Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också märkligt hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

Spökpatrullen i reviderad form

Vår nya bok om specialförbandet som italienarna kallade för Spökpatrullen.

Om några veckor släpps en reviderad och översatt version av Karl-Gunnar Noréns och min gemensamma bok Spökpatrullen. Bokens omslag har dock redan släppts ut, och boken går att beställa i Sverige. Men vad är det för bok?

Kort sagt är detta Karl-Gunnar Noréns och min sammanfattning av specialförbandet Long Range Desert Groups (LRDG) överraskande framgångar i Nordafrika 1940-43 plus Karl-Gunnars dagbok från hans mest äventyrliga jeepfärd i Egyptens öken - där han fann flera tydliga spår av förbandet ifråga (se omslagsbilden), plus att han lärde sig en hel del om terrängbilsexpeditioner och hur man anpassar sig till öknens utmaningar - lärdomar som går att tillämpa i flera sammanhang. Exempelvis vid planering av extrema expeditioner och av våra fordonspatrullerande FN-soldater i Mali.

Vi har i samband med översättandet till engelska reviderat texten samt lagt till en del bilder, varav några aldrig tidigare har publicerats någonstans.

Grundorsaken till att boken inte fick heta Ghost Patrol är att det 2015 i Storbritannien utgavs en bok av författaren John Sadler med just det namnet. Visserligen var Karl-Gunnar och jag först med att skriva en bok om Long Range Desert Group betitlad Spökpatrullen - men det spelade liksom ingen roll, för det är olyckligt med två böcker med samma titel. Därför heter boken på engelska The Long Range Desert Group: History & Legacy.

Boken släpper vi i London tillsammans med bl a anhöriga till Bill "Swede" Anderson - LRDG-veteranen som inspirerade mig att lära mig mer om LRDG och SAS - det senare förbandet inspirerades till stor del av LRDG, samarbetade tätt med det och inkorporerade slutligen även LRDG - vilket numera också framgår av att SAS-veteranförbundet vårdar även minnet av LRDG.

The Long Range Desert Group: History & Legacy går redan att beställa via svenska nätbokhandlare och hittas där snabbast med följande sökord: Karl-Gunnar desert.

En glimt av min kommande bok

Från en tysk soldats dokument som nådde upphittaren genom en flytande trälåda.

En glimt av min kommande bok på svenska finns nu ute på nätet, hos Norrbottens museum. Boken kommer ut i höst.

Svenska och norska SS-frivilliga i finsk studie

Trots titeln tar den nya studien upp även svenska SS-frivilliga på flera sidor.

En hel del har rapporterats i Finlands medier om rapporten The Finnish SS-volunteers and Atrocities 1941–1943 av professor Lars Westerlund vid Riksarkivet (Finlands). Betydligt mindre uppmärksamhet har rapporten fått i svenska medier - trots att den även tar upp SS-frivilliga från Sverige och Norge. Ja, även från Danmark.

Lars Westerlund och hans medarbetare har sammanställt en gedigen, välformulerad och välillustrerad rapport som varje person med intresse för Waffen-SS och Norden bör läsa. Dessutom har den släppts fri på nätet i sin helhet. Lägg därtill att det finns en lika frisläppt sammanfattning på svenska.

Utmärkande för bilden av de olika övergreppen är att de SS-frivilligas egna dagböcker och ord säger en hel del.

Får man hoppas att den finska rapporten kan inspirera svenska institutioner att ta sig an fenomenet svenskar i tysk (och annan) krigstjänst 1939-45?

IED-hotet är underskattat

Även en Cougar kan sluta så här om en IED är kraftig. FOTO: USMC

Under perioden 2016–2017 utlöstes över 19,000 improviserade sprängladdningar (IED). Försök att ta in den siffran, eller att detta skedde i hela 150 länder och att som ett resultat 32,000 människor blev dödade eller skadade. Det svenska hemvärnet ska nu bli bättre på att förstå IED-hotet.

IED i form av vägbomber har blivit ett rejält hot i Mali, mot både civila och FN-styrkorna där, liksom i många andra områden. Nog visste man även att IED-hotet ökat och att därför särskilda anti-IED-fordon utvecklats, som Cougar - se bilden ovan. Dessa fordon kan gå i bitar men de inuti klarar sig i regel - de i bilen ovan var åter i tjänst redan nästa dag. Men uppenbarligen har IED-utvecklingen nu gått längre än vad de flesta kunnat föreställa sig. I senaste numret av Försvarets Forum finns en synnerligen tankeväckande artikel, "Det dolda hotet", i vilken siffrorna ovan finns liksom nyheten att flygvapenchefen Mats Helgesson har på sitt bord att inom Försvarsmakten samordna hanteringen av IED-problematiken. Generalmajor Helgesson tar i artikeln upp att inte bara försvaret utan vårt samhälle i stort, särskilt blåljusmyndigheterna, behöver bli bättre på att förstå IED-hotet. För att direkt citera Helgesson: "Vill man i ett gråzonsskede genomföra någon form av sabotage utan att röja vem som är avsändaren är en IED ett alldeles utmärkt sätt att göra det på".

Vidare berättar Helgesson: "För närvarande genomförs en betydande utbildningsinsats mot Hemvärnet. Syftet är att lyfta kunskapen om IED, minor och oexploderad ammunition. Hemvärnet har en nyckelroll att bevaka många skyddsobjekt och kan bli de första att drabbas av attacker i ett gråzons- eller hybridkrigsläge."

Vad kan man då göra för att öka sina kunskaper om improviserade sprängladdningar? Ska inte här citera mer utan läs själv hela den ytterst läsvärda artikeln i Försvarets Forum. I samma nummer finns även en lite mer uppmuntrande sak, om den stora nytta både försvaret och andra haft av utbildningarna vid Försvarsmaktens överlevnadsskola. Grundaren av skolan, Lars Fält, har jag haft förmånen att prata med och han finns med på flera ställen i nya upplagan av Elitförband i Norden.