lördag 30 maj 2020

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så har det svenska intresset varit svalare. I viss mån har en välgjord TV-serie, "The Crown", väckt intresse för andra decennier än 1940-talet. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

fredag 29 maj 2020

"Det enda vi vet med säkerhet"

En affisch från Morlanda hemvärn 1940 som jag fotade i Hemvärnsmuseet.

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den bästa texten om hemvärnets födelsedag (idag är det exakt 80 år) har redan skrivits. Men eftersom den enbart publicerats i hemvärnets egen tidning så vill jag ge delar av innehållet ytterligare spridning. Med chefredaktörens tillstånd kommer här alltså rätt många meningar ur 80-årsdagens ledartext.

"För 80 år sedan befinner sig Sverige i skuggan av andra världskriget. Finska vinterkriget har avslutats den 13 mars 1940 och den 9 april anfalls Norge och Danmark av Nazityskland. De första lokala hemvärnen bildas redan i januari 1940 trots att riksdagsbeslutet fattas först den 29 maj. Myndigheterna förväntar sig ett intresse på runt 50 000. I slutet av året har över 90 000 sökt till hemvärnet. När hemvärnet nu firar 80 år i skuggan av corona-epidemin så kan vi påminna oss om att läget är dystert vid bildandet 1940. Andra världskriget kommer att pågå i ytterligare fem år och för hemvärnets del är bristen på uniformer, utrustning och vapen genomgående. Men det påverkar uppenbarligen inte hemvärnssoldaternas försvarsvilja."

Här vill jag skjuta in en kommentar till chefredaktör Therese Åkerstedts ord. Det stämmer att hemvärn bildades fyra månader före riksdagsbeslutet som vi idag firar. Det är väsentligt att känna till för att förstå varifrån hemvärnet kommer. Hemvärnet uppstod lokalt, på flera håll i landet, inte genom ett statligt påbud utan som en reaktion bland allmänheten på att Finland angripits. Lite av hur det då vädjades om frivilliga för lokala hemvärn framgår av affischen här ovanför. Efter Sovjets angrepp på Finland följde som sagt Tysklands på Norge och Danmark och därmed blev trycket ännu starkare och en rikstäckande hemvärnsorganisation blev därigenom verklighet.

Chefredaktör Åkerstedt fortsätter sedan med att ta upp överraskande och omvälvande händelser som inträffat enbart under de senaste 40 åren: U 137, mordet på Olof Palme, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, förlisningen av Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, stormen Gudrun, fågelinfluensan, 11 september-attackerna, mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, kriget i Georgien, svininfluensan, självmordsbombaren i Stockholm, Ukrainakriget, branden i Västmanland, terrorattentatet på Drottninggatan, skogsbränderna 2018 och, förstås, det vi alla just nu upplever. Vad ska vi dra för slutsats av dessa händelser? Therese Åkerstedt svarar:

"Lärdomarna av dessa händelser har varit dyrköpta, i mänskligt lidande och ibland även ekonomiskt. Och tyvärr kortlivade. I stället för enstaka händelser kan man se ett mönster, att historien upprepar sig, och det enda vi vet med säkerhet är att olyckor, naturkatastrofer, pandemier och våldshandlingar kommer att inträffa. Det kan tyckas dystert att skriva om i en jubileumskrönika men faktum är att hemvärnet är lika aktuellt i dag som det var för 80 år sedan. Hoten är olika men behovet av ett hemvärn består. Som hemvärnssoldat har du en unik möjlighet att bidra till det svenska samhället och vårt nationella försvar."

Om du som läser dessa rader inte är med i hemvärnet eller annan frivillig försvarsorganisation men tror att du kan vara lämplig, sök.

onsdag 20 maj 2020

Sven Sjöberg stupade för exakt 80 år sedan

Sven Sjöberg från Piteå sköts ihjäl av ett tyskt sjöflygplan den 20 maj 1940.

Det mediala intresset att uppmärksamma Sven Sjöbergs offer (död) för nu exakt 80 år sen ser inte direkt överväldigande ut. Därför känns det bra att här kunna skriva några rader om denna händelse - som i viss mån är unik för Sverige under andra världskriget.

Sven Sjöberg från Piteå var en av många inkallade värnpliktiga uppe vid gränsavsnittet mot Narvik under det att striderna där pågick som värst under april-juni 1940. Hans tillhörde en pansarvärnsgrupp som var avdelad till skidlöparbataljonen (från 1943 jägarbataljonen) vid Norrbottens regemente (I 19). Han råkade befinna sig på perrongen för Vassijaure järnvägsstation när eldgivning uppstod mellan svenskt luftvärn grupperat kring stationen och ett tyskt sjöflygplan av typen Dornier Do 26.

Gammalt urklipp från okänd tidning som visar Sven Sjöberg som soldat vid I 19.

Allt började med att det tyska sjöflygplanet flög över malmbanan vid Vassijaure, minst sex kilometer från gränsen, varför det var luftvärnets plikt att markera för tyskarna att de kränkt gränsen. Vid Vassijaure järnvägsstation stod vid tillfället inte bara luftvärnskanoner utan även pansartåget som var döpt till "Kiruna", med luftvärnskulsprutor.

I mitten Sven Sjöberg fotograferad framför stationen kort tid före eldgivningen. BILDKÄLLA: Gunvor Sjöberg

Det tyska flygplanet valde att skjuta tillbaka, varvid Sven Sjöberg träffades. Han fick svåra skador och avled inom loppet av få minuter. För ett mer detaljerat händelseförlopp hänvisar jag till mina böcker men vill här passa på att förklara det speciella med hans död. På ett sätt var detta en unik händelse i Sverige under andra världskriget - detta var enda tillfället under 1939-1945 då en soldat i svenska armén sköts ihjäl av främmande makt. Men inkluderande flygvapnets förluster var Sjöberg en av ett tiotal (exakt antal ej fastställt) i Krigsmakten (som Försvarsmakten då hette) som sköts ihjäl av tyska flygplan. En annan armésoldat krossades av ett tyskt plan som skjutits ned av svenskt luftvärn. Men därtill kommer flera hundra svenska soldater och sjömän som 1939-1945 dog av utländska och svenska minor och i en rad andra incidenter i tjänsten. Totalsiffran är därför 782 dödade svenska soldater och sjömän, alltså dödade i incidenter och krigsolyckor. Låt oss minnas deras offer för landet, för framtiden, för oss.

Sven Sjöbergs begravningståg genom Kiruna. Han blev senare begravd i Öjebyn. FOTO: Sven Hörnell