Fäktmästare och kosacker

Fyndet av ett fotografi kan ibland betyda massor och så blev det när författaren Adam Leismark fann ett foto av en stilig men också mycket brokig grupp militärer. Uniformerna vittnade om en rad olika nationaliteter och några var uppenbarligen från Sverige. 

Fotofyndet har lett till den ovanligt vackra boken Bröder i fäktkonst som handlar om långt mer än hur fäktkonsten utvecklades i Sverige med fransk hjälp. Denna historiska essä leder läsaren på ett elegant och välillustrerat sätt till flera märkliga människoöden liksom ett av mina favoritämnen, svenskarna i persisk tjänst. I Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945 kunde vi på grund av ämnets omfång bara ytligt beröra Eric Carlberg som kort före första världskrigets utbrott blev regementschef i Persien (alltså Iran). Genom Bröder i fäktkonst får man följa med Carlberg på fest hos ryska kosacker och erfarenheterna är än idag relevanta (undertecknad har också besökt en kosackenhet). 

Här vill jag påpeka att bildmaterialet från svenskarna i Persien i sig är fantastiskt men boken innehåller även många andra bilder som jag aldrig sett tidigare inklusive en av George Patton, den senare pansargeneralen. Patton tävlade mot Eric Carlberg i den olympiad som utspelade sig i Stockholm för nu 110 år sedan.

Frankrikes inflytande, inte minst militärt, på Sverige, tas sällan upp i svenska skrifter men denna läsvänliga bok utgör ett av undantagen. Av den lärde jag bland annat att den franske fäktmästare som en tid före världskriget verkade i Sverige än idag hedras genom en årlig svensk fäkttävling i hans namn: Challenge Eugène Fillol.   

Svenskt militärflygs barndom belyses också, liksom striderna i Finland 1918 - också med bra bilder och suveräna bildtexter. Bröder i fäktkonst är en både inspirerande och lärorik bok som speciellt levandegör svenska officerare åren före första världskriget, men den berör också Sverige under mellankrigstiden och andra världskriget. Utöver Eric Carlberg är det särskilt följande officersöden som boken beskriver i ord och bild: Birger Axelsson Cnattingius, Sten Drakenberg, Emil Fick, Henry Peyron och Carl Setterberg. 

Stalins och Putins vinterkrig

Denna sovjetiska T-26 stridsvagn träffades av eld från svenska frivilliga i mars 1940. Bilden togs av min farfars bror Gunnar Gyllenhaal, en av de över åtta tusen i Svenska frivilligkåren under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Under fotot har han skrivit "Träffbilden av Boforskanonen är ganska god". Det är mars 2022 och händelsen känns inte längre så avlägsen. Men det finns både likheter och skillnader mellan Stalins och Putins vinterkrig. 

Den vidrigaste likheten mellan de två krigen har nu fått mig att återuppta bloggandet, som jag nästan lagt ner (Twitter i all ära men nu behöver jag skriva en lite längre text utan att dela upp den i flera Twitter-inlägg). Vilken likhet tänker jag på? Jo, de tyvärr trovärdiga uppgifterna om att Putin låtit bomba civila med brandbomber. Det gjorde även Stalin i Finland. Men den typ av brandbomber som nu är aktuell är någon form av termitammunition. Vad innebär sådan ammunition? Jo, dess värme är så pass extrem att den bränner igenom metall. Vi pratar alltså om en form av extrema brandbomber, kända från Putins krigande i Syrien. Som om det inte räckte med att bomba civila och till och med sjukhus - jag har nu tappat räkningen vad gäller antalet vårdinrättningar som har bombats och beskjutits av ryska styrkor.

En till likhet mellan vinterkrigen är att den ukrainska sidan rätt ofta verkar använda finsk ”mottitaktik”, dvs skära av de vägfokuserade (vägbundna) invaderande kolonnerna i segment och sedan omringa och nedkämpa dem. 

Vad gäller Stalins tro att han skulle kunna pracka på Finland en ny "folkregering", ledd av hans marionett Otto Ville Kuusinen, så matchas den illusionen rätt bra av Putins djupa villfarelse att han med lätthet skulle kunna "pansar-installera" en ny "ukrainsk" regering. 

Men den största likheten är nog den avgörande, den att Ukrainas motståndsvilja, liksom en gång Finlands, har överträffat angriparens, liksom hela världens, förväntningar.

Skillnaderna är givetvis stora vad gäller vapnen. Robotar och drönare fanns helt enkelt inte i det första vinterkriget. Ett krig i informationsarenan bedrevs redan då men flygblad och radionyheter var småpotatis i jämförelse med dagens möjligheter att blixtsnabbt sprida även rörliga bilder direkt från slagfältet.

En till skillnad är att de ryska styrkorna angrep från två länder, från Ryssland och Belarus. Det märkligaste med Belarus och Putins vinterkrig är dock att järnvägsarbetarna i Belarus förefaller kunna bjuda ett effektivt motstånd mot kriget. 

En skillnad mellan vinterkrigen förklarar varför så många överraskades av att Putin för en månad sedan satte igång en fullskalig offensiv. Jo, 1939 var kunskapen om ideologin i Kreml rätt god och spridd men idag känner här ännu bara få till exempelvis den ovanligt inflytelserika boken Geopolitikens grunder med avsnitt som "Den finska frågan".

Nu verkar en hel del tyckare hysa förhoppningar om att detta krig, liksom vinterkriget mot Finland, ska bli kort. Skulle mot min förmodan en vapenvila snart inträda så är det dock säkrast att ändå inte hysa några större förhoppningar. Låt oss helt enkelt avvakta med att hoppas och istället, med större allvar, både hjälpa Ukraina och förbereda vårt eget land för svårare tider. Vi borde mer intensivt stärka både det militära och civila försvaret och i mycket högre grad se på våra matproducenter som en del av totalförsvaret och verkligen beakta deras allt större svårigheter. För att allt som behöver göras ska kunna ske också med en ny hastighet tror jag statens högsta representanter behöver inse att staten inte räcker till. Både det privata näringslivet och diverse frivilligorganisationer behöver bjudas in i högre grad. Laget behöver bli både vassare, större och mindre stelbent.