Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken "MITT I FRONTLINJEN". Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt - men textens brister säger också en del.
Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina - som fisket med hjälp av handgranat - än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.
Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området "Trandniestr" medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna. Utan kunskap om Transnistrien är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.
Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som "den ryska säkerhetstjänsten". Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp - som vi alla drabbas av ibland.
Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: "...det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp." Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss - ja, till och med som rysk medborgare - känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).
Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.
1 kommentar:
För många år sedan läste jag en mustig historia om två män och en liten träeka som gav sig ut på havet för att fiska med handgranater.
För att minska ner historian lite så handlade den senare delen om två, tillfälligt döva, simmande män och en halv eka.
Sensmoralen var att aldrig fiska med stavhandgranater då de flyter och lägger sig i kölvattnet om man försöker ro därifrån!
Händelsen ska ha inträffat utanför Ramsvikslägret, som efter händelsen införskaffade en plasteka och förbjöd handgranatsfiske:-)
Pust!
F.d. Teaterdirektören.
P.S. Vad jag minns stod det ingenting om eventuell fiskfångst!
Skicka en kommentar