50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget

Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?