Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).