Nordkoreas ess

Denna bild togs inte i Korea men dock under Koreakriget, under övningen "Desert Rock" i USA 1951 av en korpral McCauhey. BILDKÄLLA: NARA

Som jag tog upp i aprilnumret av Krigens Historia (4/2010) så fyller det ännu oavslutade Koreakriget 60 år den 25 juni. Dit är det nu bara tre veckor.

Ja, juridiskt sett pågår ännu Koreakriget, kalla krigets varmaste krig. Spelar det någon roll för oss i det avlägsna Norden, alltså en mer konkret roll?

Tja, förra gången det blev fullt krig kom 1124 svenska medborgare att tjänstgöra vid ett fältsjukhus i Korea 1950-53, varvid de bar amerikansk uniform. En av svenskarna som var med minns: "MASH är på pricken. Vi levde för dagen och visste inget om morgondagen."

Utöver dessa fanns även några svenskar som stred som frivilliga inom US Army, men de var antagligen inte ens ett dussin. Jag vet en del om dem men ska inte här avslöja mer - sparar det för en kommande bok.

Efter Koreakriget har en hel del svenskar tjänstgjort som militära observatörer på Koreahalvön.

Själv har jag inte varit där, men... jag kan väl säga att jag nästan varit där. Under fyra år bodde jag ett tiotal meter från Nordkoreas ambassad i Schweiz. Det var lite mer än en ambassad, det var även kollektiv bostad för ambassadpersonalen. Jag fick många trevliga men också egendomliga upplevelser av att från mitt fönster ha direkt insyn på ambassaden. Jag var även inne på ambassadområdet en del genom att jag umgicks med en jämnårig från ambassaden, som givetvis hette Kim.

Kamrat Kim bar alltid samma blåa och perfekta uniform. Jag har inget minne av att han skrattade eller ens log någon gång. Men Kim var ändå på något sätt en trevlig prick. Vi spelade pingis i ambassadkällaren med en man som nog var den äldste på ambassaden, och bäst på pingis. Jag blev aldrig säker på hans position.

För att göra en lång historia kort tror jag att jag lärde mig en sak av dessa informella kontakter. Att propaganda och symboler spelar en roll i det nordkoreanska samhället som är svår att föreställa sig. Min känsla är därför att 60-årsdagen av krigsutbrottet kan få en obehaglig inverkan på nutida skeenden.

Att Nordkorea numera har ett antal kärnvapen, kanske ett tiotal, har väl inte undgått någon. Jag tänker dock inte här profetera om att ett atomkrig står för dörren. Nej, jag skulle faktiskt vilja lyfta fram en annan del av Nordkoreas väpnade styrkor. Jag tycker det är rätt intressant att landet har lagt sådan vikt vid dess specialförband att de utgör en egen försvarsgren. Nordkoreas väpnade styrkor har alltså fem grenar, förutom de vanliga armé, marin o flyg även en strategisk missilbyrå och så specialförbanden, som har en hel del specialvapen som miniubåtar och enligt flera beräkningar utgör världens största elitstyrka.

Kvaliteten på Nordkoreas stridsvagnar och artilleri må vara under all kritik, men dels är kvantitet en kvalitet i sig och hur är det med de många elit/specialförbandens kompetens? Tipsa gärna om fler analyser än den japanska som jag just länkade till - genom att lämna en kommentar.

Kort sagt bör man till Nordkoreas ess kanske inte bara räkna dess kärnvapen?