Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

Svenskar i kanadensisk krigstjänst

Valfrid Lundgren från Piteå var frivillig i kanadensiska armén, damen okänd.

I de traditionella skildringarna av D-dagen glöms ofta den kanadensiska insatsen bort - trots att 335 kanadensare stupade enbart på den dagen. Faktum är även att kanadensarna tog fler anfallsmål på D-dagen än deras amerikanska kollegor.

Eftersom jag därtill hittat ett antal svenskar som blev kanadensiska soldater så kunde jag inte låta bli att i nya boken Svenskar i strid mot Hitler kort även berätta om de totalt över tusen svensktalande i Kanadas väpnade styrkor 1939-45. Valfrid Lundgren (på bilden ovan) anmälde sig som frivillig 1943 och var med främst i slutstriderna på tysk mark. Lundgren klarade sig helskinnad genom detta och återvände till Piteå, där han blev kvar för gott.

För övrigt kan jag inte längre klaga över att tidningarna i Stockholm missat Svenskar i strid mot Hitler, eftersom Expressen i söndags (16/9) tog upp Anders Kullander, en furir vid Bohusläns regemente (I 17) som blev amerikansk löjtnant och återvände till Europa via Omaha Beach.

Tusentals okända svenska krigsöden

Henry Backman från Rosvik (Piteå) tillhörde samma division som "Kellys hjältar".

Anders Kullander från Göteborg var inkallad furir vid Bohusläns regemente men fick 1940 fara hem för gott på grund av en skada. Då for han till USA och återkom 1944 till Europa via Omaha Beach i Normandie. Han tog sig sedan ända fram till Hitlers sista bunker i Berlin...

Det kan låta osannolikt att ett levnadsöde som Anders Kullanders inte tidigare har fått stor uppmärksamhet i någon svensk bok. Men Kullander är inte unik, visade det sig under mitt forskande för Svenskar i strid mot Hitler. Jo, han är kanske den ende svensk i amerikansk uniform som inspekterat Hitlers bunker. Men i övrigt är han "bara" en av över fyra tusen i Sverige födda personer som blev amerikanska soldater - varav över 1,500 ännu var svenska medborgare då de drog på sig uniformerna.

Jag vill härmed tacka för det varma läsargensvar jag fått på boken, som, trots att den ännu inte nämnts av huvudstadens tidningar (däremot här uppe i norr), har sålt väldigt bra de två veckor som den funnits ute i bokhandeln. Tack vare er, kära läsare, kan det bli fler böcker.

Idag kom den första regelrätta recensionen, skriven av bibliotekens lektör Gunnar Skagerberg, publicerad i BTJ nr 21 2018. Jag gladdes särskilt av "...välskriven och rikt illustrerad med intressanta och relevanta fotografier...". Inte blev dagen sämre av att boken inkluderar "...spänning och oföutsägbarhet".

Boken skildrar mer i detalj ett dussin av de bokstavligen tusentals svenska ödena inom den amerikanska armén och det som blev flygvapnet (fram till 1947 var flyget del av armén). "Swedes" inom US Navy, US Marine Corps och den amerikanska handelsflottan nämns bara kort i boken. Kort sagt finns det mycket kvar att forska i, och skriva om, och jag hoppas att jag i boken gett både kollegor och släktforskare nyttiga tips.