måndag 28 december 2020

"En slät figur"


"En slät figur" och en "fågelskrämma" som "red illa och talade en långtifrån felfri franska" var tidiga omdömen om Napoleon från en sergeant respektive en general. Magnus Olofssons nya bok fokuserar visserligen på Napoleons fälttåg, men personen Napoléon Bonaparte belyses också rätt bra och bland annat därför griper den tag i mig.

Det är något djupt fascinerande med Napoleons märkliga uppgång, och därtill finns det mer aktuella skäl att sätta sig in i Frankrikes roll i Europa: Brexit och president Macrons utrikespolitik gör att Frankrike får en större roll inom EU. Detta påverkar givetvis också Sverige, även säkerhetspolitiskt. Därmed vill jag inte jämföra Napoleon med Macron, men lite större kunskap om Frankrike skulle i Brexits kölvatten kanske inte direkt skada? 

Hur kan man då snabbt inhämta det moderna kunskapsläget vad gäller Napoleon och särskilt hans fälttåg? Det finns en ny och rätt lättläst bokserie, "Krigens historia", med James F. Gebhardts och min bok Slaget om Nordkalotten som andra bok. Den tredje och senaste är Napoleons fälttåg av historikern Magnus Olofsson, känd från tidskrifterna Militär Historia och Populär Historia.

Vad var Napoleons mål i krig? Olofssons svar: "Hans mål i varje fälttåg var att tvinga fram en stor, avgörande drabbning mot fiendens huvudstyrka." Detta krävde en särskild förmåga att snabbt identifiera huvudstyrkan och Napoleon sade själv om sin förmåga: "Jag ser bara en sak, nämligen fiendens huvudstyrka".  

Olofsson tydliggör att grundläggande för Napoleons makalösa karriär var hans insikter om propaganda och att han helt enkelt såg till att avlöna sina soldater. Hans officerskollegor hade inte brytt sig lika mycket om dylika ting. Samtidigt kunde han vara allt annat än sympatisk, exempelvis mot sina krigsfångar i Mellanöstern. Vid ett tillfälle lät han där avrätta tretusen krigsfångar för att som man sade "ingjuta skräck i fienden". 

Talande för Napoleons personlighet är hur han har en påve nära sig vid kröningsceremonin i Notre-Dame, men ändå väljer att kröna sig själv. 

Den brittiska synen på Napoleon, och i viss mån även Frankrike, påminns man om när man läser om hans förberedelser inför en landstigning i England. Det första land som ställde upp på britternas motdrag, en allians mot Napoleon, var Sverige, följt av Ryssland. Givetvis figurerar även den senare svenske kungen Jean Baptiste Bernadotte i Napoleons fälttåg och vad gäller Bernadottes armékår skriver Olofsson "Aldrig förr hade så stora truppstyrkor förflyttat sig över så stora avstånd på så kort tid". 

Napoleons ryska fälttåg väcker tankar om hur historien kan upprepa sig, men också en stor fråga som väl ingen, inklusive Olofsson, helt verkar kunna besvara - varför Napoleon inte satte in sin elitstyrka, både stor och utvilad, på den kritiska dagen. Olofsson konstaterar att i avgörandets stund försatte fransmännen chansen att "förvandla en taktisk seger till en strategisk triumf".

Olofssons grundförklaring till Napoleons blodiga fiaskon tror jag stämmer bra, men det vore lite för mycket av en spoiler att här återge den. 

Trots att Napoleons namn än idag är så välkänt har det getts ut förvånansvärt lite Napoleon-litteratur på svenska. Både därför + Brexit + för att Magnus Olofsson skriver trovärdigt och modernt anser jag att hans bok är en av årets väsentliga svenska militärhistoriska böcker.

onsdag 23 december 2020

Befria Norge 1945

Den 24 juli 1943 nödlandade ett amerikanskt bombplan i Värmland och därefter blev det drygt hundra till i Sverige fram till krigsslutet. Detta innebar också att över 1,200 amerikanska flygare internerades i vårt land. Bakom deras historier finns andra, mindre kända, med Norges öde som röd tråd.

Om de många amerikanska nödlandningarna i Sverige 1943-45 har tidigare Jan-Olof Nilsson skrivit flera utmärkta böcker, så det är inte nödlandarna som är huvudfokus i Lars-Göran Dybecks nya bok Befria Norge 1945: Sverige som bas för de allierades bombflyg. Dybeck själv har också skrivit en fin lokalhistorisk bok om amerikaner i Västerås 1943-45 betitlad Då kriget parkerade på Hässlö. Han lägger i sin nya bok till några nya bilder av amerikansk nödlandad personal, och en del av dessa är så starka att de borde inspirera någon till att göra en spelfilm om alla nödlandare från US Army Air Forces (USAAF) i Sverige. 

De intressantaste delarna av Befria Norge 1945 handlar om allierade flygbaser i Sverige. Ämnet togs upp av de allierade utrikesministrarna redan 1943, vid deras möte i Moskva den 18 oktober. Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov var då högst positiv till tanken medan de västallierade vid denna tidpunkt inte ville störa den extremt krävande planeringen inför landstigningen i Frankrike. Det förefaller dock som att amerikanskt planeringsarbete för att etablera flygbaser på svensk mark redan var igångsatt, alltså före Moskva. Medan allierade regeringar sköt upp basplanerna nödlandade fler och fler av deras flygare i Sverige och Dybeck har hittat ett fint minne av en av dem om hur det var att närma sig "den lilla staden Malmö" och ta ner planet på Bulltofta. Därmed blir det klassiska fotografiet av planet ifråga, B-24:an "Lovely Lady´s Avenger", mer levande. Det riktigt kliar i fingrarna att gestalta händelsen i form av ett diorama.

I min egen bok Tyskar och allierade i Sverige tar jag upp hur flera amerikanska generaler besökte Sverige under kriget och general Patton kort efter det. Lars-Göran Dybeck har forskat vidare i detta och levererar flera nya rön om vad de hade för ärenden, liksom några nya foton. 

I samband med behovet att snabbt förflytta drygt 1,500 norska "polistrupper" från Sverige till kriget i Nordnorge hösten 1944 blev det ett nytt inslag av amerikanska flygare i Sverige. Inte några internerade utan i högsta grad inbjudna och i full uniform, fast man i början var tvungna att dölja uniformerna på grund av de "neutrala" svenska värdarna. Denna amerikanska luftbro via Västerås, Bromma och Luleå beskriver Dybeck med hjälp av ett intressant bildmaterial - en del av bilderna har jag inte tidigare sett. 

Kapitlet om hur Sverige i mars 1945 hastigt köpte 50 amerikanska Mustangplan (i USAAF kallades affären Operation Speedy!) är en av bokens höjdpunkter och i det kan man läsa om hur under överflygningen till Sverige en av piloterna sköt ner två tyska jaktflygplan ovanför Orust, varefter han fortsatte mot Bromma. 

Den 26 april 1945, dagen efter att den sista gruppen Mustangplan landat på Bromma, anländer även USAAF:s näst högsta företrädare i Europa, generalmajor Fredrick Anderson. Här blir Dybecks bok av särskilt stort intresse eftersom han presenterar nya detaljer som tydliggör hur nära det var att Sverige kort därefter fick amerikanska bombflygbaser. Detta för att USAAF skulle kunna bomba de ännu mycket stora tyska styrkorna i Norge - förutom nordligaste Nordnorge var vid denna tid Norge ännu en stor tysk fästning. Dybeck visar även med hjälp av dokument han funnit var general Eisenhower ville att svenska styrkor lämpligast borde framrycka in i Norge. 

Sedan får man av Befria Norge 1945 en konkret uppfattning om USAAF:s planerade flygbaser i Sverige för angreppet på tyskarna i Norge, inklusive vilka flygplanstyper som vara nära att baseras hos oss.

Befria Norge 1945 avslutas med en skildring av hur SAAB 29 Tunnan delvis är ett resultat av tysk spetsforskning. I detta kapitel ingår en färgbild av en Arado Ar 234 B-2 Blitz, världens första bomb/spaningsplan med jetdrift. Ännu en bild i denna bok nästan i A4-format som inspirerar till modellbygge.

onsdag 16 december 2020

Förstå andra världskriget


Gillar man hårda fakta, modern informationsteknik och grafisk design bör man verkligen inte missa Förstå andra världskriget - 1939-45 som infografik. Till skillnad från flera andra verk om detta krig är det avancerad infografik som står i centrum och Sverige finns faktiskt med på flera ställen.

Det vanliga är ju att Sverige förbigås med tystnad men Jean Lopez och hans franska team av författare och grafiker har verkligen ansträngt sig för att ta upp alla tänkbara aspekter av kriget och då ingår också de av Europas stater som sade sig vara neutrala. Över femtio olika teman behandlas ytterst grafiskt och i flera fall är det nog för första gången som en del ämnen åskådliggörs med grafik, och det gör att många läsare nog kan betrakta dessa ämnen på ett nytt, tydligare sätt.

Faktum är att boken inte är begränsad till 1939-45 utan även grafiskt åskådliggör ämnen som nazismens och kalla krigets uppkomst. Boken handlar inte heller enbart om olika operationer på öst- och västfronten utan den fördjupar sig på ett banbrytande sätt i mobilisering, militärtaktik och olika vapens utveckling och användning, särskilt artilleri och pansar. Waffen-SS granskas också särskilt, exempelvis redovisas olika fakta om personalen och divisionernas sammansättning. Boken säger även en hel del om krigets mänskliga kostnader.

Alla vi som sysslar med historia kommer nog att återvända till den här boken många, många gånger eftersom den är ett fantastiskt verktyg. Rimligen borde boken bli en bra säljare men inför nästa tryckning borde också två missar om Sverige rättas till, det viktigaste nationalsocialistiska partiet hette NSAP, inte NSPA och solhjulet i boken var en av NSB:s symboler, inte NSAP:s. Där borde även framgå det namn som NSAP bytte till 1938, Svensksocialistisk samling (SSS). Detta och en miss i SS-strukturen skall dock inte förmörka det stora värdet i denna bok. Den utgör ett ovanligt ambitiöst bidrag till en uppdaterad syn på andra världskriget. 

Ett av mina favoritavsnitt i Förstå andra världskriget är grafiken över kollaborationen i Frankrike, som på ett fyndigt sätt åskådliggör relationerna mellan olika tyska och franska grupperingar. Grafiken gör det så tydligt hur den tyska ockupationsmakten bestod av flera myndigheter med rätt olika agendor.  

Jag har sagt det förut, det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska och det är verkligen kul när det sker och får man hoppas på att vi berikas med fler? Finns även en hel del böcker om 1939-45 på finska, norska och tyska som borde översättas.

måndag 14 december 2020

Den mystiske sabotören och vårt kungahus

Bakom detta omslag återfinns det märkligaste brittiska krigsödet med koppling till Sverige. Malcolm Munthe, född som svensk och son till svenska drottningens livläkare, blev en av Churchills absolut viktigaste agenter i Norden under andra världskriget.

Malcolms charmerande men också svårbegripliga fader, kungl. livläkaren Axel Munthe, var, som Anders Johansson skriver: "mer engelsk än engelsmännen själva". Han bevisade detta inte minst genom att bli frivillig fältläkare på britternas sida under första världskriget. Besynnerligt nog påverkade detta inte nämnvärt hans synnerligen nära relation med Sveriges drottning Victoria, trots att hon mitt under brinnande världskrig lät sig fotograferas i tysk uniform och hade ett eget tyskt regemente på västfronten. För mer om hennes vurm för Tyskland och ett foto av henne i tysk uniform, se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

Trots att jag läst Bengt Jangfeldts lysande bok om Axel Munthe tycker jag att Anders Johansson lyckas tillföra något till bilden av honom, vilket är naturligt att han gör eftersom Axels svåra relation till sonen Malcolm är en väsentlig ingrediens i Malcolms dramatiska liv.

Två grundorsaker till att Malcolm blev agent för brittiska Special Operations Executive (SOE) var hans angloamerikanska mor Hilda och att Winston Churchill var som besatt av krigsbetydelsen av järnmalmen från Norrbotten. Det senare känner många läsare redan till men Johansson gör detta tydligare. Apropå Norrbotten visar sig Malcolm Munthes nära kollega Andrew Croft ha besökt vårt nordligaste län före krigsutbrottet, bland annat hade han upplevt Jokkmokks vintermarknad. När Munthe och Croft inleder sin verksamhet som två lekfulla James Bonds i Norden är det Finland som står i fokus, kanske kommer de behöva spränga järnväg på den sovjetiska Kolahalvön. Det de hinner förverkliga är flera vapentransporter till Finland liksom att möta medlemmar av Svenska Frivilligkåren, alltså den för Finland 1939-40. 

Sedan tidigare kände undertecknad till de brittiska leveranserna av flygplan (senaste rönen från Per Iko tas upp av Johansson), men det var även en mängd olika brittiska infanterivapen som gick till Finland, liksom "stora mängder handgranater varav hälften överlämnas till den svenska frivilligkåren". 

Man ska dock inte tro att detta är en rent militärhistorisk bok, författaren visar tydligt hur ovanligt kulturell och övertygande Munthe var som människa. Sedan kommer Johansson även in på Munthes band till några av Stockholms och Oslos inflytelserikaste familjer, inte minst då svenska kungahuset inklusive kungen, Gustaf V. Därför blir detta också en bok av stort intresse för allmänhistoriskt intresserade. 

Mysteriet Malcolm Munthe blir i mitten stundtals lite väl detaljerad men man vill ju veta hur det går med "Krylbosmällen" och när man kommer till bokens senare del så flyter det på ungefär lika bra som i början. Kort sagt är det svårt att i en recension sammanfatta vad som skedde och kan ha skett i Krylbo, utan jag vill verkligen rekommendera Johanssons genomgång av denna gåta. Hans nya bok utgör också en god sammanfattning om något han tidigare skrivit en hel bok om, de extremt snabba SOE-sjötransporterna av svenska kullager från västkusten till brittiska flygindustrier. För den som vill fördjupa sig i den verksamheten finns De glömda blockadbrytarna.

Till mysterierna kring Malcolm Munthe hör att ingen skrivit en biografi över honom medan han var i livet.  Ja, ingen lätt uppgift precis, men nu har Anders Johansson gjort det och för det bör vi historiskt intresserade vara tacksamma. 

Det finns inga minnesmärken över Malcolm Munthe i Stockholm men ett i Leksand som nog varje läsare av Mysteriet Malcolm Munthe vill besöka eftersom det spelar en viktig roll i boken, familjen Munthes välbevarade sommarhem Hildasholm. Jag vill här bara lägga till att det i Västerbottensfjällen finns en påminnelse om relationen mellan anglofilen Axel Munthe och den tyska överste som var Sveriges drottning Victoria. Där, mellan Sorsele och Tärnaby, ligger Viktoriakyrkan. Pengarna till kyrkbygget kom från en anonym givare, som bara krävde att kyrkan skulle uppkallas till minne av Victoria. Jag tror du kan gissa vem den anonyme visade sig vara.

lördag 7 november 2020

50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget


Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

måndag 2 november 2020

Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget


Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

fredag 16 oktober 2020

Albert Speers nordliga flotta

Som en del läsare av denna blogg kanske minns har jag ett intresse för Albert Speers verksamhet i Norge. Trots det hade jag till nyligen ingen aning om att Speer längs den norska kusten hade egna fartyg. Än mindre visste jag att ett hundratal av fartygen inom ”Transportflotte Speer” var från Finland.

 

Professor Lars Westerlund, som lett flera statliga utredningar i Finland, lade tidigare i år fram en hel bok om Albert Speers nordliga flotta med titeln Kustfart som kollaboration: finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942-45. Boken är banbrytande och bygger på professor Westerlunds grävande i riksarkiven i Oslo och Helsingfors. Jag vill direkt påpeka att boken inte enbart är av intresse för Finlands historiker specialiserade på sjöfart, utan Westerlunds bok bör intressera många fler, inte minst skandinaver med intresse för Nazityskland och nordisk historia. Det bör också genast påpekas att det fanns svenska och danska fartyg inom Transportflotte Speer, mer om dem längre fram.


Grundorsakerna till att det behövdes många utländska fartyg i tysk tjänst längs den norska kusten var två:

1. Det omfattande tyska kustförsvaret i det då mycket vägfattiga Norge krävde många underhållstransporter sjövägen.

2. Byggnation av Hitlers polarjärnväg krävde omfattande material- och manskapstransporter till baser tillhörande den paramilitära Organisation Todt (OT). 

 

De tyska sjötransportbehoven i Norge översteg alltså den tyska kapaciteten och finska fartyg kom att bli en stor del av lösningen. Finland var från sommaren 1941 Tysklands ”vapenbroder” och, för att citera Westerlund, ”Tyskarna betalade bra och knusslade till en början inte. Fraktsatserna var mycket inkomstbringande, besättningarnas hyror två- och tredubbla […]”. Många småredare i Norge, Finland och i viss mån Sverige och Danmark attraherades därför av Transportflotte Speer. 

 

Verklighetens uppdrag längs norska kusten var dock ingen dans på rosor. De norska väderförhållandena, mindre lämpade fartyg och den rätt glädjelösa tillvaron i det tyskockuperade Norge var ingen angenäm blandning. När Lapplandskriget bröt ut hösten 1944 blev det ännu värre. Ett fyrtiotal fartyg från Finland befann sig då ännu i tysk tjänst i norska vatten och tyskarna tog då helt sonika fartygen i beslag, varvid ett hundratal av besättningarna under stora umbäranden flydde till Sverige. Andra sjömän från Finland hann gripas av tyskarna och sattes i koncentrationsläger. 

 

Vad gäller kopplingar till Sverige finns det en rätt oväntad sådan redan i Transportflotte Speers förhistoria. Formellt blev organisationen till först 1940 men inofficiellt tre år tidigare för att kunna transportera stora mängder granit längs tyska floder till främst Berlin. Vad var det Albert Speer gjorde i Berlin som krävde en massa granit? Jo, Berlin skulle ju omformas till Germania, för vilket inte minst svensk granit köptes. Spår av denna verksamhet finns än idag i Oskarshamn och skildras i min bok 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Westerlunds nya bok innehåller flera uppgifter som kompletterar vad jag skrev om Germania, helt särskilt fäster jag mig vid att Transportflotte Speer kunde dra nytta av den inställda tyska invasionen av Storbritannien. Omfattningen av invasionsplanerna framgår av att 213,000 flytvästar anskaffades. Eftersom invasionen inte blev av kunde Transportflotte Speer ta över hundratals landstigningsfarkoster och pråmar. En del av dessa farkoster överfördes till organisationens norska sektion.

 

Professor Westerlund redovisar också förhållandet mellan Transportflotte Speer, Organisation Todt (OT) och Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps (NSKK). Av dessa tre var Transportflotte Speer (TS) den minst framträdande och Westerlund tydliggör relationerna med att förklara hur TS aldrig bemödade sig om att skapa en gedigen ”corporate identity” och man hade därför ingen egen propagandaavdelning. TS skildrades främst genom artiklar i OT-organet Der Frontarbeiter. På köpet berättar Westerlund om hur en del av Speers lastbilsorganisation, NSKK-Gruppe Todt, i juni 1944 fick ett nytt namn, Transportkommando/korps Speer. Med andra ord hade Albert Speers stjärna då stigit så högt på den nazistiska himlen att den döde Fritz Todts namn kunde ersättas med Speers.

 

Fem mindre svenska fartyg, liksom fem danska, tillhörde under någon tid Transportflotte Speer. Deras betydelse var enligt Westelund liten men han nämner särskilt dykarfartyget Thule från företaget Ostsvenska Sjöbergnings (sic). Varför så få svenska fartyg? Svaret är enkelt, flera svenska fartyg var redan engagerade för den tyska flottan i Östersjön. Svenska fartyg i Östersjön fraktade även flygbränsle för Luftwaffe. 

 

Högst mänskliga episoder finns också i Westerlunds bok, som citat av finländare om hur de tog livsmedel från tyskarna och delade ut till norrmän med motiveringen: ”Vi själva mådde ju som prinsar, vi hade mycket mat som vi stal av tyskarna.”

 

Kort sagt har Lars Westerlund belyst en för de allra flesta okänd aspekt av den norska ockupationshistorien, hur fartyg och besättningar från Finland, Sverige och Danmark blev en del av den.

lördag 26 september 2020

Inspirerande om tyska ubåtars offer

Denna nya bok om krigsseglare från Nordnorge borde få svenska efterföljare. 

Över tusen norska skepp från norska handelsflottan och marinen deltog i andra världskriget. Insatserna till lands och i luften av norrmän var inte obetydliga men bidragen till sjöss var helt enkelt på en annan nivå - och det är delvis okända delar av dem som Roger Albrigtsens nya bok handlar om.

De norska handelsfartygen blev till stor del beväpnade och mer än hälften av dem sänktes. Av 35,000 norska krigsseglare omkom närmare 5,000. Den totala mängden är helt enkelt för stor för att låta sig skildras mer gediget i en enda bok. Men skildrar man krigsseglarna län för län, på norska fylke för fylke, blir deras öden mer hanterbara och lättare att finna för släktingar och specialintresserade. Nu har Albrigtsens första bok om de nordnorska krigsseglarna utkommit, Krigsseilere fra Nord, om de som var från länet/fylket Finnmark. Han håller på med uppföljarna om sjömännen från fylkena Nordland och Troms.

Det var inte bara tyska ubåtar, sjöminor och flygplan som skördade tusentals norska liv. Roger Albrigtsen berättar även om hur 38 norska skepp sänktes av "Hitlers vikingar", hjälpkryssarna vars särskilda märke innefattade ett vikingaskepp. Det utmärkande med hjälpkryssarna var att de konstruerats för att framstå som handelsfartyg men på väldigt kort tid kunde förvandlas till de tungt beväpnade örlogsfartyg de i själva verket var. 

Även de norska sjömän som med eller mot sin vilja seglade för tyskarna skildras av Albrigtsen och de är särskilt intressanta ur svensk synvinkel. En hel del av dem arbetade motvilligt för tyskarna och inte så få av dessa flydde till Sverige trots hot om dödsstraff.

Förutom nästan ständig livsfara var det inte så få norska krigsseglare som hade noll möjligheter till kontakt med familjen mellan 1940 och 1945. Svårt att begripa för en nutida människa, liksom den otacksamhet krigsseglarna ofta stötte på - något som minst lika mycket gäller Sveriges krigsseglare.

Det är gott att Albrigtsen avslutar sin välillustrerade bok med en så pass inspirerande och därtill ännu levande veteran som Trygve Laheim Johansen. Det är nog svårt att inte påverkas av hans överlevnadsförmåga och livsglädje.

Svenska författare som skriver om våra sjömän under andra världskriget bör kunna ta efter Roger Albrigtsens metod att skriva om krigsseglarna länsvis. Även de svenska krigsseglarna var många tusen, drygt 8,000 av dem var mer eller mindre i allierad krigstjänst under olika staters flaggor. De förtjänar alla att bli mer kända och då bör länsvisa skildringar kunna bidra till större kunskap.

fredag 21 augusti 2020

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Författaren Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för "mitt” regemente, Norrbottens regemente (I 19). Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

tisdag 11 augusti 2020

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare i Skellefteå som bevarar en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även ett typiskt SOE-vapen som jag här inte visar, det kommer i en kommande bok. Så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att SOE-vapnet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Runar!






måndag 3 augusti 2020

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person- och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, exempelvis USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.

fredag 24 juli 2020

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.

tisdag 7 juli 2020

Svensk stridsvagn på landstigningsbåt

Vad gör den där? BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Här kommer lite bonusmaterial om pansar från mitt senaste bokprojekt, den nu både färdiga och tryckta 200 svenska sevärdheter från andra världskriget.

Tack vare att jag genom Thomas Gren fick fotografera graniten för Germania (den planerade nya tyska huvudstaden) som bevaras i Oskarshamn så fick jag även två pansarbilder som visar två typer av pansarfordon under andra världskriget. De väcker en del frågor och särskilt den som visar en svensk stridsvagn m/41 ombord på en landstigningsbåt. Kort sagt, vad gör den där? I Oskarshamn tillverkades både landstigningsbåtar och stridsvagnar. Varvets verkstäder syns i bakgrunden på fotot ovan. Uppenbarligen har man testat landstigningsfartygen genom att transportera pansar. Dock är det lite mystiskt att det är just en stridsvagn m/41 på fartyget. Den stridsvagnen hette i ursprungslandet Tjeckoslovakien LT vz. 38, och blev mer känd genom dess tyska beteckning Panzerkampfwagen 38(t). Vad är mysteriet? Jo, i Oskarshamn tillverkades vad jag vet inte denna vagn, men däremot dess "lillebror" strv m/37 - en typ som återfinns på omslaget av 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Ytterligare en bild (nedanför) från Oskarshamn visar en stormartillerivagn (sav) m/43, ett fordon baserat på strv m/41.

Sav m/43 i Oskarshamn. BILDKÄLLA: Oskarshamns museidepå via Thomas Gren

Inte heller stormartillerivagnar ska dock enligt vad jag vet ha tillverkats i Oskarshamn. Scania-Vabis i Södertälje stod för tillverkningen av dessa fordon men det verkar som om någon del i produktionen utfördes i Oskarshamn. Hursomhaver påminner dessa fotografier både om vårt täta samarbete med Tjeckoslovakien inom försvarsmateriel, liksom om Oskarshamns verkstadsindustri. Enbart vid Oskarshamns Varv AB var det under slutet av 1950-talet närmare 1500 anställda.

Avslutningsvis en bonusbild jag tagit själv i Boden. Den visar Föreningen P 5:s välbevarade stormartillerivagn, med vagnchef i tidsenlig klädsel. Har man ett specialintresse för pansar är Föreningen P 5:s årliga parader och uppvisningar riktiga höjdare. I år har det av förklarliga skäl inte blivit så många men det betyder inte att verksamheten har legat nere - flera medlemmar har även under pandemin lagt ner en hel del ideellt arbete på reparationer och renoveringar.

Sav m/43 vid Försvarsmuseum i Boden, i bakgrunden en strv 103C.

torsdag 2 juli 2020

General Pattons svenska spår

Bland det sista Patton gjorde var att besöka Sverige. BILDKÄLLA: US Army

En av andra världskrigets allra mest kända generaler var den otålige pansargeneralen George S. Patton. Av någon orsak har dock platsen i Uppsala till hans minne varit rätt okänd fram till nu.

Före general Patton inspekterade soldater i utkanten av Uppsala bodde han i Stockholm på Grand Hotel i rum 218 - detta berättade jag redan i min bok Tyskar och allierade i Sverige, i vilken det finns en intervju jag gjorde med en av de svenska officerare som var med. I min nya bok kan du även läsa om platsen i Uppsala som bär hans namn, samt se tidigare okända bilder från hans besök (syftar nu inte på bilden ovan, som inte är tagen i Sverige). Antalet sådana här sevärdheter framgår av bokens titel, 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Flera är förbundna med allierade och tyska soldater, men det finns även spår av finska krigsmän, och givetvis av våra egna beredskapssoldater.

Andra sevärdheter påminner om polska, sovjetiska, svenska och tyska ubåtar. Fler minnesmärken än vad jag trodde påminner om allierade och svenska flygare. Har alltså till stor del tack vare er, kära läsare, lyckats finna fler sevärdheter än vad jag kände till när jag skrev mina tidigare böcker om Sverige 1939-45.

Också tack vare flera av er har den nya boken (omslaget nedanför) fått bra fart och sålt ovanligt bra de första veckorna, den är nu bland de mest säljande faktaböckerna hos flera bokförsäljare. Det är nog så att ni som visar upp boken på sociala medier eller kommentarer på sociala medier är bland de viktigaste personerna för bokens öde. Jag tackar särskilt för den hjälpen, samt önskar alla läsare en frisk "hemester".

fredag 12 juni 2020

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst med en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten. Nu har vi kommit till bokens kanske mest spännande avsnitt, det handlar alltså om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och varför inte även spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget?

måndag 8 juni 2020

Klart grabben ska ha en amfibiestridsvagn

Den just färdigställda T-37:an i skala 1:1. Fler bilder finns i slutet av detta inlägg.

En sovjetisk amfibiestridsvagn har just ”återuppstått” i en by mellan Kalix och Haparanda. Allt började med att en äldre herre gav mig ett kuvert med opublicerade fotografier från andra världskriget. På bilderna såg jag olika tyska och allierade flygplan och pansarfordon lastade på tyska godsvagnar. Det speciella var att bilderna skulle vara tagna i Haparanda.

Tidigare trodde jag att det inte fanns någon substans i ryktena om tyska transporter av pansarfordon genom Sverige. Visst, transporter av flygplan liksom artilleri och lastbilar hade förekommit. Men eftersom jag varken stött på dokument eller bilder av pansartransporter så antog jag att en del observatörer hade misstagit lastbilar för pansarfordon. Hos Järnvägsmuseet i Gävle fann jag dock en bild av samma plats i Haparanda som där pansarbilderna togs. Jag besökte även platsen. Därmed fanns det ingen tvekan om var bilderna hade tagits och jag kunde offentliggöra dem i Andra världskriget i Sverige (2019).

Här ses under omlastning i Haparanda T-37:an och en bit av BT-7:an. FOTO: privat

De tre typerna av pansarfordon på de tidigare opublicerade bilderna är den sovjetiska stridsvagnen BT-7, den sovjetiska amfibiestridsvagnen T-37A och den brittiska pansarbandvagnen Bren Gun Carrier. Inga tyska soldater syns på bilderna men däremot olika skadade tyska flygplan. Vad säger då att transporterna inte var svenska? Det är själva godsvagnarna, märkta med tyska ord och ortnamn.

En till Haparanda-bild och här skymtar T-37:ans propeller och roder. FOTO: privat

För fler Haparanda-bilder från krigsåren hänvisar jag till min bok. Det som hände efter bokens publicering är nästan lika märkligt som bildfyndet. Jo, det finns en affär med militärt överskott i Sangis, Armystuff.se, och där har man tagit del av mina rön med stort intresse. Så stort att man bestämde sig för att skapa en T-37A i trä. Det uppmuntrade jag dem till att göra - dels eftersom området bevisligen haft besök av en sådan vagn, dels för att det finns så få bevarade T-37A - en hos Arsenalen i Strängnäs, två på offentliga ryska muséer och en på ett privatmuseum. Detta trots att det tillverkades över 2,500 exemplar i sovjetiska fabriker mellan 1933 och 1936.

I lördags var det så dags att se den just tillverkade T-37A-trämodellen, som nu står färdig i Sangis, intill E 4:an och mycket nära en modell av en Sopwith Camel, en Jeep och andra militärfordon. För varje sommar blir det fler maskiner och träfigurer - det är snart ett friluftsmuseum.

Notera propellern, rodret och stegen. Men klättra försiktigt, håll uppsikt på barn.

På avstånd ser de rätt riktiga ut men kommer man närmare ser man att de är lite förenklade, inte minst för att kunna tåla oöm behandling av yngre besökare (därav också den tillagda stegen baktill). Stort tack till Armystuff.se för att ni förverkligade tanken att låta en ”tank” i min bok få återuppstå! Avslutningsvis en till bild med modellbyggarna Jarmo och Mikael som besättning.

söndag 7 juni 2020

Fallskärmsjägarnas nyckel till segern

Det "ointagliga" fortets fall skildrat av en tysk fallskärmsjägare som var med 1940.

Världens första anfall med fallskärmsjägare mot ett fort var INTE det tyska angreppet på det "ointagliga" fort Eben-Emael den 10 maj 1940. Det var istället en operation i Danmark en månad tidigare - en operation som dock rätt få författare ens är medvetna om. Men i den nyutkomna Vågspelet vid Eben-Emael finns den med.

Fallskärmsjägar- och kustjägarveteranen överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har skrivit ett synnerligen läsvärt introducerande kapitel i vilket han tar upp både den ofta bortglömda fallskärmsoperationen i Danmark och nyckelpersonen Kurt Students rätt okända bakgrund som utbildare i Sovjetunionen. Sunnefeldt nämner även den mycket märkliga tingesten Personenabwurfgerät, en behållare för samtidig fällning av tre fallskärmsjägare.

Efter Sunnefeldts kunniga inledning följer fyra fynd som gjorts i amerikanska och svenska arkiv av Pennan & Svärdets experter. Av särskilt intresse är fyndet av fänriken (sedermera översten) Gerhard Schachts rapport om hur Eben-Emael intogs med hjälp av framförallt glidflygplan. I Schachts rapport finns guldkorn som hur grundplanen kläcktes. Gerhard Schacht understryker och tydliggör segelflygaren Hanna Reitschs roll. Detta är speciellt eftersom det i den senaste biografin över Hanna Reitsch, den fantastiskt välskrivna The Women Who Flew For Hitler av Clare Mulley, inte fastslås att Reitsch var en nyckelperson bakom planen. Mulley beskriver istället Reitschs roll som ett rykte. Men i och med att Gerhard Schacht i högsta grad deltog i angreppets förberedelser och genomförande får man nog anse att hans ord om hennes roll i planens utformande väger tungt.

Vågspelet vid Eben-Emael går även tillbaka några år och beskriver hur de tyska fallskärmsjägarna föddes genom Hermann Görings intryck av de sovjetiska luftlandsättningstrupperna VDV och hur han sedan omformade en polisiär styrka till Regiment General Göring, Tysklands första luftburna regemente.

I boken ingår en stor mängd bilder och flera kartor varav nio i färg. Bland grafiken är min favorit jämförelsen mellan Junkers Ju 52 och de tre andra flygplan som användes av fallskärmsjägarna. Kort sagt är Vågspelet vid Eben-Emael en höjdare om man intresserar sig för elitförband och vågade operationer.

lördag 30 maj 2020

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så har det svenska intresset varit svalare. I viss mån har en välgjord TV-serie, "The Crown", väckt intresse för andra decennier än 1940-talet. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

fredag 29 maj 2020

"Det enda vi vet med säkerhet"

En affisch från Morlanda hemvärn 1940 som jag fotade i Hemvärnsmuseet.

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den bästa texten om hemvärnets födelsedag (idag är det exakt 80 år) har redan skrivits. Men eftersom den enbart publicerats i hemvärnets egen tidning så vill jag ge delar av innehållet ytterligare spridning. Med chefredaktörens tillstånd kommer här alltså rätt många meningar ur 80-årsdagens ledartext.

"För 80 år sedan befinner sig Sverige i skuggan av andra världskriget. Finska vinterkriget har avslutats den 13 mars 1940 och den 9 april anfalls Norge och Danmark av Nazityskland. De första lokala hemvärnen bildas redan i januari 1940 trots att riksdagsbeslutet fattas först den 29 maj. Myndigheterna förväntar sig ett intresse på runt 50 000. I slutet av året har över 90 000 sökt till hemvärnet. När hemvärnet nu firar 80 år i skuggan av corona-epidemin så kan vi påminna oss om att läget är dystert vid bildandet 1940. Andra världskriget kommer att pågå i ytterligare fem år och för hemvärnets del är bristen på uniformer, utrustning och vapen genomgående. Men det påverkar uppenbarligen inte hemvärnssoldaternas försvarsvilja."

Här vill jag skjuta in en kommentar till chefredaktör Therese Åkerstedts ord. Det stämmer att hemvärn bildades fyra månader före riksdagsbeslutet som vi idag firar. Det är väsentligt att känna till för att förstå varifrån hemvärnet kommer. Hemvärnet uppstod lokalt, på flera håll i landet, inte genom ett statligt påbud utan som en reaktion bland allmänheten på att Finland angripits. Lite av hur det då vädjades om frivilliga för lokala hemvärn framgår av affischen här ovanför. Efter Sovjets angrepp på Finland följde som sagt Tysklands på Norge och Danmark och därmed blev trycket ännu starkare och en rikstäckande hemvärnsorganisation blev därigenom verklighet.

Chefredaktör Åkerstedt fortsätter sedan med att ta upp överraskande och omvälvande händelser som inträffat enbart under de senaste 40 åren: U 137, mordet på Olof Palme, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, förlisningen av Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, stormen Gudrun, fågelinfluensan, 11 september-attackerna, mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, kriget i Georgien, svininfluensan, självmordsbombaren i Stockholm, Ukrainakriget, branden i Västmanland, terrorattentatet på Drottninggatan, skogsbränderna 2018 och, förstås, det vi alla just nu upplever. Vad ska vi dra för slutsats av dessa händelser? Therese Åkerstedt svarar:

"Lärdomarna av dessa händelser har varit dyrköpta, i mänskligt lidande och ibland även ekonomiskt. Och tyvärr kortlivade. I stället för enstaka händelser kan man se ett mönster, att historien upprepar sig, och det enda vi vet med säkerhet är att olyckor, naturkatastrofer, pandemier och våldshandlingar kommer att inträffa. Det kan tyckas dystert att skriva om i en jubileumskrönika men faktum är att hemvärnet är lika aktuellt i dag som det var för 80 år sedan. Hoten är olika men behovet av ett hemvärn består. Som hemvärnssoldat har du en unik möjlighet att bidra till det svenska samhället och vårt nationella försvar."

Om du som läser dessa rader inte är med i hemvärnet eller annan frivillig försvarsorganisation men tror att du kan vara lämplig, sök.

onsdag 20 maj 2020

Sven Sjöberg stupade för exakt 80 år sedan

Sven Sjöberg från Piteå sköts ihjäl av ett tyskt sjöflygplan den 20 maj 1940.

Det mediala intresset att uppmärksamma Sven Sjöbergs offer (död) för nu exakt 80 år sen ser inte direkt överväldigande ut. Därför känns det bra att här kunna skriva några rader om denna händelse - som i viss mån är unik för Sverige under andra världskriget.

Sven Sjöberg från Piteå var en av många inkallade värnpliktiga uppe vid gränsavsnittet mot Narvik under det att striderna där pågick som värst under april-juni 1940. Hans tillhörde en pansarvärnsgrupp som var avdelad till skidlöparbataljonen (från 1943 jägarbataljonen) vid Norrbottens regemente (I 19). Han råkade befinna sig på perrongen för Vassijaure järnvägsstation när eldgivning uppstod mellan svenskt luftvärn grupperat kring stationen och ett tyskt sjöflygplan av typen Dornier Do 26.

Gammalt urklipp från okänd tidning som visar Sven Sjöberg som soldat vid I 19.

Allt började med att det tyska sjöflygplanet flög över malmbanan vid Vassijaure, minst sex kilometer från gränsen, varför det var luftvärnets plikt att markera för tyskarna att de kränkt gränsen. Vid Vassijaure järnvägsstation stod vid tillfället inte bara luftvärnskanoner utan även pansartåget som var döpt till "Kiruna", med luftvärnskulsprutor.

I mitten Sven Sjöberg fotograferad framför stationen kort tid före eldgivningen. BILDKÄLLA: Gunvor Sjöberg

Det tyska flygplanet valde att skjuta tillbaka, varvid Sven Sjöberg träffades. Han fick svåra skador och avled inom loppet av få minuter. För ett mer detaljerat händelseförlopp hänvisar jag till mina böcker men vill här passa på att förklara det speciella med hans död. På ett sätt var detta en unik händelse i Sverige under andra världskriget - detta var enda tillfället under 1939-1945 då en soldat i svenska armén sköts ihjäl av främmande makt. Men inkluderande flygvapnets förluster var Sjöberg en av ett tiotal (exakt antal ej fastställt) i Krigsmakten (som Försvarsmakten då hette) som sköts ihjäl av tyska flygplan. En annan armésoldat krossades av ett tyskt plan som skjutits ned av svenskt luftvärn. Men därtill kommer flera hundra svenska soldater och sjömän som 1939-1945 dog av utländska och svenska minor och i en rad andra incidenter i tjänsten. Totalsiffran är därför 782 dödade svenska soldater och sjömän, alltså dödade i incidenter och krigsolyckor. Låt oss minnas deras offer för landet, för framtiden, för oss.

Sven Sjöbergs begravningståg genom Kiruna. Han blev senare begravd i Öjebyn. FOTO: Sven Hörnell