Ryska försvarsanslaget upp 60 procent

Rysslands försvarsutgifter kommer att öka så att de om tre år är 60% högre än dagens. Det sovjetiska ekranoplanprojektet återuppstår och Putin gör en ungdomlig och snyggt upplagd flaggmarkering på motorcykel.

Det är i sammanhanget trovärdiga ryska källor som uppger på engelska att de ryska försvarsutgifterna kommer att öka så att de om tre år är 60% högre än dagens utgifter.

Den sovjetiska produktionen av ekranoplan, även kallade "kaspiska sjömonster", ska återupptas. Man kan beskriva ekranoplan som en unik militär korsning mellan båt och flygplan. De första nya ekranoplanen ska testas redan om två år.

Det verkar som om svartahavsflottan prioriteras upp. När hela den nya ryska flottan ska vara "färdig" är dock mindre klart.

Det fanns många budskap i Vladimir Putins nyliga MC-visit intill ukrainska Sevastopol, svartahavsflottans hemmahamn. Putin gjorde entré på en trehjulig Harley smyckad med både Rysslands och Ukrainas flaggor. Givetvis körde han själv och hade anpassad klädsel:



För mer om Putins MC-politik se denna video som jag tyvärr inte kan visa direkt i bloggen.

Hur ser Putin på Sverige?

Hur ser den ryska säkerhetspolitiska eliten på länder som Sverige? Detta tas upp i tre synnerligen läsvärda debattinlägg i DN & SvD de senaste dagarna.

Bo Pellnäs önskar sig att Sverige skulle kunna förhålla sig mindre enkelspårigt till Ryssland och tar särskilt upp Ryssland och Arktis, Joschka Fischer tecknar en bild av hur gasledningarna betraktas av Kreml och ger nog en vink om vad som komma skall.

Per Blomquist (ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin) underkänner både flera generalers och försvarsministerns geopolitiska analyser, eller kanske snarare frånvaro av.

Slutligen, för att byta ämne något, är väl Lasse Bengtsson värd respekt för sitt modiga beslut att flytta till Afghanistan.

Nya robotar oroar Estland

Ryska, amerikanska, estniska m.fl. medier har rapporterat om det. I Sverige råder SEMESTER och därmed lär det dröja många dagar till dess att du kan ta del av följande i svenska medier: Ryssland har placerat ut nya robotar nära Estland, vilket Estlands utrikesminister betecknar som en "oroväckande handling".

Utrikesminister Urmas Paet uttryckte sig enligt engelsk översättning med orden "alarming move", vilket nog kan anses vara rätt allvarligt.

Robotsystemet Iskander, eller på Nato-språk SS-26 "Stone", är sannolikt framtaget för att kunna bekämpa luftvärnssystem som just det amerikanska "Patriot". Därmed är det rätt klart vad Rysslands agerande handlar om: ett svar på den amerikanska utplaceringen av Patriots i Polen.

Helt klart kan dock Iskander användas i många olika syften. Den är ett kraftigt och mångsidigt medeldistansvapen.

Kanske ska utplaceringen ses som mindre provokativ än om man baserat invid Polens gräns.

Intressant i sammanhanget är att den nya utplaceringen innebär att man teoretiskt även når finskt territorium. Detta kanske dock främst bör ses som en bieffekt.

F.ö. är Leningrads (bytte ej namn trots stadens namnbyte) militärområde nu inlemmat i ett större.

Ensidigt om USA-spioner

Den senaste tidens avslöjanden om USA:s gigantiska säkerhetsbransch är klart läsvärda. Men istället för att läsa svenska referat av Washington Posts påkostade artikelserie kan man gå till den här samlingssidan för alla avslöjanden, Top Secret America.

Vill du ha en kort sammanfattning på svenska av artikelserien rekommenderar jag Niclas Ericssons signerade DN-ledare "Terrorism: USA:s nya spionstat".

Det är uppenbart att USA:s spioner, både de i statliga och privata hattar, blivit på tok för många. Vad jag personligen starkt saknar i sammanhanget är dock jämförelser med Rysslands och Kinas säkerhetsstrukturer. Tyvärr lär några ryska eller kinesiska tidningar aldrig avslöja något liknande om sina respektive strukturer. Eller har jag missat något, kanske Washington Post eller någon annan tidning redan gjort en sådan jämförelse men jag har missat den pga. informationsmängden? :-)

Danskar likviderade talibaner?

En av de mest omdebatterade scenerna i dokumentärfilmen "Armadillo" är den i vilken en av de danska soldaterna själv använder ordet "likvidering" när han beskriver vad han varit med om. Men var det en likvidering? Filmens regissör anser inte det.

När ska en soldat under en strid sluta skjuta på fiendesoldater? Alltså fiender som inte visar vit flagg eller gjort något motsvarande? Svaret är mer komplicerat än vad man först kan tro.

Till saken hör att all världens soldater, inklusive svenska värnpliktiga i det gamla invasionsförsvaret, fått lära sig minnesregler som "Du måste vilja nedgöra fienden. Underskatta inte fienden" och "Utnyttja snabbt och hänsynslöst varje tillfälle som fienden ger, men låt dig själv inte bli överraskad." Dessa minnesregler står att läsa i den svenske soldatens grundläggande instruktionsbok för strid: Soldaten i fält (SoldF).

Med andra ord ska man som exemplarisk soldat inte bara kasta ner en handgranat i en skyttegrav, man ska följa upp handgranaten med eld från automatkarbinen. Krigshistorien är full av redan träffade som utför en sista stridshandling.

I det här fallet kan det verka solklart att ett övergrepp dock har skett, eftersom en av soldaterna själv yttrar ordet "likvidering". Emellertid bestrider dokumentärfilmens regissör, Janus Metz, att han skulle ha dokumenterat en likvidering. Soldaten ifråga har alltså snarast använt ordet i syfte att verka tuff/cool, hur konstigt det än kan låta.

Regissören Janus Metz berättade för danska filmmagasinet Ekko att han själv ville ta bort soldatens påstående om likvidering, men att det blev omöjligt efter att det blivit känt att ordet fanns med i hans intervjumaterial. Det hade då verkat misstänkt/fegt att ta bort ordet.

Danska försvaret ser dock allvarligt på att ordet har yttrats och har därför inlett en officiell undersökning av händelsen, som framgår av en mängd danska artiklar.

I övrigt tycker jag att den här artikeln är en av de mest läsvärda om hur man kan se på filmen.

Jag hoppas själv få se hela "Armadillo" inom kort liksom en helt ny amerikansk dokumentärfilm om den bland amerikaner mest ökända dalen i Afghanistan, Korengaldalen. Filmen ifråga heter "Restrepo" och verkar ha en mängd likheter med "Armadillo" förutom att bägge filmtitlarna är hämtade från de skildrade militärbasernas namn. Här följer en tidig trailer för "Restrepo" som jag tycker är lite intressantare än den senaste, alltså den trailer som finns på filmens officiella hemsida.



Om Restrepo-storyn verkar extra bekant beror det kanske på att du redan läst eller känner till Sebastian Jungers bok War. Junger är även en av "Restrepos" två regissörer. Jag har inte hunnit läsa Jungers bok än, men tänker göra det. F.ö. är Jungers egen hemsida en av de mest ambitiösa författarhemsidor jag sett. Mina två bloggar framstår i jämförelse som rena rama stenåldern...

Försvarsmakten ljuger om Afghanistan?

En av Dagens Nyheters tunga kulturjournalister anklagar Försvarsmakten för att i princip ljuga om den svenska insatsen i Afghanistan. Inte nog med det, även svenska medier anklagas för att i åratal ha undanhållit svenska folket en explosiv nyhet: att Sverige skulle vara i krig.

Tyvärr har denna bredsida från en medlem av DN Kulturs redaktion (ännu) inte lagts ut på DN-nätet. Men genom en annan bloggare finns ändå all text att läsa.

DN Kulturs Dan Jönsson inleder sitt generalangrepp med att hylla den danska dokumentärfilmen "Armadillo". Här är den officiella trailern för den:



Kort sagt har jag tyvärr ännu inte sett filmen ifråga. Den verkar minst sagt skickligt filmad men att döma av det jag läst om den för en tid sen och nu de senaste dagarna är den nog inte riktigt det Jönsson ger sken av att den ska vara. Jag tolkar det nämligen som att filmen är en dokumentär om vardagen för de danska soldaterna i ISAF med betoning på mycket närgångna stridsscener. Enligt vad jag förstår innehåller "Armadillo" inga belägg för något nytt Song My eller Abu Ghraib eller något som kan jämföras med dessa betydande brott.

Sen övergår Jönsson till att kritisera Försvarsmaktens pågående reklamkampanj. I denna veva glider han över till att anklaga Försvarsmakten för att lägga ut "pacifistiska dimridåer" om vad Sverige sysslar med i Afghanistan, som tillsammans med någon sorts tyst överenskommelse inom den svenska mediavärlden håller svenska folket okunnigt om att "...vårt land sedan flera år tillbaka är i krig". Det är verkligen inga små anklagelser. Om Dan Jönsson läser dessa rader får han gärna ta och utveckla det där, med tanke på att svensk trupp varit i rejäl strid ett antal gånger sedan andra världskriget utan att Sverige för den skull varit i krig.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera strider i Kongo på 60-talet och Bosnien på 90-talet nog var närmare fullt krig än vad svenskarna i ISAF hittills upplevt.

Sen bör man inte glömma att ingen stat förklarat Sverige krig och vice-versa. Det skulle väl räcka med att en part, exempelvis Afghanistan, förklarat Sverige krig.

Det finns en svag punkt, som Jönsson m.fl. svenska journalister missat, och det är det här med Global War on Terrorism (GWOT) och att i alla fall den tidigare amerikanska ledningen uppfattade Sverige som del av GWOT. Men även om man skulle tolka det som att regeringen Persson (Göran Persson) förde in Sverige i GWOT så var och är GWOT (i den mån GWOT fortfarande råder, termen har nästan helt övergetts sedan Obamas makttillträde) som framgår ett krig mot ett fenomen, terrorism, underförstått storskalig internationell terrorism.

Utspelar sig scener liknande dem i "Armadillo" bland ISAF-svenskarna? I Maimana 2006 hade man kanske kunnat spela in något liknande med svenskar. Då utsattes bl.a. svenskar för ett fem timmar långt angrepp med både automatkarbiner, handgranater och pansarskott. För tjugo år sedan, i Bosnien, och femtio år sedan, i Kongo, var det dock ännu tyngre vapen involverade, striderna var längre, styrkorna större och antalet stupade fler. I Kongo 1960-64 stupade nitton svenska soldater. Man kan säga att FN-svenskarna i Kongo upplevde krig men landet Sverige var icke desto mindre inte i krig.

Kort sagt tycker jag att Dan Jönsson borde sätta sig in i svenskars stridsdeltagande i modern tid. Tre relevanta källor till kunskap är Skarpt läge av Peter Larsson, Utlandsstyrkan i fredens tjänst av Carl Sjöstrand m.fl samt FN-soldat i Kongo av Inge Kamstedt. Jag skickar Jönsson nu en mail så att han inte kan missa tipsen.

F.ö. har DN:s ledarredaktion nu upptäckt det temanummer av Economist om cyberkrig som jag bloggade om för en vecka sen. Det Niclas Ericsson skriver i sin ledare sammanfattas perfekt av rubriken: Cyberkrig: Sverige bör rusta för framtiden.

För att slutligen helt byta ämne bör man inte missa de senaste rönen om världshistoriens mest otroliga finlandssvensk: Gustaf Mannerheim. Kanske inget revolutionerande, men bilden av honom blir klarare.

Östersjöns sak är vår?

Försvarsminister Sten Tolgfors går i dagens SvD ut med flera tunga besked och signaler. Helt klart vill regeringen stärka förmågan att försvara det egna territoriet. Men förmågan att verka i övriga delar av Östersjöregionen tonas inte ned - tvärtom.

Översätter man till klarspråk vill alliansregeringen, om den får sitta kvar, återupprätta militärområdesstaberna. Som Wiseman påpekat är Försvarsmakten av idag en total huvudfoting som har mycket svårt att syssla med regional ledning även om den så skulle vilja.

Jag tänker här inte upprepa de frågor som Wiseman ställer sig utan bara komma med en fråga som signaturen Wiseman inte ställt: om nu försvaret av det egna territoriet åter ska vara en huvuduppgift för Försvarsmakten, innebär det att planerna på att lämna Norrland utan ingenjörförband avförs från agendan? Enligt Officerstidningen 4/2010 pekar mycket på att Norrland från och med i höst/vinter blir utan ingenjörer. Man tänker alltså samlokalisera alla ingenjörer på en plats, på Ing 2 i Eksjö - som ligger i höjd med Göteborg (till och med något söder om).

Utgör inte Norrland 59 procent av Sveriges yta? Finns inte våra bredaste och längsta floder i norra Sverige? Detta i kombination med att det är i Arktis som den militära temperaturen stiger mest påtagligt, gör att man måste undra över samlokaliseringsplanen. Visst, ingenjörförband skulle kunna transporteras upp till Boden från Ing 2 i Eksjö. Men om Ing 2 skall få en godtagbar förmåga till (sub)arktisk krigföring så blir det ett hiskeligt resande Eksjö-Boden - så mycket att besparingarna man gjort på att samlokalisera raskt äts upp av ökade resekostnader. För att inte tala om att personalen sällan får vara hemma i Eksjö.

Försvarsministerns hårda ord om värnplikten påminner mig om vad våra närmaste grannar sagt om denna.

Sist men inte minst är det intressant hur försvarsministern inte bara upprepar hur viktigt det är att "Vi bygger säkerhet tillsammans med Nordiska länder och EU-länder i vårt närområde". Han skriver även: "Sveriges försvar dimensioneras främst utifrån ett Östersjöperspektiv" och "Bara genom att titta på kartan förstår man att kriser, hot och konflikter måste börja mötas utanför Sveriges gräns, i närområdet och på Östersjön. Och att det måste göras tillsammans med andra. Det är tillsammans med andra vi ska förebygga att spänning blir kris och att kriser blir konflikter".

Försvarsministern lär knappast misstycka om jag sammanfattar ovan med "Östersjöns sak är vår". Det kan man ju tycka. Säkert är att Östersjöns sak är stor, d.v.s. en mycket krävande geografisk/logistisk utmaning.

Web War One

En av västvärldens tyngsta tidskrifter lyfter upp Estlands säkerhet. USA storsatsar på cyberkrigföring. Snart kanske även svensk press skriver om detta?

Almedalen, Almedalen och Almedalen... Men i dagens 21-sändning av SVT-Aktuellt lyckades dock säkerhetspolitiken störa den svenska dagisdebatten. Det är bara för stort att USA och Ryssland med stor sannolikhet kommer att utväxla spioner (utpekade spioner). Varje redaktionschef vet utan att kolla att detta är något riktigt stort.

Blott tre gånger bytte USA och Sovjetunionen spioner. Utväxlingarna skedde 1962, 1985 och 1986. Alltid på en bro i Berlin vid namn Glienicke. Givetvis blev den kallad för "spionbron".

Vilken bro får äran denna gång, kan man undra. Får man gissa att det blir en gränsövergång mellan Polen och Ryssland, dvs. en övergång till Kaliningradområdet.

Man behöver nog inte oroa sig över att de fortsatta turerna i denna affär ska missas av svenska medier. Rimligen borde därmed vissa av våra medier även sluta skriva FSB, den ryska säkerhetstjänsten, när det handlar om SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Kanske kommer rentav insikten om rivaliteten USA-Ryssland sprida sig, dvs. att den fortgår på flera plan (mindre synliga) trots stora diplomatiska gester och även verkligt samarbete på andra plan.

Vem vet, tack vare det nyss inträffade kanske vi rentav får läsa något om hur USA storsatsar på cyberrymden som slagfält? Som läsare av Economist vet, utnämndes nyligen en fyrstjärnig general till chef för United States Cyber Command (USCYBERCOM). Inte nog med att general Keith Alexander har den för närvarande högsta formen av generalsgrad (finns två till, men bara teoretiskt), han är även chef för USA:s FRA, alltså National Security Agency (NSA). Därmed kan väl inte tydligare understrykas hur viktigt det nya USCYBERCOM är.

Economist skriver både i förra veckans ledare och huvudartikel om hur USA och flera andra stater nu fullt ut betraktar cyberrymden som slagfält, en arena att alltid ha i åtanke. Arenorna mark, hav, luft och rymd har fått sällskap (i viss mån kan man väl även tala om den mentala arenan).

Bakgrunden till denna snabba organisationsutveckling är bland annat händelserna i Estland 2007, som Economist rent av kallar "Web War I". En väldigt påtaglig konsekvens av nätangreppen mot Estlands viktigaste mål blev att Nato därefter etablerade ett helt nytt cyberförsvarscenter i just Estland, benämnt Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE).

Mig veterligen har hittills bar en civil svensk redaktion tagit upp Natos estniska cyberförsvarscenter, nämligen CS i denna artikel.

UPPDATERING 16/7: Som de flesta av denna bloggs läsare nog redan vet så skedde utväxlingen i Wien. Spelade "Den tredje mannen" in i det beslutet? ;-)

Bakom hamburgerfasaden

Informella presidentbesök på hamburgerställen i all ära men rivaliteten mellan USA och Ryssland fortsätter inte bara inom underrättelsesfären utan även mer öppet.

Trots "hamburgertoppmötet" och allt snackande om "reset" i de rysk-amerikanska relationerna fortgår inte bara agenternas/spionernas arbete i samma skala som tidigare. Därutöver gör nu utrikesminister Hillary Clinton viktiga säkerhetspolitiska markeringar i både Polen, Ukraina och Kaukasien. Svenska medier har mig veterligen bara korthugget rapporterat om denna säkerhetspolitiska turné.

Man har rapporterat om det nya polsk-amerikanska robotavtalet, men inte mycket om sammanhangen. Tack vare nätet kan man dock fundera över exempelvis analysföretaget Stratfors bild av Clintons nyliga utspel i stater kring Ryssland.

Dödsruna över värnrätten

Välkommen till ett nytt Sverige - ett Sverige utan värnplikt. De främsta anledningarna till att både politiker och allmänheten en dag lär sakna denna plikt rejält är dock vare sig demokratiska, ekonomiska eller nostalgiska.

Jag är medveten om att värnplikten - eller värnrätten om man så vill - nu bara är "vilande" och alltså inte helt har avskaffats. Men i praktiken har den det, eftersom historien visar att regeringar, särskilt moderna svenska, i regel inte förmår ta försvarshöjande beslut i tid, utan först efter det att krig redan brutit ut.

Sedan har det dröjt flera år till dess att besluten har resulterat i något påtagligt. Exempelvis stod vi under andra världskriget klara att stå emot ett angrepp, alltså med goda chanser att lyckas, först 1944 eller 1945. Samlingsregeringens undfallenhetspolitik (avstegspolitik) var en konsekvens av detta förhållande.

Dagens huvudledare i DN om värnpliktens död är närmast skadeglad. DN: "Det är sannerligen på tiden. Värnplikten har blivit både gammalmodig och ineffektiv" och "Nu är det äntligen slut med det". Läs hela ledaren, printa ut/klipp ur den och spara den för framtiden för att kunna jämföra DN:s ord med hur framtiden blev.

En sak är säker om framtiden: en dag kommer ett rikstäckande svenskt försvar åter att behövas – något som ett svenskt yrkesbaserat försvar aldrig kan bli. Inte ens om det skulle bli världens bästa. Sveriges relativt sett stora yta kan helt enkelt inte värnas av så få personer. Frågan är bara när behovet kommer.

Men finns behovet? Existerar allvarliga hot mot Sverige i framtiden? Tja, lyfter man blicken från dagstidningen och tar fram vilket världshistoriskt verk som helst kan man konstatera att STORA kriser och verkliga katastrofer ALLTID är att vänta (och att de tar de flesta på sängen).

Teoretiskt sett behöver den ryska imperienostalgi som de senaste åren manifesterat sig i relationerna med flera grannländer inte nödvändigtvis öka. Den kan rent av komma att minska. Den kan alltså det. Men hur vet vi, någon, det? Och hur veta att den inte kommer tillbaka? Hur tänker och planerar våra allra närmaste grannar i dessa grundläggande frågor?

I våras blev den finska organisationen "landskapstrupperna" färdig. Bakgrunden är ett beslut 2007 om att komplettera försvaret. Sovjetunionen förbjöd 1944 Finland att ha hemvärn. Nu har Finland åter ett hemvärn. Ett ovanligt stort värnpliktsförsvar hade man redan och lär inte göra sig av med även om det snart kanske skärs ned (lär inte bli radikalt).

I Finland gör ännu 80 procent av männen värnplikt. När de värnpliktiga lovar försvara landet sker det högst offentligt, som på denna fotbollsplan mitt i Torneå.

Sen, oavsett vad vi människor tar oss för, finns det gott om naturkrafter över vilka vi kan bestämma absolut noll och ingenting. "Vulkankrisen" som vi nyligen genomled var en bagatell i jämförelse med utbrott under 1700-talet. "Svininfluensan" var ett skämt jämförd med spanska sjukan som härjade även i Sverige då min farfar var barn. Drygt 30 000 dödsoffer enbart i Sverige 1918-21. Hur skulle 30 000 rätt plötsligt döda påverka dagens Sverige? Hur skulle börsen reagera? Fel fråga! Hur kommer världens börser att reagera på nästa spanska sjuka? Givetvis kommer förr eller senare även en sjuka värre än den spanska, en rejäl pandemi. Och på den första terrorist-atombomben? Ett rejält vulkanutbrott etc? Hur kommer detta sen att påverka ekonomin-politiken i länder med imperienostalgi och instabila grannrelationer?

Schweiz är förvisso inget grannland men dock väldigt likt Sverige på många sätt (fast det numera sällan tas upp i medierna). Säkerhetspolitiskt är landets läge mycket mer fördelaktigt än Sveriges. Emellertid håller schweizarna inte bara fast vid ett både kraftigt och synnerligen värnpliktsbaserat försvar (Schweiz har extremt få yrkesofficerare), de framhärdar i att behålla en beredskapsnivå som bara kan jämföras med hemvärnsstyrkors. Är de en nation av militärt överintresserade personer (s.k. MÖP:ar) eller "bara" dumma i huvet? Och våra finska grannar är...?

Mitt svar vad gäller både Schweiz (som jag levt i) och Finland (som jag årligen besöker) är: nej, men däremot ser man i dessa länder betydligt mer historiskt och långsiktigt (logiskt planerande) på tillvaron.

Kort sagt: ett stort land med relativt liten och utspridd befolkning tarvar ett robust totalförsvar (= militärt och civilt försvar). Den militära komponenten är grundbulten i ett trovärdigt totalförsvar. Den yrkesbaserade vägen kan denna grundbult aldrig bli rikstäckande.

Missa för övrigt inte "Morgonsurs" dödsruna.