Osynliga men massiva skador

En av flera TV-annonser under 2012 i amerikansk TV för att försöka få ner antalet självmord bland krigsveteraner.

Jag fick ett brev, alltså ett med frimärke, från en läsare i Blekinge, reservofficeren, rektorn med mera Björn Hagberg. Han har allvarliga synpunkter. Jag fick igår hans tillstånd att offentligt skriva om hans brev.

Björn Hagberg tar upp oerhört viktiga och aktuella saker:

"Tänker på alla de soldater som inte fått behandling för sina psykiska skador och som övergivits av sitt land. För mig är det ofattbart att man aldrig vill sätta på pränt det obehagliga som den enskilde får vara med om och som varar livet ut. Som återkommer när du minst anar det, i tankar, drömmar och bilder för ditt inre."

Hagberg har, förstår jag av brevet och mitt samtal med honom igår, personlig erfarenhet av att försöka förstå krigsveteraners psykiska skador. Hagberg igen:

"Jag har under såväl 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talen på nära håll upplevt reaktioner hos personer som varit med på olika frontavsnitt under andra världskriget, Kongo, Vietnam etc. Varför ignorerar man personaltjänsten i alla dess olika aspekter? Såväl före, under som efter?"

Hagberg riktar inte sin kritik mot några speciella personer men jag skulle vilja kommentera på följande sätt. Vad gäller militärhistorisk litteratur kan man konstatera att det är långt ifrån alla böcker, även moderna, som tar upp psykiska skador - och det är minst sagt en brist. Jag har själv skrivit en mängd texter om krig som inte tar upp dessa aspekter. Jag har även skrivit några som tar upp dem, som Svenskar i krig med Lennart Westberg. För närvarande skriver jag på min första bok om en enskild person, officeren Jan Danielsen som var frivillig i både Finland och Norge, som i högre grad tar upp den psykiska sidan av krig.

Men, hursomhelst tror jag att alla vi som skriver om krig kan ta till oss av Björn Hagbergs ord. Vi borde ta upp psykiska skador oftare och mer.

Vad gäller Försvarsmaktens policy har i alla fall en sak hänt de senaste åren, som dock ännu kanske inte har fått genomslag i medierna. Nämligen att man försöker göra någonting åt bristerna och vill skapa en bättre svensk veteranpolicy.

I övrigt vill jag särskilt rekommendera senaste inlägget på Kungl Krigsvetenskapsakademiens debattforum, som tar upp brännheta frågor om svensk säkerhetspolitik. Den svenska solidaritetsförklaringens värde är nu definitivt i fokus, förutom i svenska medier. Finlands fråga till Sverige om luftövervakning av Island var dock, för att citera YLE:s svenskspråkiga nyheter "det största samtalsämnet".