blir det hela tydligare.

Det lilla men väldigt historiskt fokuserade bokförlaget Kristiansen i Narvik har gett ut ytterligare en bok av Roger Albrigtsen, vars titel i översättning blir Med kriget som skugga och undertiteln Barndom i efterkrigstidens Finnmark. Det senare är faktiskt riktigt långt från Narvik - de flesta som inte bor i Nordnorge förstår inte hur långt det är mellan Nordland fylke, där Narvik ligger, och Finnmark - som gränsar till ryska Murmansks län. Roger Albrigtsen är en av författarna som stretar på med att upplysa mänskligheten om denna karga, ofta iskalla men ack så vackra del av världen.

I sin nya bok låter Albrigtsen dem som var barn i Finnmark under andra världskriget få berätta med ord och foton om hur det var att leva i en landsdel så förstörd att en del inte ens fick bo i lador den första vintern efter kriget, utan det fick bli tält. Nu var väl tält-tillvaron inte det vanligaste - standard var nog till att börja med en slags enkel stuga som efterhand blev hus. Vad däremot alla barn fick uppleva var ofattbara mängder med sprängmedel av olika slag, liksom annan efterlämnad krigsmateriel.

En del av barnen var också själva konkreta resultat av kriget i och med att deras fäder varit tyska soldater. Det är svårt att inte bli berörd av hur Martin Schanche mobbades inte på grund av något han sagt eller gjort utan bara av den anledningen att hans far varit en tysk pilot.

Högintressant är det också när författaren låter oss läsare få en inblick i arbetet med oexploderad ammunition (OXA) i Finnmark. Först genom denna bok fick jag riktigt klart för mig hur enorma mängder som finns kvar. Men spåren av kriget finns även inuti och utanpå många av dem som var barn i Finnmark under krigen - i form av synen av krigsfångar som bokstavligen slås ihjäl eller splitter i kroppen från livsfarliga lekar med olika slags ammunition.

För mig som bor i Piteå kommun var det särskilt rörande att få läsa om ett av flera nordnorska barn som skickades hit 1945 för att det var för farligt och fattigt hemmavid. Vi känner väl till de finska flyktingfamiljerna som togs emot hösten 1944 i norra Sverige men inte mycket har skrivits om barnen från Nordnorge. Jag kan faktiskt inte på rak arm minnas en enda bok på svenska om dem. Många svenskar verkar förresten vara rädda för att ge sig i kast med böcker på norska - men jag vill påstå att denna är skriven på rätt okomplicerad norska. Så har du intresse för att förstå Finnmarks moderna historia bör norskan i detta fall inte vara ett hinder - läs Med krigen som skygge.

Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

I Lapplandskrigets spår 2018

Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet "Tornio ´44".

Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för "barnkorståget", eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använda de yngsta soldaterna mot de ofta mycket erfarna tyska soldaterna. Mika Kulju kommer med nya rön om både soldaterna och striderna i sin nya bok Lapplandskriget, som nu finns på svenska.

Det visade sig att även "barnsoldaterna" kunde strida, men givetvis till ett högt mänskligt pris. Omfattningen av förstörelsen av finska Lappland under Lapplandskriget är något som man måste känna till om man vill förstå den arktiska krigshistorien. Mika Kulju granskar både destruktionen och de konspirationsteorier som uppkommit kring den.

Striderna längs med svenska gränsen, inte minst med enheter ur SS-divisionen "Nord" belyses i Kuljus bok, liksom den enorma "Sturmbock-Stellung", det system av välplanerade ställningar och skyttegravar som än idag utgör en av de absolut största militärhistoriska sevärdheterna på Nordkalotten. Kuljus bok är ett måste att läsa innan man besöker "Sturmbock-Stellung". Läs den även för att ta del av de allra sista striderna där uppe, inte långt från Treriksröset. I boken ingår både fotografier och en mängd färgkartor - som också är ett måste inför krigshistoriska resor i regionen.

Brand(soldater) och bönder - behövs de kanske?

Egen bild från Jokkmokk juli 2018.

Efter att ha hoppat in i brandbekämpningen i Jokkmokk och läst om hur erfarenheterna av jättebranden 2014 till stor del ignorerats blev jag ett levande frågetecken. Lägg till detta flera nya värmerekord inte bara i Sverige och sedan dagens väckarklocka om de svenska böndernas krisläge.

Alltså, vi har en historiskt stor kris inom både svenskt skogsbruk & jordbruk, och räddningstjänsternas personalkris har därtill blivit extremt synlig. Dessa kriser är inte rimligen något som den underfinansierade Försvarsmakten kan lösa ens med den godaste viljan i världen. Man kan då fråga sig - var presenteras förslag om de historiskt stora reformer som krävs? Dvs finansierade reformer, inte vackra ord.

Tarvar inte läget nu att utan långbänk SNABBT göra det attraktivt (högre lön och avskrivna studieskulder) att bli brandman på hel/deltid? Vad med vår extrema livsmedelsimport - vem föreslår hur vi radikalt ska kunna minska den? Och vad med beredskapspoliserna som några "raketforskare" avskaffade?

För övrigt, begrunda Sven Olov Karlssons analys om bränderna och möjliga bakomliggande orsaker. Sist men inte minst, läs debattartikeln "Se jordbruket som en del av det svenska försvaret" av Per Frankelius - otroligt tänkvärt fast ordet "försvaret" borde vara totalförsvaret eftersom försvaret = mest det militära försvaret.

Problem i Jokkmokk.

Hemvärnets problemlösare i Jokkmokk.

Älskade skog, kom tillbaka...

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete - att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober", är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.