Marinkårens menige Goranson

Marinsoldat Jack Goranson. FOTO: Bob & Nancy Goranson

I Svenskar i strid mot Hitler berättar jag om Ralph Goranson, den verklige personen bakom kaptenen som Tom Hanks spelar i "Rädda menige Ryan". Bara helt kort nämner jag hans bror Jack i marinkåren (USMC). Nu kan jag berätta mer.

Tack vare Ralphs brorsbarn Bob och Nancy kan jag nu berätta mer om Jack Karl Goranson, som föddes 1925 och därmed var sex år yngre än brodern Ralph. Bröderna växte upp I ett svensktalande hem, fadern Einar var från Småland och modern Agnes hade svenska föräldrar men var född i Norge.

Jack Goranson, här sannolikt i high school. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Efter marinkårens grundutbildning skickades menig första klass Goranson till den nya 5. marinkårdivisionen. Förbandets första skarpa uppdrag blev att i februari 1945 landstiga på huvudön bland Vulkanöarna, Iwo Jima, som varit obebodd ända fram till 1889 och japansk sedan 1891.

Private First Class Goranson inför landstigningen. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Lite över ett halvår tidigare hade brodern Ralph lyckats överleva landstigningen i Normandie. Den 19 februari 1945 skulle Jack Goransons landstigning ske på andra sidan jordklotet. Landstigningsfarkosten som Jack färdades på träffades av japanskt artilleri, sannolikt medan den ännu var i vattnet. Om han sprängdes till döds eller drunknade är oklart. Hans kvarlevor kunde först begravas 1949, på Rosehill Cemetery and Mausoleum hemma i Chicago, Illinois. När hans föräldrar senare avled begravdes de invid honom och de fick en gemensam gravsten.

Den gemensamma gravstenen idag. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Schakalen och nazistbankiren

"Schakalen" var väldigt fäst vid sin Tokarev. FOTO: Askild Antonsen

I linje med denna bloggs nya profil kommer här ett tips. Fram till den 15 mars 2019 visar SVT Play bland det mest sevärda om terrorism som någonsin visats av svensk television, den 2018 färdigställda dokumentären "I huvudet på Schakalen".

Sophie Bonnets dokumentärfilm om Ilich Ramírez Sánchez, alltså "världens mest fruktade terrorist" som blev känd som "Schakalen/Carlos", kanske kan verka overklig när den kommer in på hans tal om "hyggliga nazister" och då särskilt den schweiziske nazistbankiren François Genoud. Men den Stasi-stödde terroristens nära samröre med Genoud är väldokumenterat. Källa på det? Ja, exempelvis Mörkermannen - Francois Genouds gåtfulla liv i Goebbels och Schakalens skugga (2012) av Willi Winkler och De ska ju ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst (2009) av Gunnar Ekberg. Den senare boken handlar inte bara om författarens vågade infiltration av PFLP, där "Schakalen" inledde sin terroristkarriär och verkade under fem år, utan även om olika svenska gruppers arbete för terroristorganisationer och främmande makters underrättelsetjänster.

Bloggen jubilerar och byter namn

NI-operatörer under insatsen i samband med terrordådet i Stockholm 7 april 2017. FOTO: Frankie Fouganthin

Senare i år fyller denna blogg tio år. Jag har funderat på att lägga ner den men har nu landat i en annan slutsats som innebär att jag kommer att blogga lite oftare. Kanske borde jag akta mig för att byta namn på den, men jag känner att både omvärldsutvecklingen och mitt större intresse för totalförsvar innebär att ordet "militärt" inte längre är tillräckligt.

Du som följt denna blogg har kanske märkt hur jag under årens lopp blivit allt mer intresserad av terrorismens moderna historia, särskilt då den har svenska kopplingar. Lägg till detta senare års terroristangrepp på vanliga svenska medborgare, som på Drottninggatan 2010 och 2017 (bilden ovan), liksom att svenska myndigheter och företag i högre grad är måltavlor, för en mängd aktörer - från rent kriminella och terrorister till olika skepnader av andra stater. Här vill jag passa på att understryka hur utomordentligt allvarligt det är när rättsväsendet och andra myndigheter som ska skydda och vårda oss blir hotade/angripna.

I vårt mesta grannland, Norge, finns det en nordlig landsdel, Finnmark, som på senare tid fått uppleva lite extra av den nya tidens säkerhetshot. Det som blivit mest känt är GPS-störningarna. Det har gått så långt att både byggarbetarna och den lokala polisen blivit frustrerade över utvecklingen - bägge behöver fungerande GPS. Läs själv om byggarbetarnas plötsliga "blindhet" och hur polismästare Ellen Katrine Hætta gått ut med ett rätt så frispråkigt debattinlägg om utvecklingen.

Den senaste tiden har jag funderat en del över Ellen Katrine Hættas ord om hur denna typ av händelser måste kunna hanteras av civila norska myndigheter. Polismästaren efterlyser i sitt debattinlägg en "mer motståndskraftig totalförsvarsberedskap" (det norska ordet är lite kortare: totalberedskap - ibland är norska språket enklare). Så, inspirerad av Ellen Katrine Hætta byter nu bloggen namn till Totalförsvar & Historia. Därmed kan du förvänta dig fler inlägg här om nutidens säkerhetshot, både militära och icke-militära, samt diverse historiska inlägg kopplade till händelser efter 1914.

Här bor Nordens tuffaste

De som var barn i Nordnorge under kriget får nu komma till tals ordentligt.

Nog visste jag att det var tufft att återvända till nordnorska Finnmark efter att stora delar av landsdelen medvetet förstörts av tyskarna under vintern 1944-45. Men i Roger Albrigtsens nya bok blir det hela tydligare.

Det lilla men väldigt historiskt fokuserade bokförlaget Kristiansen i Narvik har gett ut ytterligare en bok av Roger Albrigtsen, vars titel i översättning blir Med kriget som skugga och undertiteln Barndom i efterkrigstidens Finnmark. Det senare är faktiskt riktigt långt från Narvik - de flesta som inte bor i Nordnorge förstår inte hur långt det är mellan Nordland fylke, där Narvik ligger, och Finnmark - som gränsar till ryska Murmansks län. Roger Albrigtsen är en av författarna som stretar på med att upplysa mänskligheten om denna karga, ofta iskalla men ack så vackra del av världen.

I sin nya bok låter Albrigtsen dem som var barn i Finnmark under andra världskriget få berätta med ord och foton om hur det var att leva i en landsdel så förstörd att en del inte ens fick bo i lador den första vintern efter kriget, utan det fick bli tält. Nu var väl tält-tillvaron inte det vanligaste - standard var nog till att börja med en slags enkel stuga som efterhand blev hus. Vad däremot alla barn fick uppleva var ofattbara mängder med sprängmedel av olika slag, liksom annan efterlämnad krigsmateriel.

En del av barnen var också själva konkreta resultat av kriget i och med att deras fäder varit tyska soldater. Det är svårt att inte bli berörd av hur Martin Schanche mobbades inte på grund av något han sagt eller gjort utan bara av den anledningen att hans far varit en tysk pilot.

Högintressant är det också när författaren låter oss läsare få en inblick i arbetet med oexploderad ammunition (OXA) i Finnmark. Först genom denna bok fick jag riktigt klart för mig hur enorma mängder som finns kvar. Men spåren av kriget finns även inuti och utanpå många av dem som var barn i Finnmark under krigen - i form av synen av krigsfångar som bokstavligen slås ihjäl eller splitter i kroppen från livsfarliga lekar med olika slags ammunition.

För mig som bor i Piteå kommun var det särskilt rörande att få läsa om ett av flera nordnorska barn som skickades hit 1945 för att det var för farligt och fattigt hemmavid. Vi känner väl till de finska flyktingfamiljerna som togs emot hösten 1944 i norra Sverige men inte mycket har skrivits om barnen från Nordnorge. Jag kan faktiskt inte på rak arm minnas en enda bok på svenska om dem. Många svenskar verkar förresten vara rädda för att ge sig i kast med böcker på norska - men jag vill påstå att denna är skriven på rätt okomplicerad norska. Så har du intresse för att förstå Finnmarks moderna historia bör norskan i detta fall inte vara ett hinder - läs Med krigen som skygge.

Historiska jeans i Luleå

Jeep-entusiastens egen parfym, Gasoline (!), är också made in Luleå.

Mina favoritjeans köpte jag i Luleå för typ tjugo år sedan och när jag nyligen insåg att jag behövde fler jeans så sökte jag upp tillverkaren, Re-cover, och blev då varse att de flyttat in i en historisk Luleå-byggnad som finns med i min bok Slaget om Nordkalotten.

Besöket hos Re-cover berikade mig på flera sätt - hittade inte bara ett par perfekta "Nils", slitstarka jeans med precis rätta looken, utan även en klassisk jeepdunk vars innehåll jag föll för - en aftershave med lätt doft av gamla tiders svensk bensinstation. Vilken helt underbar idé - som dessutom visade sig vara riktigt fin även i praktiken.

Märkligast av allt kanske dock var själva platsen - det visade sig att Re-cover, liksom en underbart trevlig restaurang, numera ligger i det som en gång var ett av Wehrmachts förråd i Luleå, en av stans större gamla tegelbyggnader: Bryggeriet. Många tror kanske att de tyska militärförråden i Luleå försvann härom året då de största av dem, "Tyskmagasinen", brann upp. Men faktum är att flera av förråden finns kvar och ett av de största är Bryggeriet, i vars källare det fanns allehanda mat och dryck för de tyska trupperna på Nordkalotten. Det är i källarplanet som Re-cover ligger. Så nu kan du kombinera en historisk upplevelse med slitstarka kläder och riktigt god mat. Vill du se någon av bilderna i detta inlägg lite större är det bara att klicka på dem.

Alla Re-covers kläder är designade i Luleå och många är även tillverkade här uppe. Längst till vänster syns jeans-modellen "Nils".

Tröjan till vänster blir nästa inköp, en Arctic Skua av Shetlands-ull. Det är denna gedigna huvtröja som är ursprunget för Re-cover.

Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

Sigvard stred mot Hitler och lever ännu

Sigvard Johnson under US Armys vinterutbildning i Colorado. Bildkälla: Erik Wiborg

Goda nyheter hör julen till och här kommer en som jag inte hade väntat mig att kunna berätta om. I min bok Svenskar i strid mot Hitler ligger fokus på de över 1,500 svenska medborgare som blev soldater i US Army under andra världskriget (antalet i Sverige födda var över 4,200). Jag har fram till nyligen antagit att alla svenska medborgare som gick med i US Army är avlidna. Men Sigvard Johnson, 97, lever ännu.

Jag har nu pratat med Sigvard på telefon, han talar ännu svenska om än med inslag av engelska, och har även brevväxlat med honom och kan berätta en del om hans krigsöde. Han var en av dem som tjänstgjorde i den huvudsakligen norskamerikanska ”Viking Battalion”, formellt 99th Infantry Battalion. I stor sett var svenskar och svenskättlingar utspridda på US Armys 90 divisioner och märktes därför inte så mycket. Men i Vikingbataljonen fanns en viss ansamling, ett tjugotal. En av dem, Sivert Windh från Hässleholm, skildrar jag detaljerat i boken, eftersom jag hade turen att kunna intervjua honom vid flera tillfällen.

Armsköld för Vikingbataljonen, 99th Infantry, i författarens ägo.

Jag hade under mitt forskande för boken stött på även finska namn i Vikingbataljonen, och skrev därför: ”Några soldater födda i Finland eller med finska föräldrar fanns också”. Att titta närmare på dem var dock inget jag hann göra före bokens utgivning. Först för några veckor sedan granskade jag dem, i vag förhoppning om att det kunde leda till mer kunskap även om svenskar i förbandet. Därigenom fann jag inte bara en levande tidigare finsk medborgare, det visade sig att han även varit svensk medborgare. Sigvard Johnson föddes i Gävle 1921 och bakgrunden till att han fick både svenskt och finskt medborgarskap var att hans finländske far arbetade vid Finlands konsulat i staden. Kort efter andra världskrigets utbrott gick Johnson som 18-åring till sjöss och for tre gånger över Atlanten med pappersmassa till amerikanska tidningstryckerier. Efter dessa färder valde han att i New York söka både arbete och studieplats.

Krigsutvecklingen fick sedan Sigvard Johnson att söka sig till US Navy, men liksom Sivert Windh fick han som utländsk medborgare ett blankt nej där. Skidinstruktör i US Armys 10th Mountain Division fick han dock gärna bli. När han anlänt till dess träningsläger högt uppe i Colorado-bergen så blev han varse den norskamerikanska bataljonen som även fanns där, och fick flytta till den. Han träffade i den på de svenska medborgarna Sivert Windh och Birger Johansson, som även de nyligen varit sjömän, och blev medveten om fler svenskar i andra delar av bataljonen liksom en till finländare.

Colorados övningsterräng och längst t.h. Sigvard Johnson. Bildkälla: Erik Wiborg

Efter tuff vinterutbildning i Colorado och elitsoldatutbildning i Storbritannien fick Sigvard Johnson landstiga i Normandie och stred med Vikingbataljonen fram till den tyska staden Aachen där han sårades i strid så pass illa att han evakuerades till Storbritannien. När han återhämtat sig stoppade en flygvapenpsykolog hans återfärd till fronten och gjorde honom till sin assistent, vilket enligt Johnson var ”ett lätt jobb”. Sålunda upplevde han krigsslutet i London och minns dessa dagar med stor glädje, ”Hela landet var en fest!”.

Sigvard Johnson är sedan 1945 bosatt i USA, nu Florida, och bland hans krigsutmärkelser finns Hederslegionen, Frankrikes främsta statsorden. Han är en av mycket få personer från Sverige och Finland som fått denna utmärkelse för handlingar under andra världskriget. Den ende från Finland som jag kan dra mig till minnes är marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim. Fler namn efterlyses. Anledningen till att Sigvard Johnson fram till nu varit så okänd i Sverige och Finland torde vara att han inte har sökt någon uppmärksamhet i sina forna hemländer. Intrycket jag fått av våra kontakter är att Johnson är en rättfram, omtänksam och levnadsglad 97-åring. Med denna nyhet passar jag på att önska alla läsare GOD JUL och ett gott, fredligare 2019! Slutligen: mange takk till Erik Wiborg för att ha scannat och skickat Johnsons fotografier.