Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

Sigvard stred mot Hitler och lever ännu

Sigvard Johnson under US Armys vinterutbildning i Colorado. Bildkälla: Erik Wiborg

Goda nyheter hör julen till och här kommer en som jag inte hade väntat mig att kunna berätta om. I min bok Svenskar i strid mot Hitler ligger fokus på de över 1,500 svenska medborgare som blev soldater i US Army under andra världskriget (antalet i Sverige födda var över 4,200). Jag har fram till nyligen antagit att alla svenska medborgare som gick med i US Army är avlidna. Men Sigvard Johnson, 97, lever ännu.

Jag har nu pratat med Sigvard på telefon, han talar ännu svenska om än med inslag av engelska, och har även brevväxlat med honom och kan berätta en del om hans krigsöde. Han var en av dem som tjänstgjorde i den huvudsakligen norskamerikanska ”Viking Battalion”, formellt 99th Infantry Battalion. I stor sett var svenskar och svenskättlingar utspridda på US Armys 90 divisioner och märktes därför inte så mycket. Men i Vikingbataljonen fanns en viss ansamling, ett tjugotal. En av dem, Sivert Windh från Hässleholm, skildrar jag detaljerat i boken, eftersom jag hade turen att kunna intervjua honom vid flera tillfällen.

Armsköld för Vikingbataljonen, 99th Infantry, i författarens ägo.

Jag hade under mitt forskande för boken stött på även finska namn i Vikingbataljonen, och skrev därför: ”Några soldater födda i Finland eller med finska föräldrar fanns också”. Att titta närmare på dem var dock inget jag hann göra före bokens utgivning. Först för några veckor sedan granskade jag dem, i vag förhoppning om att det kunde leda till mer kunskap även om svenskar i förbandet. Därigenom fann jag inte bara en levande tidigare finsk medborgare, det visade sig att han även varit svensk medborgare. Sigvard Johnson föddes i Gävle 1921 och bakgrunden till att han fick både svenskt och finskt medborgarskap var att hans finländske far arbetade vid Finlands konsulat i staden. Kort efter andra världskrigets utbrott gick Johnson som 18-åring till sjöss och for tre gånger över Atlanten med pappersmassa till amerikanska tidningstryckerier. Efter dessa färder valde han att i New York söka både arbete och studieplats.

Krigsutvecklingen fick sedan Sigvard Johnson att söka sig till US Navy, men liksom Sivert Windh fick han som utländsk medborgare ett blankt nej där. Skidinstruktör i US Armys 10th Mountain Division fick han dock gärna bli. När han anlänt till dess träningsläger högt uppe i Colorado-bergen så blev han varse den norskamerikanska bataljonen som även fanns där, och fick flytta till den. Han träffade i den på de svenska medborgarna Sivert Windh och Birger Johansson, som även de nyligen varit sjömän, och blev medveten om fler svenskar i andra delar av bataljonen liksom en till finländare.

Colorados övningsterräng och längst t.h. Sigvard Johnson. Bildkälla: Erik Wiborg

Efter tuff vinterutbildning i Colorado och elitsoldatutbildning i Storbritannien fick Sigvard Johnson landstiga i Normandie och stred med Vikingbataljonen fram till den tyska staden Aachen där han sårades i strid så pass illa att han evakuerades till Storbritannien. När han återhämtat sig stoppade en flygvapenpsykolog hans återfärd till fronten och gjorde honom till sin assistent, vilket enligt Johnson var ”ett lätt jobb”. Sålunda upplevde han krigsslutet i London och minns dessa dagar med stor glädje, ”Hela landet var en fest!”.

Sigvard Johnson är sedan 1945 bosatt i USA, nu Florida, och bland hans krigsutmärkelser finns Hederslegionen, Frankrikes främsta statsorden. Han är en av mycket få personer från Sverige och Finland som fått denna utmärkelse för handlingar under andra världskriget. Den ende från Finland som jag kan dra mig till minnes är marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim. Fler namn efterlyses. Anledningen till att Sigvard Johnson fram till nu varit så okänd i Sverige och Finland torde vara att han inte har sökt någon uppmärksamhet i sina forna hemländer. Intrycket jag fått av våra kontakter är att Johnson är en rättfram, omtänksam och levnadsglad 97-åring. Med denna nyhet passar jag på att önska alla läsare GOD JUL och ett gott, fredligare 2019! Slutligen: mange takk till Erik Wiborg för att ha scannat och skickat Johnsons fotografier.