Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…
John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.
När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.
Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.
Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).
1 kommentar:
För att inte tala om att de svenska sjömännen inte ens hade medel att försvara sina fartyg, och jag antar att de därför inte gick i konvoj. Dessutom attackerade av både tyskar och britter när dessa ansåg det nödvändigt eller om de inte kunde identifiera fartygen men inte ville riskera att de slank förbi. Vad fan spelar det för roll om några svenskar dör?? Ungefär så. Dessa sjömän hade extraordinärt mod och det är enbart tack vare deras uppoffringar som vi överhuvud taget kunde hålla igång civilsamhället under kriget. Att vi inte svalt till döds kan vi tacka dessa sjömän för. Tusentals svenska sjömän fick sätta livet till. Det var säkert likadant under första världskriget.
Men tror ni att de har fått något tack av staten Sverige? Inte ett jävla skit!!!! Tvärtom smutskastas de än idag som "dessa otrogna tatuerade drägg som super och slåss och horar i varje utländsk hamnstad". Om det var priset för vår överlevnad, då är jag glad att de gjorde just det!
Jag lade fram ett förslag till kommunfullmäktige om en minnessten här i Lund för dessa sjömän om nu inte Göteborg är villiga att resa en minnessten över dem omkomna. Gissa vad kommunfullmäktige beslutade?...
Skicka en kommentar