Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett felstavat ord. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars opublicerade självbiografi från 1953 ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också flera år före andra världskrigets utbrott - och det beslutet blev bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till.

Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och läsvärt sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att som spion fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och sedan mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och flera av dess projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför de största städerna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer konkret genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Det särskilda förtrycket av ingermanländarna upphörde inte i och med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Själva ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

Koreakriget på en minut

Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.

I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

En nordkoreansk dröm

I veckan släpptes denna nya musikvideo i nordkoreansk TV. Ja, det är en pianoversion av "We Are The World".

Det är inte sällan som vanliga svenska medier tar upp Nordkoreas kärnvapenhot. Man blir avtrubbad. Icke desto mindre menar jag att det nu ser extra illa ut både på Koreahalvön och mellan Japan och Kina.

Tre omständigheter är nya:

1. Japan har skjutit upp inte mindre än två nya spionsatelliter specifikt för att kunna bevaka Nordkorea.
2. Sydkoreas truppstyrkor vid gränsen mot Nordkorea fick igår nya förhållningsorder. De ska nu genast skjuta tillbaka vid beskjutning från Nordkorea.
3. Det diskuteras nu offentligt i Sydkorea om preventivslag vid belägg för ett förestående kärnvapenangrepp mot Sydkorea.

För övrigt, igår dök det upp en intressant ny svensk blogg, Betongblandarens försvarsupplysning, som vill "göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt". Har just lagt till den till min offentliga läslista här intill.

Mystisk robot och ny hjälm

Det finns nu flera klipp på nätet från gårdagens superparad men få visar den nya hjälmen lika bra som detta klipp från RIA Novosti.

Gårdagens största nyhet från Nordkorea var längden på Kim Jong Uns tal med tanke på att hans far yttrade en enda mening under sina parader. Men en del materielnyheter blev det även.

Denna sydkoreanska artikel på engelska tar bland annat upp den nya robot som uppvisades, som verkar vara av tveksamt fabrikat. De nya drönarna och hjälmarna (liknar amerikanska PASGT) är i alla fall rätt intressanta.

"Always Ready to Fight Tonight!"

Amerikansk kulspruteomgång i strid med nordkoreanska trupper i november 1950. FOTO: NARA

Senast idag kom det en alarmerande uppgift om läget kring Koreahalvön. Men jag är nog inte ensam om att känna mig avtrubbad. Hur ska man veta när det blivit en riktigt allvarlig försämring i läget?

Jag tycker jag fann ett svar i intervjun med USA:s arméchef i Sydkorea, generallöjtnant John D. Johnson, i senaste numret av Armchair General. Kort sagt är det nog allvarligare än på länge. Tidskriften är "mycket amerikansk" men dock mer läsvärd än övriga militärtidskrifter från US of A. Följ den amerikanska verksamheten på Koreahalvön genom US 8th Army's hemsida, som betonar citatet i detta inläggs rubrik.

Hajattack värre än koreakonflikt

"Keen Sword", den största militärövningen någonsin mellan USA och Japan - med 44,000 deltagare - har nu rapporterats av flera svenska medier, men så vitt jag kan se utan "detaljer" som övningens numerär eller helt enkelt att den är störst någonsin.

Soldater ur den amerikanska marinkåren övar på däcket till ett hangarfartyg. FOTO: USMC

Däremot har Sveriges ledande medier under de senaste dagarna rapporterat utförligt om hajattacker. Det hade väl varit förståeligt om en eller flera svenskar hade dödats. Så vitt jag förstår har svenskar inte ens angripits utan bara varit i närheten - men dock var hajattackerna (en dödad hittills, en tyska) största nyhet även i DN härom dagen.

Undertecknad har nu inte tid att bevaka den dramatiska utvecklingen kring Koreahalvön de närmaste dagarna men det finns en annan svensk blogg, som gör det: "Commander´s Log". Besök den!

Amfibieförbanden övar mer

Chefen för ryska Nordflottan, den som är baserad på Kolahalvön, utlovar "ännu mer intensiv" övningsverksamhet med ubåtar, övervattensfartyg och marininfanteri. Amerikanska och japanska förband, inte minst marininfanteri, övar just nu tillsammans i en omfattning som aldrig tidigare skett.

Den nyss inledda amerikansk-japanska övningen "Keen Sword" har enligt ryska statliga medier flera kopplingar till utvecklingen på Koreahalvön och är den största någonsin mellan länderna. Det senare bekräftas av dagens Telegraph.

Bild från "Keen Sword 2008". FOTO: US Navy

Tidningen för alla amerikanska försvarsgrenar, Stars & Stripes, bekräftar de ryska uppgifterna om övningens siffror: 34,000 japanska deltagare, 10,000 amerikanska, sammanlagt 430 flygplan och 60 örlogsfartyg. Tidningen vill tona ner Koreakopplingarna men bekräftar samtidigt att övningen - som ska pågå till den 10 december - för första gången har sydkoreansk militär med som observatörer.

Japanska soldater instrueras av en amerikansk marinkårssergeant. FOTO: USMC

Med andra ord ökar det militära intresset både för Kola- och Koreahalvön. Nu i höstas kom en bok på svenska om amfibieinsatser under andra världskriget i just dessa två områden.

Varken gårdagens ryska optimism om klimatförändringarna eller "Keen Sword" verkar ännu ha omnämnts av svenska medier.