Hitlers största arktiska projekt

Organisation Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske cirka sju mil ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag och ett sydnorskt byggföretag. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korset-personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta fångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå/Kallax (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, den unga damen lade blommorna vid plaketten.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göra med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Stenar kan lossna från taket och det kan finnas vassa föremål mm. Men vad upplevde jag inuti tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det är även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget är nära en annan av dessa baser och kan även ha varit i Naimakka. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

Från pansarsoldat till bloggare

Svenskars och norrmäns krigstjänstgöring för främmande makter kan nu jämföras.

Vid denna tid för 30 år sedan ryckte jag ut från pansartruppernas kadettskola och för 20 år sedan släpptes min och James F. Gebhardts Slaget om Nordkalotten. För 15 år sedan släpptes Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945. För exakt 10 år sedan började jag blogga.

Att det i dessa dagar råkar vara 30, 20, 15 och 10 år sedan, det var något jag helt nyligen började inse, under bilfärder till och från I 19 i Boden. Det har slumpat sig så att jag där tjänstgjort inom hemvärnet under de senaste dagarna. I bilen på väg tillbaka till platsen för grundutbildningen blev jag väl nostalgisk. Jag vill passa på att hjärtligt tacka dig, käre läsare, för att du har möjliggjort detta skrivande. Visserligen är det i sig tillfredställande att skriva, förutsatt att man är lagd åt det hållet, men utan läsare och läsares uppmuntran kan man som fri skribent inte på heltid syssla med skrivande.

Bland det trevligaste man kan få uppleva som författare är nog att få läsa referenser till något man skrivit i andras böcker eller artiklar. Det var en helt särskild känsla att nyligen få Nordmenn i krig 1950-2019 av den norske författaren Knut Flovik Thoresen. Tack vare hans nya bok kan man nu jämföra "brödrafolkens" erfarenheter av främmande krigstjänst. En av de första kategorierna i boken som skildras är de 727 norrmännen i Svenska Frivilligkåren i finska Lappland under Stalins vinterkrig mot Finland. Knut Flovik Thoresen tar liksom Lennart Westberg och undertecknad upp hur norska och svenska finlandsfrivilliga senare stred tillsammans mot den tyska invasionsstyrkan i Norge. Därefter tar han upp en sak som vi missat, att inte mindre än 21 medlemmar av det legendariska Kompani Linge (inom det brittiska Special Operations Executive) hade en bakgrund som finlandsfrivilliga.

Nordmenn i krig 1950-2019 innehåller många, många fler uppgifter som var okända för mig. Här bara ett axplock:
* Minst 135 av de norrmän som anslutit sig till tyskarna (Waffen-SS) deserterade till Sverige.
* Av 212 norska medborgare som hamnade i sovjetisk krigsfångenskap dog 57. Av de som överlevde kom de sista fem hem till Norge 1953.
* Norrmän både stupade och försvann spårlöst som amerikanska soldater under Koreakriget.
* Det förefaller som att långt fler norrmän än svenskar har krigat i Afrika efter 1945, exempelvis i Rhodesia.

Liksom i Svenskar i krig efter 1945 så finns även så kallade "contractors" med, men Flovik Thoresen har fått fram mer än oss om denna moderna kategori av krigsdeltagare - uppgifter som verkligen inte bara är av norskt intresse.

Nordmenn i krig 1950-2019 bygger till stor del på en mängd tidigare utgivna böcker, men stora avsnitt är också helt ett resultat av Knut Flovik Thoresens egen forskning, hans egna intervjuer. Bokens höjdpunkter, enligt min åsikt, är några av författarens egna intervjuer med norska krigsveteraner. Boken hade på sina ställen behövt mer redigering och det intressanta, ibland unika, bildmaterialet borde spridas ut över bokens kapitel i kommande upplagor. I det stora hela är detta dock ett viktigt bidrag för forskningen om skandinavers krigstjänstgöring utanför de egna försvarsmakternas led.

Amfibieperspektiv med populärkultur

Royal Marines-emblemet blev till 1747. Låt oss nu fokusera på förbandet 1982.

Falklandskriget 1982 var ett krig i närmast arktisk terräng och med inslag som svensktillverkade bandvagnar och granatgevär. Att kriget ännu är relevant för oss i Norden borde därför vara tydligt. Nu finns det en riktigt bra ny bok på svenska om detta krig ur främst ett kompanis synvinkel och kompaniet ifråga var en del av 45. kommandogruppen ur Royal Marines.

Generalmajor Julian Thompson ger i förordet till den nya Kampen om Falklandsöarna (på originalspråket första gången utgiven 2012 som The Yompers) en mycket bra överblick med flera hårt vunna insikter. Sedan får vi följa bokens författare Ian Gardiner och hans kompani, rätt ut i en rad konkreta krigserfarenheter. Gardiner överraskade mig på ett positivt sätt genom att direkt gå in på sådant jag är specialintresserad av, som motivation och populärkulturella aspekter. Sångerna man gnolade på och filmreplikerna som man refererade till 1982 bidrar till att skapa en levande skildring.

Gardiner är tydlig med vilka åtgärder på slagfältet som var avgörande för stridernas gång. Trots alla tekniska framsteg som gjorts sedan 1982 skulle jag nog säga att många av Gardiners tips står sig än idag.

Kort sagt är Kampen om Falklandsöarna både en värdefull, överraskande och läsvänlig bok. Svenska jägar- och amfibiesoldater liksom en hel del vanliga fjällentusiaster lär nog särskilt uppskatta den med tanke på terrängen, klimatet och förbanden som står i fokus.