Nazismens rötter och resultat

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 

Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.

Övervinna kommande kriser

Det var under juli 2021 rekordmånga skogsbränder i norra Sverige. Bilden ovan tog jag i Jokkmokk 2018 då jag var med och släckte inom hemvärnets insatser. Varför utvecklade sig inte årets rekordbränder till en större kris, och vad för slags kris drabbar oss härnäst? Hur förbereda sig på den?

 
År 2018 hade Sverige noll egna skopande flygplan, få relevant utrustade helikoptrar och brist på brandutrustning. Sverige har idag med hjälp av EU tillgång till fyra skopande flygplan och tio helikoptrar med släckutrustning. Idag har vi också drygt dubbelt så många depåer med släckutrustning. Vi har därmed på tre år gått från den värsta branden i mannaminne och att vara föremål för den "största EU-gemensamma hjälpinsatsen någonsin" till att i stort sett övervinna årets brandkris. Detta har också framgått av en del svenska tidningar, men jag tycker att uppmärksamheten för denna trevliga nyhet inte varit särskilt stor. Visst, man kan väl förklara det med att vi samtidigt lever i flera nya kriser och att det råder kriströtthet. Men jag tycker att det finns skäl att för det första ta in dessa framsteg och helt enkelt känna lite glädje. På ett djupare plan säger väl också brandsommaren 2021 att vårt samhälle ännu besitter förmågan att bli bättre på att hantera kriser.

Därmed, givetvis, inte sagt att vi kan slå oss till ro. Pandemin är inte över och flera av de kriser som pågår i Asien och Afrika riskerar att förvärras, sprida sig, bli mer våldsamma och på olika sätt påverka Sverige. Historien visar att nya kriser alltid är att vänta. Är det inte av människan skapade kriser av olika slag så kommer det förr eller senare större vulkanutbrott och nya pandemier. För att inte tala om rymdens projektiler och solstormar. Till detta kan man antingen förhålla sig genom att sticka huvudet i sanden (som många till nyligen mest fokuserade på), få panik alternativt förbereda sig. Jag skulle för det senare syftet vilja rekommendera särskilt tre kunskapskällor. De handlar inte särskilt mycket om hur vårt samhälle bör utformas för att bli mer robust, de är inriktade på hur individen/familjen kan förbereda sig. Men om fler tar till sig sådana här kunskaper blir rimligen också samhället robustare.

Den mest övergripande är The Survivor´s Club av Ben Sherwood, på svenska Bli en överlevare! (ICA Bokförlag). Den är tyvärr slutsåld sen några år men den finns som engelsk e-bok och den svenska versionen går att låna via närmaste bibliotek. Sherwoods bok är rik på aha-upplevelser och inte sällan en ren fröjd att läsa. Ingen annan bok jag läst har åskådliggjort lika bra hur avgörande min attityd är, och hur jag behöver arbeta med den. Det är en bok som jag gärna återvänder till. Om den svenska översättningen kan jag dock inte säga något eftersom jag enbart läst boken på engelska.

Den andra kunskapskällan jag vill framhålla är Lars Fälts böcker om överlevnad i den svenska naturen. Han har nu gett ut ett antal med olika fokus, exempelvis på årstiderna.

Den tredje kunskapskällan är Överlev krisen, en ny bok författad av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne, två norrmän inom kriskommunikation och beredskap. De inledande kapitlen kan vara lite "enkla" för den som sen länge intresserat sig för krisberedskap men sen kom flera för mig riktigt givande avsnitt om krisscenarier, förnödenheter, evakuering, kommunikation och checklistor. På flera ställen i boken finns också intervjuer med personer med olika syn på detta med att "preppa". Ibland märks det att boken ursprungligen är norsk, men den har också anpassats för svenska läsare. Trots att vi är grannländer har norrmännen ett delvis annat perspektiv på grund av erfarenheter från ockupationen 1940-45. Men Överlev krisen är på inget sätt mossig, den inkluderar exempelvis flera färska erfarenheter från coronans tid. Läs, planera och agera.

  

Sveriges första stridsvagn var fransk

I dagarna är det 100 år sedan den första stridsvagnen kom till Sverige och den var fransk, inte tysk. Vagnen ifråga var en Renault FT som i Sverige fick namnet "Putte". Här ovan håller jag i "Putte" i Lego. Men varför har många författare, inklusive undertecknad, missat att "Putte" kom före tyska LK II?

Det har fram till i år varit en sanning att den första stridsvagnen i Sverige var tysk och av typen LK II. I den svenska armén fick LK II beteckningen stridsvagn m/21 eftersom de anlände till Sverige i slutet av 1921. Enligt standardverket Pansartrupperna 1942-1992 och alla andra böcker i ämnet var det först två år senare, 1923, som en Renault FT (senare benämnd FT-17) inköptes och anlände. Men, som man kan läsa på Svensk PansarHistorisk Förenings hemsida, så har nyare forskning visat att årtalet 1923 måste bero på ett missförstånd. I själva verket var det någon dag före den 19 juli 1921 (exakt datum ännu oklart) som "Putte" anlände. För säkerhets skull kollade jag själv i DN:s arkiv och där finns samma uppgift, fast en dag efter Aftonbladet.  

Man skulle kunna säga att de nya rönen inte påverkar påståendet att LK II var den första stridsvagnstypen som infördes i svenska armén och därmed blev en verklig del av dess arsenal. Jo, men samtidigt är det, i alla fall för oss pansarintresserade, inte oväsentligt att veta vilken stridsvagnstyp som var först på svensk mark. Hur missförståndet vad gäller årtalet en gång har uppstått och sedan inte korrigerats, förrän nu, är svårt att slå fast. Två möjliga orsaker torde vara att "Putte" bara blev en försöksvagn som inte resulterade i fler inköp, och att "Putte" inte bevarades utan tvärtom blev ett mål som förstördes redan 1926. Det blev visst några "kvarvarande delar" (se länken ovan), men ingen verkar känna till om något av dessa rester har bevarats. Kan det månne ändå ligga lite franskt "skrot" på en vind eller i en källare, kanske i form av en brevtyngd som ingen levande människa idag vet var den kom från?

För övrigt passar jag på att rekommendera ett besök vid Arsenalen nära Strängnäs. Detta centrum för svensk pansarhistoria är ett av besöksmålen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget eftersom pansarfordon från bägge världskrigen och många andra konflikter där finns samlade i trevliga lokaler.

Slutligen vill jag tacka vår son Jarl för att han tillverkade en så stor och fin "Putte" i Lego, och tack även för att du tog bilden!

Tyska ubåtarnas sista offer

Till andra världskrigets mest förbisedda hjältar måste de norska krigsseglarna höra. Detta framstår för mig ännu tydligare efter att ha tagit del av deras stora offer även före invasionen av Norge, liksom under krigets sista timmar.

 

Den nordnorske författaren Roger Albrigtsen skildrar i Krigsseilere fra nord: Troms till att börja med den vidriga sänkningen av den norska minsveparen NYMS 382 på kvällen den 7 maj 1945. Ja, chefen ombord på den tyska ubåten U-1023 valde att bara timmar före krigsslutet torpedera det norska fartyget och därmed ta livet av 22 norrmän. Det är inte omöjligt att ubåtsbesättningen missat ordern om att inställa alla angrepp men de kan knappast ha varit okunniga om att krigsslutet nalkades med stormsteg. Ett vittne till denna tragedi, Oluf Johnsen, hade kommit till krigstjänsten genom att först fly på skidor till Kiruna. Johnsen levde så sent som den 13 december 2020 och hann därmed bli intervjuad av Roger Albrigtsen.

 

Till de stora förtjänsterna med boken hör att den tydliggör hur de norska offren till sjöss inleddes långt före den 9 april 1940. Före det ödesdigra datumet totalförliste inte mindre än 50 norska skepp som en följd av krigshandlingar. Man kan till dem också lägga åtta fartyg som under samma period försvann spårlöst. Översatt till människoliv: 394 dödade redan före den 9 april.

 

Det lyser mellan raderna i denna bok hur Albrigtsen har kuskat runt i stora delar av Norge för att samla in starka vittnesmål från veteraner från Troms, och deras närmaste. Hans arbete är inte bara av intresse för dessa utan borde kunna inspirera till både romaner och filmer, eftersom hans detaljer är så gripande. Exempelvis sjömannen som faktiskt gick i döden för att rädda skeppets kattunge. 

 

Boken är välillustrerad och full av fartygs- och personnamn. Den som har specialintresse för ubåtsoperationer, både tyska och franska, har en hel del att hämta i denna bok men för dem, liksom många (lokal)historiker, hade boken blivit ännu mer värdefull genom ett avslutande register. Något att lägga till i nästa upplaga.

Sänkningen den 7 maj 1945, liksom flera andra händelser i Albrigtsens nya bok, får nog mer än en läsare att reflektera över hur relativt lite uppmärksamhet andra världskrigets sjömän har fått och får. Krigsseilere fra nord: Troms är den andra boken i Albrigtsens marina trilogi och för min recension av den första boken så kommer en länk här.

Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomne bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.

Nytt om Hitlers V2 i Småland

Flygvapensoldat med delar av den V2-robot som exploderade över Småland 1944. FOTO: Flygvapnet/Krigsarkivet

Den 13 juni 1944 blev Småland helt oväntat en del av rymdåldern. Detta genom att en okänd flygfarkost exploderade över småländska Bäckebo. Det visade sig vara ett försöksexemplar av världens då mest intressanta vapen, V2. Ifjol släpptes en brittisk bok som tar upp händelsens i svenska medier ännu okända sida. 

Undertecknad har ett särskilt intresse för "Bäckebotorpeden" på grund av att jag länge varit intresserad av både rymden och Tysklands "Wunderwaffen". Det mest avancerade av dem, V2-roboten, innebar grunden för de första rymdraketerna - man kan till och med säga att V2:an var den första rymdraketen. Detta specialintresse märks nog i avsnittet om händelsen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. På dess omslag finns den enorma modell av roboten som står intill kratern i den mörka svenska skogen. Men när jag skrev den boken ifjol hade den officiella historiken Hitler´s V-weapons ännu inte publicerats. I den finns en del uppgifter som så vitt jag förstår ännu inte har uppfångats av några svenska redaktioner. 

Vad är då det för svenska läsare mest intressanta i den nya brittiska boken? Jo, det har i svenska böcker enbart tagits upp att Sverige lät skicka resterna av den tyska långdistansroboten till de allierade, till brittiska raketexperter i Farnborough. Men Hitler´s V-weapons uppger även att Sverige kort efter explosionen i Småland tillät att två brittiska tjänstemän inom teknisk underrättelsetjänst fick komma till Sverige och här genast igångsätta undersökandet av robotdelarna. Med andra ord skedde den första allierade granskningen av en V2 inte på engelsk mark, utan svensk. Detta ligger i linje med hemlighållandet i allmänhet av allierad verksamhet på svensk mark. Jag tänker nu särskilt på den allierade underrättelseverksamheten på Öland och i Norrland (ang dessa landsdelar se mina böcker).

 

Förresten, vore jag ansvarig för turismen i trakten av Bäckebo skulle jag ordna mer vägskyltning till den krigshistoriska platsen med dess V2-modell, liksom en utställning med några av de V2-delar som idag finns hos flera privatpersoner. Det finns förhoppningsvis tillräckligt många personer som skulle kunna låna ut eller skänka delar. Det behöver väl inte byggas någon ny lokal utan delarna skulle väl kunna utställas i närmaste befintliga museum?

Stridsvagnarnas kung

Bokserien "Krigens Historia" har nu kommit till Israels krig, skriven av militärhistorikern och pansarofficeren Marco Smedberg. Ja, det är Smedberg som tidigare skrivit klassiker som Militär Ledning. Smedberg visar med sin nya bok, åter igen, att han behärskar konsten att sammanfatta.

Till att börja med är det välgörande med svensk analys på moderna krig, eftersom de flesta böckerna man stöter på är på engelska eller översatta från engelskan. Ämnet denna gång intresserar massor av människor både i och utanför den militärhistoriska läsekretsen. Samtidigt vet alla att vad gäller Israels krig är det många och komplicerade skeenden med flera parter. Hur ska man kunna sammanfatta så många händelser sedan 1940-talet på 192 sidor? Smedberg lyckas genom att han fokuserar på just de militära händelserna och inte skriver särskilt mycket om tiden före första världskriget. Det han skriver om turkarnas och britternas dominans över det som är dagens Israel är tillräckligt för att man sedan ska kunna sätta sig in i de viktigaste militära händelserna i regionen mellan 1948 och 2019. 

Flygvapnets enorma betydelse för Israels militära framgångar framgår tydligt under läsningen av Smedbergs bok. Ett talande citat ur den, om israeliska flyginsatser under sexdagarskriget 1967: "Efter tre timmars kontinuerliga anfall hade drygt 300 egyptiska flygplan slagits ut, vilket var två tredjedelar av landets flygvapen. Alla bombplan liksom majoriteten av Egyptens moderna jaktplan hade förstörts." President Gamal Abdel Nassers offentliga löfte om "totalt krig" och "utrotning av sionismen" resulterade i att han förlorade nästan hela sitt flygvapen.

Visst märks det dock att författaren är pansarofficer, eftersom pansaravsnitten är särskilt läsvärda och om man inte tidigare har insett värdet av den brittiska stridsvagnen Centurion, första gången inköpt av Israel 1958, lär man göra det efter att ha läst Smedbergs bok. Han skriver inte uttryckligen att Centurion borde kallas för stridsvagnarnas kung, men det är en tanke som uppkommer inom mig på grund av boken - som har en Centurion på omslaget. Till saken hör väl att jag åkt omkring i några som värnpliktig kadett på Pansartruppernas stridsskola, detta fast jag själv var vagnchef på "rivalen" stridsvagn 103 (även kallad bara "S"). Det var förresten på det återuppståndna P 18 på Gotland som Centurion fanns längst i Sverige, ända fram till 2001.

Mängden egyptiskt pansar i början av oktoberkriget 1973 var på pappret klart imponerande, 1,700 stridsvagnar och 2,000 övriga pansarfordon understödda av 4,000 artilleripjäser och allt skyddat av avancerade luftvärnsförband. Vad många inte har klart för sig, men som Smedberg tar upp, är att de egyptiska och syriska trupperna då även fick sällskap med kontingenter från en rad andra andra arabstater, särskilt Algeriet, Irak, Marocko och Sudan.  

Värnplikt är en grundläggande aspekt av Israels militära försvar och det är tankeväckande att läsa hur detta påverkat och påverkar Israels militära agerande och karaktär. Smedberg förklarar hur också utvecklingen av Israels ofta innovativa med samtidigt fältmässiga vapen hänger ihop med det mycket omfattande värnpliktssytemet.

Kort sagt utgör boken Israels krig en relativt lättläst grund för den som vill sätta sig in i dagens militära läge i området.

De stupade för Norge 1940

Ett hundratal svenska medborgare som stupade i norsk krigstjänst 1940-45 hedras i Oslo på Västra gravlunden. Denna kategori av svenskar under andra världskriget lyfts mycket sällan fram i svenska verk och det är därför extra angenämt att de nu tas upp i en ny norsk bok, De ga sitt liv for Norge i 1940 av Knut Flovik Thoresen.

I Thoresens bok är det givetvis fokus på norrmän och på striderna 1940, och därför skildras inte alla svenskar som hedras på Västra gravlunden utan enbart de sex som stupade under de två månader som tyskarnas fälttåg i Norge 1940 pågick. Även de två frivilliga från Estland som stupade för Norge finns med. Ytterligare nationaliteter, som danskar, engagerade sig som frivilliga, men så vitt känt var det enbart svenskar och estländare som under våren 1940 stupade för Norge. 

En röd tråd bland de utländska frivilliga för Norge var att många av dem tidigare varit frivilliga för Finland, alltså under vinterkriget. Man kan nog säga att för många var beslutet att ställa upp grundat inte bara i en sympati för norrmännen utan även i den känsla för Skandinavien och Norden som utvecklats under 1800-talet och växte på grund av Sovjets aggressiva hållning gentemot Finland utmynnande i angreppet den 30 november 1939. 

Oavsett om man vill få ett bättre grepp om striderna i Norge 1940 eller om man är på jakt efter information om enskilda norska eller svenska stupade är detta en rik källa. Det är smått fantastiskt att Thoresen lyckats så väl med att samla in och presentera alla uppgifter om både strider och personöden. Som ett resultat av sitt insamlande skriver han insiktsfullt om hur oförberett Norge som stat var, men också hur, relativt sett, rätt väl många norrmän trots allt slogs mot den både krigserfarna och modernare tyska krigsmakten. Norrmännen stred ju också längre än vad många andra europeiska folk gjorde vid tyskt angrepp. 

Till bokens avsnitt om svenska stupade kan jag bara tillägga att så vitt jag förstår var det också minst fem svenska frivilliga 1940 som blev svårt sårade. För övrigt var det en svensk som under det att striderna pågick uppgavs ha stupat, men det visade sig vara ett missförstånd. Han klarade sig helskinnad från strider på flera platser i både södra Norge och vid Narvik. Denne man, en 1940 rätt ung K 3-fänrik, avled först  2016. Trots efternamnet var han inte det minsta norsk, han hade däremot dansktyska rötter. Han hette Jan Danielsen och jag hade förmånen att få nedteckna hans livsöde i Jan och Nordens frihet.  

Det är inte alltid så att de svenska nätbokhandlarna tar in alla norska böcker, men De ga sitt liv for Norge i 1940 finns i alla fall att få tag på hos Adlibris och CDON. Har du ett gediget intresse för Norge 1940 och/eller svenska frivilliga bör du absolut skaffa denna bok.