Nazismens rötter och resultat

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 

Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.

Sveriges första stridsvagn var fransk

I dagarna är det 100 år sedan den första stridsvagnen kom till Sverige och den var fransk, inte tysk. Vagnen ifråga var en Renault FT som i Sverige fick namnet "Putte". Här ovan håller jag i "Putte" i Lego. Men varför har många författare, inklusive undertecknad, missat att "Putte" kom före tyska LK II?

Det har fram till i år varit en sanning att den första stridsvagnen i Sverige var tysk och av typen LK II. I den svenska armén fick LK II beteckningen stridsvagn m/21 eftersom de anlände till Sverige i slutet av 1921. Enligt standardverket Pansartrupperna 1942-1992 och alla andra böcker i ämnet var det först två år senare, 1923, som en Renault FT (senare benämnd FT-17) inköptes och anlände. Men, som man kan läsa på Svensk PansarHistorisk Förenings hemsida, så har nyare forskning visat att årtalet 1923 måste bero på ett missförstånd. I själva verket var det någon dag före den 19 juli 1921 (exakt datum ännu oklart) som "Putte" anlände. För säkerhets skull kollade jag själv i DN:s arkiv och där finns samma uppgift, fast en dag efter Aftonbladet.  

Man skulle kunna säga att de nya rönen inte påverkar påståendet att LK II var den första stridsvagnstypen som infördes i svenska armén och därmed blev en verklig del av dess arsenal. Jo, men samtidigt är det, i alla fall för oss pansarintresserade, inte oväsentligt att veta vilken stridsvagnstyp som var först på svensk mark. Hur missförståndet vad gäller årtalet en gång har uppstått och sedan inte korrigerats, förrän nu, är svårt att slå fast. Två möjliga orsaker torde vara att "Putte" bara blev en försöksvagn som inte resulterade i fler inköp, och att "Putte" inte bevarades utan tvärtom blev ett mål som förstördes redan 1926. Det blev visst några "kvarvarande delar" (se länken ovan), men ingen verkar känna till om något av dessa rester har bevarats. Kan det månne ändå ligga lite franskt "skrot" på en vind eller i en källare, kanske i form av en brevtyngd som ingen levande människa idag vet var den kom från?

För övrigt passar jag på att rekommendera ett besök vid Arsenalen nära Strängnäs. Detta centrum för svensk pansarhistoria är ett av besöksmålen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget eftersom pansarfordon från bägge världskrigen och många andra konflikter där finns samlade i trevliga lokaler.

Slutligen vill jag tacka vår son Jarl för att han tillverkade en så stor och fin "Putte" i Lego, och tack även för att du tog bilden!

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så har det svenska intresset varit svalare. I viss mån har en välgjord TV-serie, "The Crown", väckt intresse för andra decennier än 1940-talet. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

Tolkien i krig

Här i första världskrigets skyttegravar blev mycket av Tolkiens böcker till.

Den nya Tolkien-filmen, som helt enkelt heter "Tolkien", utspelar sig inte så mycket i sagornas värld utan i England och Frankrike. Den handlar alltså om J.R.R. Tolkiens barndom, ungdom och tid vid fronten under första världskriget. Filmen har mest fått ljumma recensioner, men är den ändå sevärd?

Det verkar som om få svenska biografer (några alls?) har visat "Tolkien". Kanske den släpptes direkt på DVD i Sverige? Hursomhelst har jag nu sett den, på DVD, och min åsikt är att den inte bara är sevärd, den är helt enkelt underbar. För som film betraktat är det en både gripande, romantisk och mycket vacker film. Lägg därtill att regissören är finländare, Dome Karukoski. Va, en regissör från Finland? Faktiskt inte så märkligt, med tanke på att det finska språket var viktigt i Tolkiens språkvärld, liksom Kalevala - Finlands nationalepos.

Så, strunta i recensionerna och se filmen själv. Vill du sedan veta mer om Tolkiens krigserfarenheter kan jag varmt rekommendera Tolkien and the Great War av John Garth. En fantastiskt fin bok om man är riktigt Tolkien-intresserad och därtill har militärhistoriskt intresse.

Tolkiens krig, Pariskanonen och Östersjödramat

Överraskningarna är många i Niclas Hermanssons läsvärda nya bok.

Mycket av 1900-talet och även detta sekel bestämdes av första världskrigets storpolitiska resultat. Men Niclas Hermansson presenterar fler skäl än så att intressera sig för detta krig - många klart oväntade.

Tyvärr reduceras första världskriget i flera skildringar till "västfrontens skyttegravshelvete". Ändå utspelade sig denna konflikt ofta på platser mycket, mycket långt från Frankrike - ja, även från Europa. Dess tekniska aspekter är också långt, långt mer än stridsvagnens, stridsgasens och flygets intåg. Gymnasieläraren Niclas Hermansson lyfter på ett lättläst och skickligt sätt fram både första världskrigets "okända" fronter och en hel del för framtiden riktigt viktiga tekniska innovationer.

Marie Curie är nog, som Hermansson skriver, kanske historiens mest kända vetenskapskvinna. Men faktum är - och detta hade jag ingen aning om trots att en av mina släktingar träffade henne - att hon även var i franska arméns tjänst och räddade många tusen soldaters liv.

En än idag mycket ofta nämnd personlighet som var i första världskrigets skyttegravar var J.R.R. Tolkien. Ja - författaren bakom böcker som Sagan om ringen. På fyra och en halv sidor sammanfattar Hermansson väl vad Tolkien var med om och hur det påverkade hans berättelser. I samma veva upplyser han mig om en sak jag inte heller haft den blekaste aning om, att även Nalle Puhs skapare, A.A. Milne, var med - och liksom Tolkien fick så kallad "skyttegravsfeber" (samma med C.S. Lewis).

Sidorna om de första obemannade flygplanen (!) och Pariskanonen är två av de mest överraskande vapentekniska avsnitten. När första världskrigets gigantkanoner avfyrades mot Paris skickades för första gången i historien människotillverkade föremål (alltså granater) upp i stratosfären.

Bara åtta dagar efter krigets utbrott var Sverige en hårsmån från att dras in i det av en rysk amiral i Östersjön, Nikolaj von Essen. Avsnittet om honom är bara ett av många som gör Okända fakta och udda historier om första världskriget till en riktigt läsvärd bok.

Från pansarsoldat till bloggare

Svenskars och norrmäns krigstjänstgöring för främmande makter kan nu jämföras.

Vid denna tid för 30 år sedan ryckte jag ut från pansartruppernas kadettskola och för 20 år sedan släpptes min och James F. Gebhardts Slaget om Nordkalotten. För 15 år sedan släpptes Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945. För exakt 10 år sedan började jag blogga.

Att det i dessa dagar råkar vara 30, 20, 15 och 10 år sedan, det var något jag helt nyligen började inse, under bilfärder till och från I 19 i Boden. Det har slumpat sig så att jag där tjänstgjort inom hemvärnet under de senaste dagarna. I bilen på väg tillbaka till platsen för grundutbildningen blev jag väl nostalgisk. Jag vill passa på att hjärtligt tacka dig, käre läsare, för att du har möjliggjort detta skrivande. Visserligen är det i sig tillfredställande att skriva, förutsatt att man är lagd åt det hållet, men utan läsare och läsares uppmuntran kan man som fri skribent inte på heltid syssla med skrivande.

Bland det trevligaste man kan få uppleva som författare är nog att få läsa referenser till något man skrivit i andras böcker eller artiklar. Det var en helt särskild känsla att nyligen få Nordmenn i krig 1950-2019 av den norske författaren Knut Flovik Thoresen. Tack vare hans nya bok kan man nu jämföra "brödrafolkens" erfarenheter av främmande krigstjänst. En av de första kategorierna i boken som skildras är de 727 norrmännen i Svenska Frivilligkåren i finska Lappland under Stalins vinterkrig mot Finland. Knut Flovik Thoresen tar liksom Lennart Westberg och undertecknad upp hur norska och svenska finlandsfrivilliga senare stred tillsammans mot den tyska invasionsstyrkan i Norge. Därefter tar han upp en sak som vi missat, att inte mindre än 21 medlemmar av det legendariska Kompani Linge (inom det brittiska Special Operations Executive) hade en bakgrund som finlandsfrivilliga.

Nordmenn i krig 1950-2019 innehåller många, många fler uppgifter som var okända för mig. Här bara ett axplock:
* Minst 135 av de norrmän som anslutit sig till tyskarna (Waffen-SS) deserterade till Sverige.
* Av 212 norska medborgare som hamnade i sovjetisk krigsfångenskap dog 57. Av de som överlevde kom de sista fem hem till Norge 1953.
* Norrmän både stupade och försvann spårlöst som amerikanska soldater under Koreakriget.
* Det förefaller som att långt fler norrmän än svenskar har krigat i Afrika efter 1945, exempelvis i Rhodesia.

Liksom i Svenskar i krig efter 1945 så finns även så kallade "contractors" med, men Flovik Thoresen har fått fram mer än oss om denna moderna kategori av krigsdeltagare - uppgifter som verkligen inte bara är av norskt intresse.

Nordmenn i krig 1950-2019 bygger till stor del på en mängd tidigare utgivna böcker, men stora avsnitt är också helt ett resultat av Knut Flovik Thoresens egen forskning, hans egna intervjuer. Bokens höjdpunkter, enligt min åsikt, är några av författarens egna intervjuer med norska krigsveteraner. Boken hade på sina ställen behövt mer redigering och det intressanta, ibland unika, bildmaterialet borde spridas ut över bokens kapitel i kommande upplagor. I det stora hela är detta dock ett viktigt bidrag för forskningen om skandinavers krigstjänstgöring utanför de egna försvarsmakternas led.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

En DUBBELT svensk Tarzan

En bild från tiden i Sydafrika som jag fann i Thord-Grays arkiv inom Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Galapremiären för ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård i huvudrollen är huvudnyheten i dagens DN Kultur och filmen lär få globalt genomslag. Men filmskribenterna har hittills missat själva berättelsens svenska bakgrund. Ja, författaren bakom Tarzan var amerikan, Edgar Rice Burroughs, men vem var det som gav Burroughs uppslaget till en av världens mest kända litterära figurer? Mycket tyder på att det var en makalöst energisk svensk äventyrare.

Alexander Skarsgård väljer att låta den stora DN-intervjun med honom ske på Södermalm. Där råkade Thord Ivar Hallström födas 1878. Liksom Skarsgård, som han utseendemässigt var rätt lik (se bilden ovan), gjorde han en fenomenal karriär utomlands. Hallström bytte dock namn för att underlätta detta. Han blev Ivor Thord-Gray och utgör det märkligaste öde som Lennart Westberg och jag skrivit om i våra två böcker om svenskar i krig. Bara att som svensk under 1900-talet ha krigat i fyra världsdelar är unikt. Lägg därtill att han kom att strida under totalt tretton fanor och hann bli general i både rysk och amerikansk tjänst.

Bilden visar Ivor Thord-Gray som brittisk frivillig i Sydafrika, där han deltog i infångandet av en pojke som levt med en flock babianer under flera år. Författaren Joakim Langer har funnit de första spåren av denna händelse i Kapstaden (se hans bok Mannen som hittade Tarzan). Det var på Mount Nelson Hotel som Thord-Gray i september 1906, alltså för snart 110 år sedan, berättade för en lokal journalist om en pojke som uppfostrats av apor. Intervjun blev senare citerad i amerikansk press. Likheterna mellan Thord-Grays berättelse och den 1912 ”födda” karaktären Tarzan är i sig talande. Sedan bör man också, som Joakim Langer gjort, titta närmare på Tarzans namn. Alltså, bokens och filmens Tarzan är ”egentligen” Lord Greystoke. I början av 1900-talet stavade Thord-Gray sitt namn Thord-Grey. Likheten mellan Lord Greystoke och Thord Grey kan anses vara en liten men fin blinkning.

För övrigt finns Alexander Skarsgård nämnd i min bok Elitförband i Norden - detta eftersom han genomförde sin grundutbildning som värnpliktig vid marinens bassäkerhetsförband. Nu ser jag fram mot att se honom på vita duken, igen.

Miraklet och konspirationsteorierna

Finska soldater under det krig som Stalin inledde den 30 november 1939.

Den 30 november 1939 angreps Finland av världens största stat. Denna stat, Sovjetunionen, hade även världens största krigsmakt - som var världens mest mekaniserade. Finland hade vid tillfället bara 45 stridsvagnar, varav de flesta var från första världskriget.

Stalin gjorde klart vad striden handlade om genom att sätta upp en egen "folkregering" för Finland under Otto Ville Kuusinen. "Folkregeringen" presenterades för världen dagen efter att Sovjet startat angreppet och för att inte de finska soldaterna skulle missa nyheten så släppte sovjetiska flygplan ner flygblad med budskapet över finska förband. Detta drag fick dock motsatt effekt, liksom den sovjetiska lögnen om att Finland skulle ha inlett kriget. Försvarsviljan i Finland nådde nya höjder.

Viss militär hjälp till Finland kom från Sverige, Frankrike och Storbritannien. Inte minst svenska frivilliga och en betydande del av det dåvarande svenska militära flygbeståndet. Men det var dock ett begränsat stöd. Väsentligt var att finländarna själva slöt upp fullständigt i försvaret av sitt land och bet ifrån sig mycket mer än väntat. Detta i kombination med sovjetisk hybris och flera i vinterstrid oövade sovjetförband resulterade i att Stalin såg sig tvungen att "glömma" sin finska "folkregering". Sovjet började åter förhandla med den verkliga finska regeringen. Resultatet blev att delar av Finland inlemmades i Sovjet men huvuddelen av landet förblev fritt. Var det ett mirakel att Finland överlevde Stalins vinterkrig? Kanske det, men i så fall ett mirakel som stod på en stenhård och folklig vilja.

Vinterkriget är välkänt i Sverige men inte i lika hög grad det som hände i Finland sommaren 1944, som ibland kallas "miraklet vid Ihantala". Det är om detta slag - som faktiskt är Nordens största fältslag - som den nya boken Tali-Ihantala handlar, just utgiven på svenska (den kom på finska ifjol) av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Det är en bok av en av Finlands mest framstående moderna militärhistoriker, Mika Kulju. Jag hade förmånen att härom veckan få hälsa på honom i hans hem i Torneå, bara några stenkast från Sverige. Passande nog åt vi lunch på den rustika restaurangen Kerho, som under 1944 hyste en finsk stab. Efter det fick jag se det nyligen totalrenoverade Tornedalens museum, som givetvis har några montrar om både första och andra världskriget eftersom Torneå blev särskilt påverkat av värlskrigen. Men där finns även mycket annat sevärt från långt, långt bakåt i tiden. Jag kommer inom kort att på min öppna Facebooksida att lägga ut en serie bilder från det museibesöket.

Förutom Tali-Ihantala finns det en till bok i nya numret av SMB:s Pennan & Svärdet som jag starkt vill rekommendera, Konspirationsteorierna och verkligheten av Erik Åsard. Detta är en synnerligen aktuell bok på grund av de många konspirationsteorier som populariserats på senare år, inte minst genom internet. Erik Åsards bok är en saklig men läsvänlig och högintressant genomgång av exempelvis mordet på John F. Kennedy och terrorattackerna den 11 september 2001.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till "jägarrörelsen".

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten - vars sista chef var en 25-årig kosack.

DN har publicerat en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium.” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj...

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg - tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras var hamnen Mäntyluoto låg och vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Mäntyluoto låg i det då ännu ryska Finland. Av samtida artiklar är detta med gåvorna tydligt, det var paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: "Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike."

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida. På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, kosacken och löjtnanten Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 (25 vid sin död) i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning med tanke på det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

Svensken som blev rysk krigshjälte

Thord Hallström från Stockholm blev rysk generalmajor. Runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur "Svenskar i krig 1914-45").

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av "gröna män" i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också "folkrepublikerna" Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Novorossija. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: "från forntiden fram till idag". Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som "vår hjälte" av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917 och som i Ryssland nästan helt överskuggar första världskriget? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel (hans far var svensk) och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du mer än ett visst hum om det krig som många nutida aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer - korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som "krigsfånge".

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Inspirerande officerare

Den 26 september 1983 var kanske den mörkaste dagen i världshistorien.

Det räcker med en hastig blick på Wiseman och Krigsvetenskapsakademins blogg för att bli deprimerad. Var ska man hämta kraft för att fortsätta verka för svenskt försvar och varför går denna blogg nu in på sitt femte år?

Först och främst skulle jag vilja tacka alla inom Försvarsmakten som trots nedskärningar och nu även minskad övningsverksamhet fortsätter bemanna landets största försäkringsbolag. Ni alla och särskilt några specifika officerare - några avlidna, några högst levande - är min främsta drivkraft. Men man kan även inspireras av utländska officerare och två jag särskilt skulle vilja nämna är den i dagarna högaktuelle Stanislav Petrov, se klippet ovan, och Robert Campbell. Petrovs sunda förnuft kan sägas ha avgjort världens öde den 26 september 1983, alltså snart exakt 30 år sedan. Paradoxalt nog kan man även inspireras av den mer rigida hållning som Robert Campbell uppvisade - snacka om att hålla vad man lovat.

Imorgon är det fyra år sedan denna blogg sjösattes. Inläggen får i regel få kommentarer men antalet träffar är nu snart 750,000 och visar väl att den fyller en funktion. Skulle jag önska mig något på "födelsedagen" skulle det vara några ord från dig som läser dessa rader. Jag undrar, har du haft någon nytta av bloggen, ett särskilt minne av den?

Nytt om svenskar i Främlingslegionen

Fler svenskar i franska Främlingslegionen 1831-1970 blir nu kända. Bo Laurin heter en utlandssvensk som håller på att sammanställa en webbsida om svenskar (och även några från andra länder) i legionen.

Uppgifterna om svenskar i legionen fram till 1970 hämtar Laurin från sin boksamling och sitt forskande. Sidan är redan nu väl värd ett besök. Jag har tillsammans med Lennart Westberg berättat i Svenskar i krig 1914-45 om dem som tjänstgjorde mellan 1914 och 1945 men Laurin har även hittat nya uppgifter om dessa och lär säkert hitta ytterligare. Det finns mycket kvar att hitta i antikvariat och arkiv, både statliga och privata.

SMB erbjöd ifjol den mycket läsvärda boken om legionär Assar Tano. Är den slut hoppas jag den trycks igen.

Diktaturernas snyggaste bilar

En tysk amfibiebil, en Schwimmwagen från andra världskriget, i fantastiskt skick och utställd på Arsenalen. I bakgrunden en tysk Marder.

En militär version av den östtyska Trabanten, med mig närstående chaufför.

Här kommer två bilder jag tog härom veckan i Arsenalen, det nya stora militärfordonsmuséet utanför Strängnäs. Jag vill absolut rekommendera ett besök om du har det minsta intresse för gröna (men inte särskilt miljövänliga) fordon.

Det finns i muséet en hel del mer eller mindre klassiska militärfordon från utlandet, som en T-34 och en M4 Sherman, men fokus är på fordon tillverkade i Sverige. Emellertid har många av dessa även stark koppling till andra länders designers. Inte minst då pansarfordonen från Landsverk. Som jag tar upp i min bok Tyskar och allierade i Sverige så var Landsverk i princip en tysk pansarfabrik på svensk mark.

Kanske den militära Trabanten ovan inte är klassiskt snygg, men fulsnygg då??? Jag hade nöjet att i f.d. Östtyskland fara omkring i en Trabant. Ett oförglömligt minne.

Jag vill hålla blogginläggen korta men för dig som vill se fler av mina bilder från Arsenalen så har jag lagt ut ytterligare bilder på min militära Facebooksida.

Sveriges hemligaste rum

SVT-klassikern från 2008 om Bodens fästning.

Det finns otaliga bunkrar i Boden men det var först ifjol som jag fick se radiobunkern och blev allvarligt fascinerad. Igår var jag gäst hos Boden Radio, den unga förening som verkar för att bevara just radiobunkern.

Det var en klart givande visit, som gjorde att jag blev ännu mer förvissad om hur spännande radiobunkern är. Den är platsen för den allra första officiella svenska rundradiosändningen, alltså vanlig radioutsändning riktad till allmänheten. Lägg därtill att tusentals krigsfångar under första världskriget fick kommunicera med sina nära och kära genom just Boden Radio; att man var radiolänken till Sveriges statliga gruva på Spetsbergen (Svalbard); spelade en viktig roll för zeppelinare och inom signalspaning med mera.

Känner du samma sak som jag, missa inte att gå in på Boden Radios hemsida.

Sen bör du notera ett datum i kalendern eftersom lördagen den 26 maj högst sannolikt blir enda tillfället någonsin för dig och mig att besöka några av Sveriges hemligaste rum i både norr och söder.

F.ö. innehåller senaste numret av Soldat & Teknik (2/2012) ett reportage om radiobunkern under rubriken "Här skrevs radiohistoria".