måndag 15 juli 2019

Kapten Goranson och Kungsholm

Det finns ett fartyg som dyker upp i flera skildringar av svenskar i US Army.

Sommaren har inte bara inneburit att ett svenskt museum för första gången uppmärksammar svenskarna i Normandie 1944. Nu finns det ytterligare en bok på svenska som tar upp ranger-kaptenen Ralph Goransons insats på D-dagen och därtill råkade jag nyligen snubbla över ett originalföremål från det fartyg som förenar flera svenskar i amerikansk krigstjänst 1941-45.

Kanske har du sett filmen "Rädda menige Ryan" eller läst min bok Svenskar i strid mot Hitler? Då minns du nog den "kapten Miller" spelad av Tom Hanks som stormade fram på D-dagen som en av de allra första. I själva verket hette han Ralph Goranson och var uppväxt i ett svensktalande hem i Chicago med en far från Småland och mor född av svenska föräldrar i Norge. Nu har i dagarna en ny bok utkommit på svenska som berättar om kapten Goransons insats, liksom andra elitsoldaters i Normandie. Boken heter Vi stormade först! och är författad av britten Tim Saunders. Vad har då hans bok att säga om Goranson som inte jag skrivit om? Nu handlar inte hela boken om Goranson, långt ifrån. Detta är en bok om både rangers och commandos i Normandie. Till skillnad från vanliga skildringar av dessa elitstyrkor på D-dagen så berättar Saunders i Vi stormade först! (nyss utgiven av SMB) inte bara om insatserna vid Pointe du Hoc och "Pegasus Bridge". Detta är boken som även skildrar mindre kända uppdrag utförda av ranger- och kommando-förband. Texten är högintressant - Ralph Goransons roll blir tydligare av den - och det finns flera bra illustrationer. Det första kapitlet sammanfattar hur kommandotrupperna och USA:s motsvarighet, rangers, blev till. Därefter upplyser Saunders om att det inte bara var den brittiska armén som satte upp kommandoförband utan även Royal Navy, Royal Air Force (!) och de fria franska styrkorna.

Särskilt trevligt är att Tim Saunders ofta tar upp vad som finns att se idag i de olika stridsområdena och detta kan exempelvis vara till hjälp för den som på plats vill bilda sig en uppfattning om exempelvis Ralph Goransons kompanis (C-kompaniet ur 2. rangerbataljonen) framryckning från landstigningsstranden och inåt landet.

För US Armys över 4,200 soldater som var födda i Sverige var det första stora steget till amerikansk krigstjänstgöring en båtfärd över Atlanten. Som framgår av flera kapitel i Svenskar i strid mot Hitler var det inte sällan M/S Kungsholm (Svenska Amerika Linien) som förde dem till USA. Därför fastnade väl mina ögon vid ett blågult mössband, när jag nyligen besökte en antikaffär i Stockholm. Som ni kan se av bilden ovan så slog jag också till. Jag tyckte att ett originalband från Kungsholm var värt 150 kronor.

måndag 8 juli 2019

Normandie-svenskars originalföremål utställda

Utställningen innehåller flera originalföremål från svenskar som var med.

Svenskarna i Normandie-operationen 1944 uppmärksammas för första gången av ett svenskt museum. Det var sammanlagt flera hundra svenskar som deltog, framförallt till sjöss på flera olika nationers fartyg. Men Flygvapenmuseum har naturligt nog valt att fokusera på svenskar inom D-dagens flyginsatser.

Det är en sak att läsa om det enda flygaresset från Sverige, William Yngve Anderson från Kramfors (se min bok Svenskar i strid mot Hitler), men dock en märkligare upplevelse att få se hans första nedskjutning av ett motståndarplan, en Folke-Wulf 190, förevigad av hans Mustangs automatiska filmkamera. Nu kan man på Flygvapenmuseum utanför Linköping se flera av Andersons nedskjutningar och därefter titta på två av hans viktigaste ägodelar som pilot.

William Yngve Andersons flygarhuva och glasögon, då och nu.

Det allra första man nu under sommaren möts av när man kommer in i Flygvapenmuseum är utställningen om D-dagen med exempelvis ett helt originalfordon från en av Normandie-svenskarna, Gösta Wollin från Ystad. Wollin var som civil svensk i Norge när Hitler invaderade. På grund av det och tidigare upplevelser under resor i Tyskland anslöt han sig till den amerikanska luftburna divisionen 82nd Airborne, och hoppade med den över Sainte-Mère-Église. Länge var hans original-Jeep, som han köpt loss från US Army sommaren 1945, ett vitmålat offroad-fordon. Tack vare Mikael Stenberg är Jeepens skick åter original och på Flygvapenmuseum kan man denna sommar beskåda den på riktigt nära håll.

Intill Gösta Wollins Jeep står en airborne-soldat klädd som de var på D-dagen.

Erik G:son Lewenhaupt från Stockholm var en av de allra första som fälldes på D-dagen från ett brittiskt flygplan. Han var en av vägvisarna för den brittiska fallskärmsinsatsen. Hans föremål vittnar om de hårda strider han överlevde, i hans monter märks särskilt hans knogjärn, en tysk flagga som han erövrade och hans Military Cross, en av de högsta brittiska stridsutmärkelserna. Även hans hopphjälm - med Pegasus-märke - och hans armbandsur finns med, tack vare hans familj. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format (gäller alla denna bloggs bilder).

Medaljer som vittnar om deltagande i finska vinterkriget, Norge 1940 och D-dagen.

Hundratals svenskar deltog i D-dagen i amerikansk, brittisk, kanadensisk och polsk tjänst. Minst en av dem stupade på D-dagen och flera stupade några dagar senare. För mer om svenskarna i brittisk, polsk, tysk etc krigstjänst se Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Slutligen ett stort och hjärtligt tack till Flygvapenmuseums Torsten Nilsson med flera anställda, för att ha realiserat denna utställning som pågår fram till och med den 25 augusti 2019.

tisdag 18 juni 2019

Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

måndag 10 juni 2019

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).

tisdag 21 maj 2019

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också märkligt hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

torsdag 2 maj 2019

Spökpatrullen i reviderad form

Vår nya bok om specialförbandet som italienarna kallade för Spökpatrullen.

Om några veckor släpps en reviderad och översatt version av Karl-Gunnar Noréns och min gemensamma bok Spökpatrullen. Bokens omslag har dock redan släppts ut, och boken går att beställa i Sverige. Men vad är det för bok?

Kort sagt är detta Karl-Gunnar Noréns och min sammanfattning av specialförbandet Long Range Desert Groups (LRDG) överraskande framgångar i Nordafrika 1940-43 plus Karl-Gunnars dagbok från hans mest äventyrliga jeepfärd i Egyptens öken - där han fann flera tydliga spår av förbandet ifråga (se omslagsbilden), plus att han lärde sig en hel del om terrängbilsexpeditioner och hur man anpassar sig till öknens utmaningar - lärdomar som går att tillämpa i flera sammanhang. Exempelvis vid planering av extrema expeditioner och av våra fordonspatrullerande FN-soldater i Mali.

Vi har i samband med översättandet till engelska reviderat texten samt lagt till en del bilder, varav några aldrig tidigare har publicerats någonstans.

Grundorsaken till att boken inte fick heta Ghost Patrol är att det 2015 i Storbritannien utgavs en bok av författaren John Sadler med just det namnet. Visserligen var Karl-Gunnar och jag först med att skriva en bok om Long Range Desert Group betitlad Spökpatrullen - men det spelade liksom ingen roll, för det är olyckligt med två böcker med samma titel. Därför heter boken på engelska The Long Range Desert Group: History & Legacy.

Boken släpper vi i London tillsammans med bl a anhöriga till Bill "Swede" Anderson - LRDG-veteranen som inspirerade mig att lära mig mer om LRDG och SAS - det senare förbandet inspirerades till stor del av LRDG, samarbetade tätt med det och inkorporerade slutligen även LRDG - vilket numera också framgår av att SAS-veteranförbundet vårdar även minnet av LRDG.

The Long Range Desert Group: History & Legacy går redan att beställa via svenska nätbokhandlare och hittas där snabbast med följande sökord: Karl-Gunnar desert.

lördag 6 april 2019

En glimt av min kommande bok

Från en tysk soldats dokument som nådde upphittaren genom en flytande trälåda.

En glimt av min kommande bok på svenska finns nu ute på nätet, hos Norrbottens museum. Boken kommer ut i höst.

torsdag 4 april 2019

Svenska och norska SS-frivilliga i finsk studie

Trots titeln tar den nya studien upp även svenska SS-frivilliga på flera sidor.

En hel del har rapporterats i Finlands medier om rapporten The Finnish SS-volunteers and Atrocities 1941–1943 av professor Lars Westerlund vid Riksarkivet (Finlands). Betydligt mindre uppmärksamhet har rapporten fått i svenska medier - trots att den även tar upp SS-frivilliga från Sverige och Norge. Ja, även från Danmark.

Lars Westerlund och hans medarbetare har sammanställt en gedigen, välformulerad och välillustrerad rapport som varje person med intresse för Waffen-SS och Norden bör läsa. Dessutom har den släppts fri på nätet i sin helhet. Lägg därtill att det finns en lika frisläppt sammanfattning på svenska.

Utmärkande för bilden av de olika övergreppen är att de SS-frivilligas egna dagböcker och ord säger en hel del.

Får man hoppas att den finska rapporten kan inspirera svenska institutioner att ta sig an fenomenet svenskar i tysk (och annan) krigstjänst 1939-45?

onsdag 6 mars 2019

IED-hotet är underskattat

Även en Cougar kan sluta så här om en IED är kraftig. FOTO: USMC

Under perioden 2016–2017 utlöstes över 19,000 improviserade sprängladdningar (IED). Försök att ta in den siffran, eller att detta skedde i hela 150 länder och att som ett resultat 32,000 människor blev dödade eller skadade. Det svenska hemvärnet ska nu bli bättre på att förstå IED-hotet.

IED i form av vägbomber har blivit ett rejält hot i Mali, mot både civila och FN-styrkorna där, liksom i många andra områden. Nog visste man även att IED-hotet ökat och att därför särskilda anti-IED-fordon utvecklats, som Cougar - se bilden ovan. Dessa fordon kan gå i bitar men de inuti klarar sig i regel - de i bilen ovan var åter i tjänst redan nästa dag. Men uppenbarligen har IED-utvecklingen nu gått längre än vad de flesta kunnat föreställa sig. I senaste numret av Försvarets Forum finns en synnerligen tankeväckande artikel, "Det dolda hotet", i vilken siffrorna ovan finns liksom nyheten att flygvapenchefen Mats Helgesson har på sitt bord att inom Försvarsmakten samordna hanteringen av IED-problematiken. Generalmajor Helgesson tar i artikeln upp att inte bara försvaret utan vårt samhälle i stort, särskilt blåljusmyndigheterna, behöver bli bättre på att förstå IED-hotet. För att direkt citera Helgesson: "Vill man i ett gråzonsskede genomföra någon form av sabotage utan att röja vem som är avsändaren är en IED ett alldeles utmärkt sätt att göra det på".

Vidare berättar Helgesson: "För närvarande genomförs en betydande utbildningsinsats mot Hemvärnet. Syftet är att lyfta kunskapen om IED, minor och oexploderad ammunition. Hemvärnet har en nyckelroll att bevaka många skyddsobjekt och kan bli de första att drabbas av attacker i ett gråzons- eller hybridkrigsläge."

Vad kan man då göra för att öka sina kunskaper om improviserade sprängladdningar? Ska inte här citera mer utan läs själv hela den ytterst läsvärda artikeln i Försvarets Forum. I samma nummer finns även en lite mer uppmuntrande sak, om den stora nytta både försvaret och andra haft av utbildningarna vid Försvarsmaktens överlevnadsskola. Grundaren av skolan, Lars Fält, har jag haft förmånen att prata med och han finns med på flera ställen i nya upplagan av Elitförband i Norden.

tisdag 5 mars 2019

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens plötsliga och mycket överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett ändå inte ändrat på sitt klent rustade gränsförsvar, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

fredag 1 mars 2019

Marinkårens menige Goranson

Marinsoldat Jack Goranson. FOTO: Bob & Nancy Goranson

I Svenskar i strid mot Hitler berättar jag om Ralph Goranson, den verklige personen bakom kaptenen som Tom Hanks spelar i "Rädda menige Ryan". Bara helt kort nämner jag hans bror Jack i marinkåren (USMC). Nu kan jag berätta mer.

Tack vare Ralphs brorsbarn Bob och Nancy kan jag nu berätta mer om Jack Karl Goranson, som föddes 1925 och därmed var sex år yngre än brodern Ralph. Bröderna växte upp I ett svensktalande hem, fadern Einar var från Småland och modern Agnes hade svenska föräldrar men var född i Norge.

Jack Goranson, här sannolikt i high school. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Efter marinkårens grundutbildning skickades menig första klass Goranson till den nya 5. marinkårdivisionen. Förbandets första skarpa uppdrag blev att i februari 1945 landstiga på huvudön bland Vulkanöarna, Iwo Jima, som varit obebodd ända fram till 1889 och japansk sedan 1891.

Private First Class Goranson inför landstigningen. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Lite över ett halvår tidigare hade brodern Ralph lyckats överleva landstigningen i Normandie. Den 19 februari 1945 skulle Jack Goransons landstigning ske på andra sidan jordklotet. Landstigningsfarkosten som Jack färdades på träffades av japanskt artilleri, sannolikt medan den ännu var i vattnet. Om han sprängdes till döds eller drunknade är oklart. Hans kvarlevor kunde först begravas 1949, på Rosehill Cemetery and Mausoleum hemma i Chicago, Illinois. När hans föräldrar senare avled begravdes de invid honom och de fick en gemensam gravsten.

Den gemensamma gravstenen idag. FOTO: Bob & Nancy Goranson

torsdag 28 februari 2019

Schakalen och nazistbankiren

"Schakalen" var väldigt fäst vid sin Tokarev. FOTO: Askild Antonsen

I linje med denna bloggs nya profil kommer här ett tips. Fram till den 15 mars 2019 visar SVT Play bland det mest sevärda om terrorism som någonsin visats av svensk television, den 2018 färdigställda dokumentären "I huvudet på Schakalen".

Sophie Bonnets dokumentärfilm om Ilich Ramírez Sánchez, alltså "världens mest fruktade terrorist" som blev känd som "Schakalen/Carlos", kanske kan verka overklig när den kommer in på hans tal om "hyggliga nazister" och då särskilt den schweiziske nazistbankiren François Genoud. Men den Stasi-stödde terroristens nära samröre med Genoud är väldokumenterat. Källa på det? Ja, exempelvis Mörkermannen - Francois Genouds gåtfulla liv i Goebbels och Schakalens skugga (2012) av Willi Winkler och De ska ju ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst (2009) av Gunnar Ekberg. Den senare boken handlar inte bara om författarens vågade infiltration av PFLP, där "Schakalen" inledde sin terroristkarriär och verkade under fem år, utan även om olika svenska gruppers arbete för terroristorganisationer och främmande makters underrättelsetjänster.

måndag 25 februari 2019

Bloggen jubilerar och byter namn

NI-operatörer under insatsen i samband med terrordådet i Stockholm 7 april 2017. FOTO: Frankie Fouganthin

Senare i år fyller denna blogg tio år. Jag har funderat på att lägga ner den men har nu landat i en annan slutsats som innebär att jag kommer att blogga lite oftare. Kanske borde jag akta mig för att byta namn på den, men jag känner att både omvärldsutvecklingen och mitt större intresse för totalförsvar innebär att ordet "militärt" inte längre är tillräckligt.

Du som följt denna blogg har kanske märkt hur jag under årens lopp blivit allt mer intresserad av terrorismens moderna historia, särskilt då den har svenska kopplingar. Lägg till detta senare års terroristangrepp på vanliga svenska medborgare, som på Drottninggatan 2010 och 2017 (bilden ovan), liksom att svenska myndigheter och företag i högre grad är måltavlor, för en mängd aktörer - från rent kriminella och terrorister till olika skepnader av andra stater. Här vill jag passa på att understryka hur utomordentligt allvarligt det är när rättsväsendet och andra myndigheter som ska skydda och vårda oss blir hotade/angripna.

I vårt mesta grannland, Norge, finns det en nordlig landsdel, Finnmark, som på senare tid fått uppleva lite extra av den nya tidens säkerhetshot. Det som blivit mest känt är GPS-störningarna. Det har gått så långt att både byggarbetarna och den lokala polisen blivit frustrerade över utvecklingen - bägge behöver fungerande GPS. Läs själv om byggarbetarnas plötsliga "blindhet" och hur polismästare Ellen Katrine Hætta gått ut med ett rätt så frispråkigt debattinlägg om utvecklingen.

Den senaste tiden har jag funderat en del över Ellen Katrine Hættas ord om hur denna typ av händelser måste kunna hanteras av civila norska myndigheter. Polismästaren efterlyser i sitt debattinlägg en "mer motståndskraftig totalförsvarsberedskap" (det norska ordet är lite kortare: totalberedskap - ibland är norska språket enklare). Så, inspirerad av Ellen Katrine Hætta byter nu bloggen namn till Totalförsvar & Historia. Därmed kan du förvänta dig fler inlägg här om nutidens säkerhetshot, både militära och icke-militära, samt diverse historiska inlägg kopplade till händelser efter 1914.

söndag 3 februari 2019

Här bor Nordens tuffaste

De som var barn i Nordnorge under kriget får nu komma till tals ordentligt.

Nog visste jag att det var tufft att återvända till nordnorska Finnmark efter att stora delar av landsdelen medvetet förstörts av tyskarna under vintern 1944-45. Men i Roger Albrigtsens nya bok blir det hela tydligare.

Det lilla men väldigt historiskt fokuserade bokförlaget Kristiansen i Narvik har gett ut ytterligare en bok av Roger Albrigtsen, vars titel i översättning blir Med kriget som skugga och undertiteln Barndom i efterkrigstidens Finnmark. Det senare är faktiskt riktigt långt från Narvik - de flesta som inte bor i Nordnorge förstår inte hur långt det är mellan Nordland fylke, där Narvik ligger, och Finnmark - som gränsar till ryska Murmansks län. Roger Albrigtsen är en av författarna som stretar på med att upplysa mänskligheten om denna karga, ofta iskalla men ack så vackra del av världen.

I sin nya bok låter Albrigtsen dem som var barn i Finnmark under andra världskriget få berätta med ord och foton om hur det var att leva i en landsdel så förstörd att en del inte ens fick bo i lador den första vintern efter kriget, utan det fick bli tält. Nu var väl tält-tillvaron inte det vanligaste - standard var nog till att börja med en slags enkel stuga som efterhand blev hus. Vad däremot alla barn fick uppleva var ofattbara mängder med sprängmedel av olika slag, liksom annan efterlämnad krigsmateriel.

En del av barnen var också själva konkreta resultat av kriget i och med att deras fäder varit tyska soldater. Det är svårt att inte bli berörd av hur Martin Schanche mobbades inte på grund av något han sagt eller gjort utan bara av den anledningen att hans far varit en tysk pilot.

Högintressant är det också när författaren låter oss läsare få en inblick i arbetet med oexploderad ammunition (OXA) i Finnmark. Först genom denna bok fick jag riktigt klart för mig hur enorma mängder som finns kvar. Men spåren av kriget finns även inuti och utanpå många av dem som var barn i Finnmark under krigen - i form av synen av krigsfångar som bokstavligen slås ihjäl eller splitter i kroppen från livsfarliga lekar med olika slags ammunition.

För mig som bor i Piteå kommun var det särskilt rörande att få läsa om ett av flera nordnorska barn som skickades hit 1945 för att det var för farligt och fattigt hemmavid. Vi känner väl till de finska flyktingfamiljerna som togs emot hösten 1944 i norra Sverige men inte mycket har skrivits om barnen från Nordnorge. Jag kan faktiskt inte på rak arm minnas en enda bok på svenska om dem. Många svenskar verkar förresten vara rädda för att ge sig i kast med böcker på norska - men jag vill påstå att denna är skriven på rätt okomplicerad norska. Så har du intresse för att förstå Finnmarks moderna historia bör norskan i detta fall inte vara ett hinder - läs Med krigen som skygge.

torsdag 31 januari 2019

Historiska jeans i Luleå

Jeep-entusiastens egen parfym, Gasoline (!), är också made in Luleå.

Mina favoritjeans köpte jag i Luleå för typ tjugo år sedan och när jag nyligen insåg att jag behövde fler jeans så sökte jag upp tillverkaren, Re-cover, och blev då varse att de flyttat in i en historisk Luleå-byggnad som finns med i min bok Slaget om Nordkalotten.

Besöket hos Re-cover berikade mig på flera sätt - hittade inte bara ett par perfekta "Nils", slitstarka jeans med precis rätta looken, utan även en klassisk jeepdunk vars innehåll jag föll för - en aftershave med lätt doft av gamla tiders svensk bensinstation. Vilken helt underbar idé - som dessutom visade sig vara riktigt fin även i praktiken.

Märkligast av allt kanske dock var själva platsen - det visade sig att Re-cover, liksom en underbart trevlig restaurang, numera ligger i det som en gång var ett av Wehrmachts förråd i Luleå, en av stans större gamla tegelbyggnader: Bryggeriet. Många tror kanske att de tyska militärförråden i Luleå försvann härom året då de största av dem, "Tyskmagasinen", brann upp. Men faktum är att flera av förråden finns kvar och ett av de största är Bryggeriet, i vars källare det fanns allehanda mat och dryck för de tyska trupperna på Nordkalotten. Det är i källarplanet som Re-cover ligger. Så nu kan du kombinera en historisk upplevelse med slitstarka kläder och riktigt god mat. Vill du se någon av bilderna i detta inlägg lite större är det bara att klicka på dem.

Alla Re-covers kläder är designade i Luleå och många är även tillverkade här uppe. Längst till vänster syns jeans-modellen "Nils".

Tröjan till vänster blir nästa inköp, en Arctic Skua av Shetlands-ull. Det är denna gedigna huvtröja som är ursprunget för Re-cover.