Del av affisch för den 1943 inrättade Kungafonden. Ubåten "Ulven" sprängdes just 1943, av en tysk sjömina - en bidragande orsak till fonden.
Andra världskriget innebar att 782 svenskar dog i kronans tjänst i gränsincidenter och olyckor. Kanske så många som 200 av dem dog genom tyska och sovjetiska sjöminor, torpeder, kulor och sabotage. Tanken var att de till slut kollektivt skulle hedras. Både Försvarsmakten och Officersförbundet tyckte så.
Till de 782 kan man lägga ännu fler svenska civila sjömän som dog av minor. Men för att återvända till de dödade i Krigsmakten är de toppen av ett isberg av idag så gott som okända moderna svenska militära offer för att bevaka och skydda Sveriges gränser.
I dagens Svenska Dagbladet tar Johanne Hildebrandt upp mina siffror om kalla krigets svenska offer. Hon fäster särskild vikt vid kalla kriget, medan hon summerar världskrigens svenska offer. Jag tycker att hennes fokusering på kalla kriget är rimlig, eftersom det ligger närmast i tid och många fler har egna minnen av det.
En kategori skulle jag dock vilja lägga till. Att många svenska veteraner från insatser i andra länder har skadats på olika sätt är allmänt känt. Ett minnesmärke ska givetvis inte bara vara för de som dött i tjänsten, utan även de som skadats. Hur många var det då som skadades i kronans tjänst under andra världskriget? Tillsammans med Lennart Westberg tog jag upp det i bokform, kort sagt blev 6000 inkallade officiellt erkända av staten som invalidiserade av sin beredskapstjänstgöring 1939-45. Ytterligare 9000 personer lär ha ansökt om understöd för invalidisering, men fick avslag.
Som framgår av Johanne Hildebrandts kolumn har regeringen alltså inte "bara" kört över en stor del av Sveriges veteraner, man har även kört över Försvarsmakten och Officersförbundet, som alltså ville att minnesmärket skulle vara för samtliga svenska militära veteraner, såväl nationella som internationella.
Denna blogg är inte till för mitt personliga tyckande men jag kan inte låta bli att berätta att jag är så upprörd av detta att jag saknar ord för att uttrycka det. Jag började skriva brev till Försvarsmakten om det framtida minnesmärket för sju år sedan. Det blev flera brev och jag fick den respons jag hoppats på från Försvarsmakten. Men regeringen har alltså valt att gå emot både FM och OF. Jag ber en stilla bön för att regeringen ska ta till sig debatten och visa hänsyn. Inte främst hänsyn gentemot FM & OF, utan gentemot de tusentals direkt berörda människorna - de döda och veteranerna - samt deras anhöriga.
4 kommentarer:
Gustav Wasa sa...
De senaste veckornas kritik mot det monument som riksdagen i juni 2010 jämlikt proposition 2009/10:160 (sidan 187 och framåt) beslöt skulle uppföras på Djurgården vid Sjöhistoriska muséet har nog inte varit att monumentet inte inkluderar alla som tjänstgjorde som värnpliktiga under kalla kriget.
Kritiken har snarare varit att det av sextio inlämnade förslag som utsågs till vinnare är för abstrakt och att man inte kan se vad det föreställer.
Ett konstverk som ska omfamna civila och militära deltagare i internationella insatser från slutet av fyrtiotalet och förhoppningsvis än i många decennier in i framtiden måste nog med nödvändighet avstå från sådana avbildningar, som kan knytas till en bestämd epok eller ett bestämt insatsområde.
Om man inte tycker om abstrakt konst, så tycker man självfallet inte om det vinnande förslaget.
Vad jag anser om minnesmärkets utseende är i sammanhanget ovidkommande - därför skriver jag inte om det. Vad jag däremot skriver om är vilka minnesmärket ska vara ett minne över.
Mvh,
Lars
Gustav Wasa sa...
Den 18 mars 2010 överlämnar regeringen ovan nämnda proposition till riksdagen.
Texten i proposition 2009/10:160 är otvetydig. På sidan 187 står i den sammanfattande rutan:
"För samtliga som genomfört internationell tjänst uppförs ett minnesmonument."
- Det krävs ett nytt riksdagsbeslut för att riva upp ett fattat riksdagsbeslut!
Det är fritt för envar att verka för ett sådant riksdagsbeslut som annulerar den statliga veteransoldatpolitikens särbehandling av utlandsveteraner.
Firande av "The International Day of United Nations Peacekeepers" beslöts av FN:s generalförsamling långt efter det kalla krigets slut. Att använda denna dag som svensk veterandag den 29 maj är självfallet likaså att inte inkludera svenska veteraner från det kalla kriget ute vid Sjöhistoriska.
Vid Sjöhistoriska på terassen mot Djurgårdbrunnsviken finns en granitstaty i kollosalformat av en sjöman med bar överkropp helt ägnad de av Sveriges sjömän som gav sina liv för oss. Där kan Sveriges krigsseglare från två världskrig hedras och minnas av sina kamrater.
Bäste "Gustav Wasa", det finns redan ett stort svenskt FN-minnesmärke. Granitstatyn du nämner avser enbart sjömän. Att ett riksdagsbeslut skulle krävas för att inkludera även nationella veteraner i ett nationellt veteranmonument känner jag inte till, men kanske är det som du säger.
Mvh, Lars
Skicka en kommentar