En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister

Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, "Neerja", förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Mer om vapengömman vid Arlanda

En av vapengömmans sovjettillverkade AKMS. Alla fyra Kalasjnikovs från vapengömman finns kvar och utgör en del av vapendatabasen vid Nationellt forensiskt centrum. FOTO: NFC

I Expressen har jag nyligen tagit upp de tre fynden 1987 av sovjetisk trotyl vid Lidingö och den vapengömma med Semtex, Kalasjnikovs och sovjetiska handgranater som vid samma tid skapades nära Arlanda. Allt fick helt enkelt inte plats i tidningen. Därför kommer det lite mer här.

Först ett förtydligande om den stora bilden med vägskyltarna i Arlanda-artikeln. Den bilden är inte tagen särskilt nära platsen för vapengömman. Anledningen till att den bilden valdes ut av redaktionen var nog helt enkelt för att den var tydligast i kombination med den dåtida också tydliga skyltbilden. I nätversionen av Arlanda-artikeln syns dock den dåtida knappt. Därför de tre bildparen här nedanför. Det är alltså drygt 30 år mellan bilderna.

Specialförbandet som 1985 och 1986 utbildade ANO var alltså östtyska AGM/S, som var så hemligt att det inte hade något eget emblem. Men personalen kom i regel från Stasis elitregemente, vars armbindel förkunnade att det var uppkallat efter KGB:s ”urfader”, Felix Dzerzjinskij. Min bild av deras armbindel fick inte heller plats men kommer här nedanför. Lite mer om AGM/S på svenska finns i Ryska elitförband och specialvapen (2016) och den i år utkomna Stasi av Jens Gieseke.

Armbindeln för Stasis elitregemente. Ja, transkriberingen av Djerzjinskij skiljer sig från den svenska.

Sovjetiska kränkningar, ryska röster

Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom Tkatjenko

Sovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.

Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se Ryska elitförband och specialvapen (2016).

Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.

År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften Focus (nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:

”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”

Focus: "Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”

Drozdov: "Detta var något som vi gjorde.”

Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.

När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.

Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.

År 1996 utkom boken Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av Vladimir Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:

”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”

I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:

”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)

Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:

”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)

Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).

En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete - att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt - för Bergling är inte "bara historia".

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande "medgivande", att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning - eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): "Vi måste få veta allt!"

Svenska insatsen före Gaza

Skulle den svenska bataljonen hamna mitt i andra världskrigets utbrott?

Att den första svenska FN-styrkan tjänstgjorde i Gaza 1956 känner många till. Men betydligt färre har ens hört talas om föregångarna under en internationell kris på 1930-talet som en tid var i världens fokus.

När den svenska bataljonen på uppdrag för Nationernas förbund (föregångare till FN) 1934 lämnade Svea livgarde och for ner till det omtvistade Saar (nära Belgien) så var det långt ifrån säkert hur det hela skulle sluta. Skulle man hamna mitt i ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland? Ett Tyskland där Hitler sedan två år satt vid makten. Vad med SA- och SS-styrkorna i Saar?

Man skulle kunna tycka att det för länge sedan borde ha skrivits en bok om den svenska Saarbataljonen, men så har inte skett. Förklaringen är väl främst att det faktiska krigsutbrottet dröjde till 1939. Men icke desto mindre är Lars Eriscson Wolkes nya bok synnerligen läsvärd för alla med intresse för andra världskrigets förspel och/eller svenska fredsbevarande insatser. Här har vi ju de verkliga fredssoldat-pionjärerna! Det är imponerande att läsa om hur det hela rent praktiskt gick till - det är nog inget svenskt FN-förband som varit lika snabbt på plats efter ett regeringsbeslutet om insats.

Samtliga 22 dåtida svenska infanteriregementen fanns representerade i Saarbataljonen, som dock antalsmässigt snarare var en halvbataljon. Desto mer ansvar fick den - och rekyteringen var uppenbarligen klockren eftersom man utförde sitt uppdrag så pass bra att man väckte distinkt avundsjuka hos utländska observatörer.

Boken Saarbataljonen innehåller även en rad mycket fina bilder, av vilka jag bara sett en tidigare.

Världens bästa stridsvagn 103-film

En bild jag tog första dagen jag fick köra en 103:a.

Hösten 1967 infördes stridsvagn 103 i armén. Därför är det synnerligen vältajmat att nu, 50 år senare, presentera en ny dokumentärfilm om den mest omdebatterade svenska stridsvagnen någonsin.

Stridsvagn 103 eller "stridsvagn S" är, oavsett vad man tycker om den, synnerligen tekniskt intressant och jag fördjupade mig därför så pass mycket i den att jag sökte till ett S-förband. Jag skulle egentligen ha blivit infanterist, men fick byta till Norrbottens pansarbataljon och 15 månader med stridsvagn 103. Jag trodde därför att jag sett det mesta om den i filmväg, men jag kan efter att ha fått se den nya filmen "Stridsvagn 103" intyga att den innehåller många filmsekvenser som jag aldrig tidigare har sett. Helt enkelt ovanligt sevärt för pansarintresserade.

En annan nyhet i senaste Pennan & Svärdet är nya boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears. Jag har den här och kan lugnt påstå att det är en både ovanligt innehållsrik och vacker bok med massor av så-gör-man genomgångar i både ord och bild.

För övrigt ser jag fram mot att läsa del 2 av Vägen mot undergången, med slaget om Stalingrad i fokus.

Kaktusdivisionen!

Kaktusdivisionen i Frankrike 1944 belyses nu på svenska.

Tar härmed av mig hatten för mina kollegor som också skriver för Militär Historia. Senaste numret (10/2017) innehåller flera tunga militärhistoriska nyheter, som den nyliga lokaliseringen av amerikanska flottans största förlust ute till havs - orsakad av en enda ubåt.

I samma nummer finns de mest originella svenska artiklar om Frankrike 1944 som skrivits, artikeln om indianhövdingen Joe Medicine Crow i Kaktusdivisionen, samt artikeln "Invasionen av rivieran". Vill även särskilt omnämna artikeln om en konflikt som ofta nämns apropå gerillakrig, men som få egentligen känner till, nämligen Malayakrisen 1948-60. Den ger mycket att fundera över.

Sist men inte minst innehåller senaste Militär Historia även en recension av Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten, som jag enbart kan hålla med om.

I nästa nummer presenterar jag en del uppgifter och foton om Europa 1945 som jag hoppas kommer att överraska.