Oundvikligt luftburet hot

Filmen "Nationens beredskap -- händelser med farliga ämnen" ger aktuell inblick i hur Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln "Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi" (ännu ej online) ställs med tanke på den och nu ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: "Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig". Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på - vilket Anna Bratt gjort - är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att "frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi".

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium "tätt som en ubåt" och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige - särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

"I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används [...] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan."

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det "system av system" som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Dödsruna över värnrätten

Välkommen till ett nytt Sverige - ett Sverige utan värnplikt. De främsta anledningarna till att både politiker och allmänheten en dag lär sakna denna plikt rejält är dock vare sig demokratiska, ekonomiska eller nostalgiska.

Jag är medveten om att värnplikten - eller värnrätten om man så vill - nu bara är "vilande" och alltså inte helt har avskaffats. Men i praktiken har den det, eftersom historien visar att regeringar, särskilt moderna svenska, i regel inte förmår ta försvarshöjande beslut i tid, utan först efter det att krig redan brutit ut.

Sedan har det dröjt flera år till dess att besluten har resulterat i något påtagligt. Exempelvis stod vi under andra världskriget klara att stå emot ett angrepp, alltså med goda chanser att lyckas, först 1944 eller 1945. Samlingsregeringens undfallenhetspolitik (avstegspolitik) var en konsekvens av detta förhållande.

Dagens huvudledare i DN om värnpliktens död är närmast skadeglad. DN: "Det är sannerligen på tiden. Värnplikten har blivit både gammalmodig och ineffektiv" och "Nu är det äntligen slut med det". Läs hela ledaren, printa ut/klipp ur den och spara den för framtiden för att kunna jämföra DN:s ord med hur framtiden blev.

En sak är säker om framtiden: en dag kommer ett rikstäckande svenskt försvar åter att behövas – något som ett svenskt yrkesbaserat försvar aldrig kan bli. Inte ens om det skulle bli världens bästa. Sveriges relativt sett stora yta kan helt enkelt inte värnas av så få personer. Frågan är bara när behovet kommer.

Men finns behovet? Existerar allvarliga hot mot Sverige i framtiden? Tja, lyfter man blicken från dagstidningen och tar fram vilket världshistoriskt verk som helst kan man konstatera att STORA kriser och verkliga katastrofer ALLTID är att vänta (och att de tar de flesta på sängen).

Teoretiskt sett behöver den ryska imperienostalgi som de senaste åren manifesterat sig i relationerna med flera grannländer inte nödvändigtvis öka. Den kan rent av komma att minska. Den kan alltså det. Men hur vet vi, någon, det? Och hur veta att den inte kommer tillbaka? Hur tänker och planerar våra allra närmaste grannar i dessa grundläggande frågor?

I våras blev den finska organisationen "landskapstrupperna" färdig. Bakgrunden är ett beslut 2007 om att komplettera försvaret. Sovjetunionen förbjöd 1944 Finland att ha hemvärn. Nu har Finland åter ett hemvärn. Ett ovanligt stort värnpliktsförsvar hade man redan och lär inte göra sig av med även om det snart kanske skärs ned (lär inte bli radikalt).

I Finland gör ännu 80 procent av männen värnplikt. När de värnpliktiga lovar försvara landet sker det högst offentligt, som på denna fotbollsplan mitt i Torneå.

Sen, oavsett vad vi människor tar oss för, finns det gott om naturkrafter över vilka vi kan bestämma absolut noll och ingenting. "Vulkankrisen" som vi nyligen genomled var en bagatell i jämförelse med utbrott under 1700-talet. "Svininfluensan" var ett skämt jämförd med spanska sjukan som härjade även i Sverige då min farfar var barn. Drygt 30 000 dödsoffer enbart i Sverige 1918-21. Hur skulle 30 000 rätt plötsligt döda påverka dagens Sverige? Hur skulle börsen reagera? Fel fråga! Hur kommer världens börser att reagera på nästa spanska sjuka? Givetvis kommer förr eller senare även en sjuka värre än den spanska, en rejäl pandemi. Och på den första terrorist-atombomben? Ett rejält vulkanutbrott etc? Hur kommer detta sen att påverka ekonomin-politiken i länder med imperienostalgi och instabila grannrelationer?

Schweiz är förvisso inget grannland men dock väldigt likt Sverige på många sätt (fast det numera sällan tas upp i medierna). Säkerhetspolitiskt är landets läge mycket mer fördelaktigt än Sveriges. Emellertid håller schweizarna inte bara fast vid ett både kraftigt och synnerligen värnpliktsbaserat försvar (Schweiz har extremt få yrkesofficerare), de framhärdar i att behålla en beredskapsnivå som bara kan jämföras med hemvärnsstyrkors. Är de en nation av militärt överintresserade personer (s.k. MÖP:ar) eller "bara" dumma i huvet? Och våra finska grannar är...?

Mitt svar vad gäller både Schweiz (som jag levt i) och Finland (som jag årligen besöker) är: nej, men däremot ser man i dessa länder betydligt mer historiskt och långsiktigt (logiskt planerande) på tillvaron.

Kort sagt: ett stort land med relativt liten och utspridd befolkning tarvar ett robust totalförsvar (= militärt och civilt försvar). Den militära komponenten är grundbulten i ett trovärdigt totalförsvar. Den yrkesbaserade vägen kan denna grundbult aldrig bli rikstäckande.

Missa för övrigt inte "Morgonsurs" dödsruna.