Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst med en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten. Nu har vi kommit till bokens kanske mest spännande avsnitt, det handlar alltså om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och varför inte även spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget?

Agent Jan Segers debut

Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.

Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäll skapat en agentroman som känns realistisk.

I och med Farans år 1948 debuterar agent Jan Seger, en veteran från andra världskriget som 1948 åter får försvara Finland. Författaren Patrik Berghäll är dock ingen debutant utan har tidigare skrivit två synnerligen värdefulla faktaböcker om Högkvarterets fjärrpatruller respektive det finska flygvapnets fjärrpatrullenhet. Han är själv kustjägare och arbetar som vildmarksguide.

Förväntar man sig att Farans år 1948 enbart ska ha ett finskt och väldigt manligt perspektiv tror man fel. För i denna bo skildras händelser även ur en sovjetisk och ibland kvinnlig synvinkel. Det är både scener från rummen där besluten fattas liksom från "fältet".

Som sig bör i en agentroman finns det även lite romantik i Farans år 1948, men inte av det löjliga James Bond-slaget.

Det finns små skillnader mellan militära termer i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Exempelvis heter magasin för vapen på finlandssvenska kassetter. Men dessa skillnader bör inte vålla några egentliga problem, tvärtom tror jag att de bara berikar de flesta läsare.

Det har sedan millennieskiftet utkommit en stor mängd böcker på svenska om Finland under andra världskriget, och alldeles för få om landet efter 1945. Måtte Patrik Berghäll, liksom andra författare, ge oss fler böcker om allt dramatiskt och viktigt som skett kring Finland efter andra världskriget.

Sist men inte minst vill jag påpeka hur förtjust jag är i omslaget av Mika Perkiökangas.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister

Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, "Neerja", förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt - för Bergling är inte "bara historia".

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande "medgivande", att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning - eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): "Vi måste få veta allt!"

KGB:s mönsterelev

År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

VV-eliten återfick KGB:s största namn

Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, i slutet ses en del av dess Tigrar och andra fordon.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av ett ryskt förband.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij - grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och inrikestruppernas egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan upp att man även satts in utomlands, mot Finland 1939 (trots termen inrikes-). Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet "vitfinnar" om de finska motståndarna - det står inte vinterkriget utan "striderna med vitfinnarna".

På svenska kan man läsa mer om den 1924 grundade ODON i Ryska elitförband. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av inrikestruppernas hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av "massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden".

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin placering i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, i så fall sannolikt på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).