Som en del läsare av denna blogg kanske minns har jag ett intresse för Albert Speers verksamhet i Norge. Trots det hade jag till nyligen ingen aning om att Speer längs den norska kusten hade egna fartyg. Än mindre visste jag att ett hundratal av fartygen inom ”Transportflotte Speer” var från Finland.
Professor Lars Westerlund, som lett flera statliga utredningar i Finland, lade tidigare i år fram en hel bok om Albert Speers nordliga flotta med titeln Kustfart som kollaboration: finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45. Boken är banbrytande och bygger på professor Westerlunds grävande i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Jag vill direkt påpeka att boken inte enbart är av intresse för Finlands historiker specialiserade på sjöfart, utan Westerlunds bok bör intressera många fler, inte minst skandinaver med intresse för Nazityskland och nordisk historia. Det bör också genast påpekas att det fanns svenska och danska fartyg inom Transportflotte Speer, mer om dem längre fram.
Grundorsakerna till att det behövdes många utländska fartyg i tysk tjänst längs den norska kusten var två:
1. Det omfattande tyska kustförsvaret i det då mycket vägfattiga Norge krävde många underhållstransporter sjövägen.
2. Byggnation av Hitlers polarjärnväg krävde omfattande material- och manskapstransporter till baser tillhörande den paramilitära Organisation Todt (OT).
De tyska sjötransportbehoven i Norge översteg alltså den tyska kapaciteten och finska fartyg kom att bli en stor del av lösningen. Finland var från sommaren 1941 Tysklands ”vapenbroder” och, för att citera Westerlund, ”Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla […]”. Många småredare i Norge, Finland och i viss mån Sverige och Danmark attraherades därför av Transportflotte Speer.
Verklighetens uppdrag längs norska kusten var dock ingen dans på rosor. De norska väderförhållandena, mindre lämpade fartyg och den rätt glädjelösa tillvaron i det tyskockuperade Norge var ingen angenäm blandning. När Lapplandskriget bröt ut hösten 1944 blev det ännu värre. Ett fyrtiotal fartyg från Finland befann sig då ännu i tysk tjänst i norska vatten och tyskarna tog då helt sonika fartygen i beslag, varvid ett hundratal av besättningarna under stora umbäranden flydde till Sverige. Andra sjömän från Finland hann gripas av tyskarna och sattes i koncentrationsläger.
Vad gäller kopplingar till Sverige finns det en rätt oväntad sådan redan i Transportflotte Speers förhistoria. Formellt blev organisationen till först 1940 men inofficiellt tre år tidigare för att kunna transportera stora mängder granit längs tyska floder till främst Berlin. Vad var det Albert Speer gjorde i Berlin som krävde en massa granit? Jo, Berlin skulle ju omformas till Germania, för vilket inte minst svensk granit köptes. Spår av denna verksamhet finns än idag i Oskarshamn och skildras i min bok 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Westerlunds nya bok innehåller flera uppgifter som kompletterar vad jag skrev om Germania, helt särskilt fäster jag mig vid att Transportflotte Speer kunde dra nytta av den inställda tyska invasionen av Storbritannien. Omfattningen av invasionsplanerna framgår av att 213,000 flytvästar anskaffades. Eftersom invasionen inte blev av kunde Transportflotte Speer ta över hundratals landstigningsfarkoster och pråmar. En del av dessa farkoster överfördes till organisationens norska sektion.
Professor Westerlund redovisar också förhållandet mellan Transportflotte Speer, Organisation Todt (OT) och Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). Av dessa tre var Transportflotte Speer (TS) den minst framträdande och Westerlund tydliggör relationerna med att förklara hur TS aldrig bemödade sig om att skapa en gedigen ”corporate identity” och man hade därför ingen egen propagandaavdelning. TS skildrades främst genom artiklar i OT-organet Der Frontarbeiter. På köpet berättar Westerlund om hur en del av Speers lastbilsorganisation, NSKK-Gruppe Todt, i juni 1944 fick ett nytt namn, Transportkommando/korps Speer. Med andra ord hade Albert Speers stjärna då stigit så högt på den nazistiska himlen att den döde Fritz Todts namn kunde ersättas med Speers.
Fem mindre svenska fartyg, liksom fem danska, tillhörde under någon tid Transportflotte Speer. Deras betydelse var enligt Westelund liten men han nämner särskilt dykarfartyget Thule från företaget Ostsvenska Sjöbergnings (sic). Varför så få svenska fartyg? Svaret är enkelt, flera svenska fartyg var redan engagerade för den tyska flottan i Östersjön. Svenska fartyg i Östersjön fraktade även flygbränsle för Luftwaffe.
Högst mänskliga episoder finns också i Westerlunds bok, som citat av finländare om hur de tog livsmedel från tyskarna och delade ut till norrmän med motiveringen: ”Vi själva mådde ju som prinsar, vi hade mycket mat som vi stal av tyskarna.”
Kort sagt har Lars Westerlund belyst en för de allra flesta okänd aspekt av den norska ockupationshistorien, hur fartyg och besättningar från Finland, Sverige och Danmark blev en del av den.
