Stalins och Putins vinterkrig

Denna sovjetiska T-26 stridsvagn träffades av eld från svenska frivilliga i mars 1940. Bilden togs av min farfars bror Gunnar Gyllenhaal, en av de över åtta tusen i Svenska frivilligkåren under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Under fotot har han skrivit "Träffbilden av Boforskanonen är ganska god". Det är mars 2022 och händelsen känns inte längre så avlägsen. Men det finns både likheter och skillnader mellan Stalins och Putins vinterkrig. 

Den vidrigaste likheten mellan de två krigen har nu fått mig att återuppta bloggandet, som jag nästan lagt ner (Twitter i all ära men nu behöver jag skriva en lite längre text utan att dela upp den i flera Twitter-inlägg). Vilken likhet tänker jag på? Jo, de tyvärr trovärdiga uppgifterna om att Putin låtit bomba civila med brandbomber. Det gjorde även Stalin i Finland. Men den typ av brandbomber som nu är aktuell är någon form av termitammunition. Vad innebär sådan ammunition? Jo, dess värme är så pass extrem att den bränner igenom metall. Vi pratar alltså om en form av extrema brandbomber, kända från Putins krigande i Syrien. Som om det inte räckte med att bomba civila och till och med sjukhus - jag har nu tappat räkningen vad gäller antalet vårdinrättningar som har bombats och beskjutits av ryska styrkor.

En till likhet mellan vinterkrigen är att den ukrainska sidan rätt ofta verkar använda finsk ”mottitaktik”, dvs skära av de vägfokuserade (vägbundna) invaderande kolonnerna i segment och sedan omringa och nedkämpa dem. 

Vad gäller Stalins tro att han skulle kunna pracka på Finland en ny "folkregering", ledd av hans marionett Otto Ville Kuusinen, så matchas den illusionen rätt bra av Putins djupa villfarelse att han med lätthet skulle kunna "pansar-installera" en ny "ukrainsk" regering. 

Men den största likheten är nog den avgörande, den att Ukrainas motståndsvilja, liksom en gång Finlands, har överträffat angriparens, liksom hela världens, förväntningar.

Skillnaderna är givetvis stora vad gäller vapnen. Robotar och drönare fanns helt enkelt inte i det första vinterkriget. Ett krig i informationsarenan bedrevs redan då men flygblad och radionyheter var småpotatis i jämförelse med dagens möjligheter att blixtsnabbt sprida även rörliga bilder direkt från slagfältet.

En till skillnad är att de ryska styrkorna angrep från två länder, från Ryssland och Belarus. Det märkligaste med Belarus och Putins vinterkrig är dock att järnvägsarbetarna i Belarus förefaller kunna bjuda ett effektivt motstånd mot kriget. 

En skillnad mellan vinterkrigen förklarar varför så många överraskades av att Putin för en månad sedan satte igång en fullskalig offensiv. Jo, 1939 var kunskapen om ideologin i Kreml rätt god och spridd men idag känner här ännu bara få till exempelvis den ovanligt inflytelserika boken Geopolitikens grunder med avsnitt som "Den finska frågan".

Nu verkar en hel del tyckare hysa förhoppningar om att detta krig, liksom vinterkriget mot Finland, ska bli kort. Skulle mot min förmodan en vapenvila snart inträda så är det dock säkrast att ändå inte hysa några större förhoppningar. Låt oss helt enkelt avvakta med att hoppas och istället, med större allvar, både hjälpa Ukraina och förbereda vårt eget land för svårare tider. Vi borde mer intensivt stärka både det militära och civila försvaret och i mycket högre grad se på våra matproducenter som en del av totalförsvaret och verkligen beakta deras allt större svårigheter. För att allt som behöver göras ska kunna ske också med en ny hastighet tror jag statens högsta representanter behöver inse att staten inte räcker till. Både det privata näringslivet och diverse frivilligorganisationer behöver bjudas in i högre grad. Laget behöver bli både vassare, större och mindre stelbent.

De stupade för Norge 1940

Ett hundratal svenska medborgare som stupade i norsk krigstjänst 1940-45 hedras i Oslo på Västra gravlunden. Denna kategori av svenskar under andra världskriget lyfts mycket sällan fram i svenska verk och det är därför extra angenämt att de nu tas upp i en ny norsk bok, De ga sitt liv for Norge i 1940 av Knut Flovik Thoresen.

I Thoresens bok är det givetvis fokus på norrmän och på striderna 1940, och därför skildras inte alla svenskar som hedras på Västra gravlunden utan enbart de sex som stupade under de två månader som tyskarnas fälttåg i Norge 1940 pågick. Även de två frivilliga från Estland som stupade för Norge finns med. Ytterligare nationaliteter, som danskar, engagerade sig som frivilliga, men så vitt känt var det enbart svenskar och estländare som under våren 1940 stupade för Norge. 

En röd tråd bland de utländska frivilliga för Norge var att många av dem tidigare varit frivilliga för Finland, alltså under vinterkriget. Man kan nog säga att för många var beslutet att ställa upp grundat inte bara i en sympati för norrmännen utan även i den känsla för Skandinavien och Norden som utvecklats under 1800-talet och växte på grund av Sovjets aggressiva hållning gentemot Finland utmynnande i angreppet den 30 november 1939. 

Oavsett om man vill få ett bättre grepp om striderna i Norge 1940 eller om man är på jakt efter information om enskilda norska eller svenska stupade är detta en rik källa. Det är smått fantastiskt att Thoresen lyckats så väl med att samla in och presentera alla uppgifter om både strider och personöden. Som ett resultat av sitt insamlande skriver han insiktsfullt om hur oförberett Norge som stat var, men också hur, relativt sett, rätt väl många norrmän trots allt slogs mot den både krigserfarna och modernare tyska krigsmakten. Norrmännen stred ju också längre än vad många andra europeiska folk gjorde vid tyskt angrepp. 

Till bokens avsnitt om svenska stupade kan jag bara tillägga att så vitt jag förstår var det också minst fem svenska frivilliga 1940 som blev svårt sårade. För övrigt var det en svensk som under det att striderna pågick uppgavs ha stupat, men det visade sig vara ett missförstånd. Han klarade sig helskinnad från strider på flera platser i både södra Norge och vid Narvik. Denne man, en 1940 rätt ung K 3-fänrik, avled först  2016. Trots efternamnet var han inte det minsta norsk, han hade däremot dansktyska rötter. Han hette Jan Danielsen och jag hade förmånen att få nedteckna hans livsöde i Jan och Nordens frihet.  

Det är inte alltid så att de svenska nätbokhandlarna tar in alla norska böcker, men De ga sitt liv for Norge i 1940 finns i alla fall att få tag på hos Adlibris och CDON. Har du ett gediget intresse för Norge 1940 och/eller svenska frivilliga bör du absolut skaffa denna bok.

Förstå andra världskriget

Gillar man hårda fakta, modern informationsteknik och grafisk design bör man verkligen inte missa Förstå andra världskriget - 1939-45 som infografik. Till skillnad från flera andra verk om detta krig är det avancerad infografik som står i centrum och Sverige finns faktiskt med på flera ställen.

Det vanliga är ju att Sverige förbigås med tystnad men Jean Lopez och hans franska team av författare och grafiker har verkligen ansträngt sig för att ta upp alla tänkbara aspekter av kriget och då ingår också de av Europas stater som sade sig vara neutrala. Över femtio olika teman behandlas ytterst grafiskt och i flera fall är det nog för första gången som en del ämnen åskådliggörs med grafik, och det gör att många läsare nog kan betrakta dessa ämnen på ett nytt, tydligare sätt.

Faktum är att boken inte är begränsad till 1939-45 utan även grafiskt åskådliggör ämnen som nazismens och kalla krigets uppkomst. Boken handlar inte heller enbart om olika operationer på öst- och västfronten utan den fördjupar sig på ett banbrytande sätt i mobilisering, militärtaktik och olika vapens utveckling och användning, särskilt artilleri och pansar. Waffen-SS granskas också särskilt, exempelvis redovisas olika fakta om personalen och divisionernas sammansättning. Boken säger även en hel del om krigets mänskliga kostnader.

Alla vi som sysslar med historia kommer nog att återvända till den här boken många, många gånger eftersom den är ett fantastiskt verktyg. Rimligen borde boken bli en bra säljare men inför nästa tryckning borde också två missar om Sverige rättas till, det viktigaste nationalsocialistiska partiet hette NSAP, inte NSPA och solhjulet i boken var en av NSB:s symboler, inte NSAP:s. Där borde även framgå det namn som NSAP bytte till 1938, Svensksocialistisk samling (SSS). Detta och en miss i SS-strukturen skall dock inte förmörka det stora värdet i denna bok. Den utgör ett ovanligt ambitiöst bidrag till en uppdaterad syn på andra världskriget. 

Ett av mina favoritavsnitt i Förstå andra världskriget är grafiken över kollaborationen i Frankrike, som på ett fyndigt sätt åskådliggör relationerna mellan olika tyska och franska grupperingar. Grafiken gör det så tydligt hur den tyska ockupationsmakten bestod av flera myndigheter med rätt olika agendor.  

Jag har sagt det förut, det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska och det är verkligen kul när det sker och får man hoppas på att vi berikas med fler? Finns även en hel del böcker om 1939-45 på finska, norska och tyska som borde översättas.

Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst med en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten. Nu har vi kommit till bokens kanske mest spännande avsnitt, det handlar alltså om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och varför inte även spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget?

Klart grabben ska ha en amfibiestridsvagn

Den just färdigställda T-37:an i skala 1:1. Fler bilder finns i slutet av detta inlägg.

En sovjetisk amfibiestridsvagn har just ”återuppstått” i en by mellan Kalix och Haparanda. Allt började med att en äldre herre gav mig ett kuvert med opublicerade fotografier från andra världskriget. På bilderna såg jag olika tyska och allierade flygplan och pansarfordon lastade på tyska godsvagnar. Det speciella var att bilderna skulle vara tagna i Haparanda.

Tidigare trodde jag att det inte fanns någon substans i ryktena om tyska transporter av pansarfordon genom Sverige. Visst, transporter av flygplan liksom artilleri och lastbilar hade förekommit. Men eftersom jag varken stött på dokument eller bilder av pansartransporter så antog jag att en del observatörer hade misstagit lastbilar för pansarfordon. Hos Järnvägsmuseet i Gävle fann jag dock en bild av samma plats i Haparanda som där pansarbilderna togs. Jag besökte även platsen. Därmed fanns det ingen tvekan om var bilderna hade tagits och jag kunde offentliggöra dem i Andra världskriget i Sverige (2019).

Här ses under omlastning i Haparanda T-37:an och en bit av BT-7:an. FOTO: privat

De tre typerna av pansarfordon på de tidigare opublicerade bilderna är den sovjetiska stridsvagnen BT-7, den sovjetiska amfibiestridsvagnen T-37A och den brittiska pansarbandvagnen Bren Gun Carrier. Inga tyska soldater syns på bilderna men däremot olika skadade tyska flygplan. Vad säger då att transporterna inte var svenska? Det är själva godsvagnarna, märkta med tyska ord och ortnamn.

En till Haparanda-bild och här skymtar T-37:ans propeller och roder. FOTO: privat

För fler Haparanda-bilder från krigsåren hänvisar jag till min bok. Det som hände efter bokens publicering är nästan lika märkligt som bildfyndet. Jo, det finns en affär med militärt överskott i Sangis, Armystuff.se, och där har man tagit del av mina rön med stort intresse. Så stort att man bestämde sig för att skapa en T-37A i trä. Det uppmuntrade jag dem till att göra - dels eftersom området bevisligen haft besök av en sådan vagn, dels för att det finns så få bevarade T-37A - en hos Arsenalen i Strängnäs, två på offentliga ryska muséer och en på ett privatmuseum. Detta trots att det tillverkades över 2,500 exemplar i sovjetiska fabriker mellan 1933 och 1936.

I lördags var det så dags att se den just tillverkade T-37A-trämodellen, som nu står färdig i Sangis, intill E 4:an och mycket nära en modell av en Sopwith Camel, en Jeep och andra militärfordon. För varje sommar blir det fler maskiner och träfigurer - det är snart ett friluftsmuseum.

Notera propellern, rodret och stegen. Men klättra försiktigt, håll uppsikt på barn.

På avstånd ser de rätt riktiga ut men kommer man närmare ser man att de är lite förenklade, inte minst för att kunna tåla oöm behandling av yngre besökare (därav också den tillagda stegen baktill). Stort tack till Armystuff.se för att ni förverkligade tanken att låta en ”tank” i min bok få återuppstå! Avslutningsvis en till bild med modellbyggarna Jarmo och Mikael som besättning.

Fallskärmsjägarnas nyckel till segern

Det "ointagliga" fortets fall skildrat av en tysk fallskärmsjägare som var med 1940.

Världens första anfall med fallskärmsjägare mot ett fort var INTE det tyska angreppet på det "ointagliga" fort Eben-Emael den 10 maj 1940. Det var istället en operation i Danmark en månad tidigare - en operation som dock rätt få författare ens är medvetna om. Men i den nyutkomna Vågspelet vid Eben-Emael finns den med.

Fallskärmsjägar- och kustjägarveteranen överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har skrivit ett synnerligen läsvärt introducerande kapitel i vilket han tar upp både den ofta bortglömda fallskärmsoperationen i Danmark och nyckelpersonen Kurt Students rätt okända bakgrund som utbildare i Sovjetunionen. Sunnefeldt nämner även den mycket märkliga tingesten Personenabwurfgerät, en behållare för samtidig fällning av tre fallskärmsjägare.

Efter Sunnefeldts kunniga inledning följer fyra fynd som gjorts i amerikanska och svenska arkiv av Pennan & Svärdets experter. Av särskilt intresse är fyndet av fänriken (sedermera översten) Gerhard Schachts rapport om hur Eben-Emael intogs med hjälp av framförallt glidflygplan. I Schachts rapport finns guldkorn som hur grundplanen kläcktes. Gerhard Schacht understryker och tydliggör segelflygaren Hanna Reitschs roll. Detta är speciellt eftersom det i den senaste biografin över Hanna Reitsch, den fantastiskt välskrivna The Women Who Flew For Hitler av Clare Mulley, inte fastslås att Reitsch var en nyckelperson bakom planen. Mulley beskriver istället Reitschs roll som ett rykte. Men i och med att Gerhard Schacht i högsta grad deltog i angreppets förberedelser och genomförande får man nog anse att hans ord om hennes roll i planens utformande väger tungt.

Vågspelet vid Eben-Emael går även tillbaka några år och beskriver hur de tyska fallskärmsjägarna föddes genom Hermann Görings intryck av de sovjetiska luftlandsättningstrupperna VDV och hur han sedan omformade en polisiär styrka till Regiment General Göring, Tysklands första luftburna regemente.

I boken ingår en stor mängd bilder och flera kartor varav nio i färg. Bland grafiken är min favorit jämförelsen mellan Junkers Ju 52 och de tre andra flygplan som användes av fallskärmsjägarna. Kort sagt är Vågspelet vid Eben-Emael en höjdare om man intresserar sig för elitförband och vågade operationer.

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så har det svenska intresset varit svalare. I viss mån har en välgjord TV-serie, "The Crown", väckt intresse för andra decennier än 1940-talet. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

"Det enda vi vet med säkerhet"

En affisch från Morlanda hemvärn 1940 som jag fotade i Hemvärnsmuseet.

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den bästa texten om hemvärnets födelsedag (idag är det exakt 80 år) har redan skrivits. Men eftersom den enbart publicerats i hemvärnets egen tidning så vill jag ge delar av innehållet ytterligare spridning. Med chefredaktörens tillstånd kommer här alltså rätt många meningar ur 80-årsdagens ledartext.

"För 80 år sedan befinner sig Sverige i skuggan av andra världskriget. Finska vinterkriget har avslutats den 13 mars 1940 och den 9 april anfalls Norge och Danmark av Nazityskland. De första lokala hemvärnen bildas redan i januari 1940 trots att riksdagsbeslutet fattas först den 29 maj. Myndigheterna förväntar sig ett intresse på runt 50 000. I slutet av året har över 90 000 sökt till hemvärnet. När hemvärnet nu firar 80 år i skuggan av corona-epidemin så kan vi påminna oss om att läget är dystert vid bildandet 1940. Andra världskriget kommer att pågå i ytterligare fem år och för hemvärnets del är bristen på uniformer, utrustning och vapen genomgående. Men det påverkar uppenbarligen inte hemvärnssoldaternas försvarsvilja."

Här vill jag skjuta in en kommentar till chefredaktör Therese Åkerstedts ord. Det stämmer att hemvärn bildades fyra månader före riksdagsbeslutet som vi idag firar. Det är väsentligt att känna till för att förstå varifrån hemvärnet kommer. Hemvärnet uppstod lokalt, på flera håll i landet, inte genom ett statligt påbud utan som en reaktion bland allmänheten på att Finland angripits. Lite av hur det då vädjades om frivilliga för lokala hemvärn framgår av affischen här ovanför. Efter Sovjets angrepp på Finland följde som sagt Tysklands på Norge och Danmark och därmed blev trycket ännu starkare och en rikstäckande hemvärnsorganisation blev därigenom verklighet.

Chefredaktör Åkerstedt fortsätter sedan med att ta upp överraskande och omvälvande händelser som inträffat enbart under de senaste 40 åren: U 137, mordet på Olof Palme, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, förlisningen av Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, stormen Gudrun, fågelinfluensan, 11 september-attackerna, mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, kriget i Georgien, svininfluensan, självmordsbombaren i Stockholm, Ukrainakriget, branden i Västmanland, terrorattentatet på Drottninggatan, skogsbränderna 2018 och, förstås, det vi alla just nu upplever. Vad ska vi dra för slutsats av dessa händelser? Therese Åkerstedt svarar:

"Lärdomarna av dessa händelser har varit dyrköpta, i mänskligt lidande och ibland även ekonomiskt. Och tyvärr kortlivade. I stället för enstaka händelser kan man se ett mönster, att historien upprepar sig, och det enda vi vet med säkerhet är att olyckor, naturkatastrofer, pandemier och våldshandlingar kommer att inträffa. Det kan tyckas dystert att skriva om i en jubileumskrönika men faktum är att hemvärnet är lika aktuellt i dag som det var för 80 år sedan. Hoten är olika men behovet av ett hemvärn består. Som hemvärnssoldat har du en unik möjlighet att bidra till det svenska samhället och vårt nationella försvar."

Om du som läser dessa rader inte är med i hemvärnet eller annan frivillig försvarsorganisation men tror att du kan vara lämplig, sök.

Möta hejda slå

Det är Centurion-stridsvagnar i täten på omslaget. Boken är ovanligt välillustrerad.

Hur ska man egentligen betrakta Nordens säkerhetspolitiska läge? Möta hejda slå är en både matnyttig och välillustrerad utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om Nordens läge under det (förra) kalla kriget.

Grovt sammanfattat ansågs Norden i början av (förra) kalla kriget främst utgöra en flank till en möjlig centraleuropeisk krigsskådeplats. Ju närmare 1980-talet man kom, ju mer blev det dock tal om en nordlig front. Bakgrunden till detta låg i den enorma sovjetiska upprustningen på Kolahalvön. Där baserades inte minst huvuddelen av Sovjetunionens strategiska ubåtar. Natos vitala Atlantförbindelser kunde också hotas därifrån, och ännu fördelaktigare om sovjetiska styrkor även behärskade Nordnorge. Varvid Norrland, särskilt den övre delen, högst sannolikt skulle beröras. Den tidigare rikdsdagsmannen Hans Lindblad skriver: "Sverige skulle förmodligen dras med från första stund". Han motiverar det bland annat med följande ord: "Östersjön var som nämnts det absolut främsta skydd Sverige hade, eftersom kustinvasioner är så svåra att genomföra. Men det gällde inte i övre Norrland, där en sovjetisk framstöt kunde ske genom norra Finland mot norska kusten [...]"

Om skälet till att ha stridsvagnar på Gotland skriver Lindblad:

"Det var viktigt för Sverige att Gotland inte kunde erövras genom luften. Gotland var ju ett värn för Mellansverige. Lätta stridsfordon hör till sådant som kan släppas ner med fallskärm, men däremot inte tunga stridsvagnar. Att ha sådana på ön var därför ett sätt att tvinga en angripare att komma med fartyg, vilket skulle ge oss längre förvarning."

Sovjetiskt behov av att säkerställa överlägsenhet i södra Östersjön, och därmed ett framgångsrikt anfall mot Danmark - det är ett tema i kommendören I. Emil Svenssons kapitel. Följande är ett direkt citat ur det:

"Ett sätt att skaffa sig tillräcklig styrkeöverlägsenhet i Östersjön var att tidigt slå ut eller blockera svenska sjö- och flygstridskrafter. Lämpliga förband fanns tillgängliga i form av marin spetsnaz, vars mål skulle ha kunnat innefatta svenska marin- och flygbaser. Dessa åtgärder måste förberedas [...]."

Överste I. Einar Lyth skriver på sitt personliga och tydliga sätt om svenska stridsförberedelser och stridsduglighet.

Bokens redaktör, överste Bo Hugemark, har på 323 sidor med många väl valda foton samlat totalt 24 nyckelpersoners erfarenheter av Försvarsmaktens operativa verksamhet under (förra) kalla kriget i Möta hejda slå. Varifrån kommer bokens titel? Ursprunget är den operativa idé som myntades av ÖB Torsten Rapp vid försvarsbeslutet 1963 och som sedan gällde under hela det (förra) kalla kriget.

Andra världskrigets myter

Finns nu även på svenska, men med ett helt annorlunda omslag (se längst ner).

Var Stalingrad andra världskrigets vändpunkt? Var Patton USA:s främste general? Vad planerade Stalin egentligen under vintern och våren 1940? Misslyckades tyskarna med att ta Moskva på grund av vintern?

Ovan är några av de lite provokativa frågor som ställs i Andra världskrigets myter av flera författare under ledning av Jean Lopez och Olivier Wieviorka. Boken består av de mest intressanta delarna av två böcker som utkom först på franska. Den första av dem kom 2015 och den andra 2017. Den första svenska upplagan kom ifjol (2019) men jag hade inte tid att läsa den då. Det finns väldigt mycket att säga om boken eftersom den just har myter i fokus, sådant som debatteras. Eftersom jag som bloggare eftersträvar korta inlägg vill jag mest uppmana bloggens läsare att själva läsa boken, men några kommentarer vill jag dock komma med.

Det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska. Generellt har ju de flesta icke-svenska böcker och spelfilmer i Sverige sitt ursprung i något engelsktalande land. Bara detta är ett skäl att ta del av denna bok som nog är skickligt översatt från franskan. Jag har inte jämfört med det franska originalet men kommer inte ihåg att jag stötte på något som störde mig språkmässigt. Det var också i Frankrike, i början av 1990-talet, som jag själv först stötte på det som står i fokus i bokens första kapitel: en omvärdering av Stalins respektive Hitlers övergripande planer inför sommaren 1941 - framförd i böcker på franska, engelska, ryska och tyska av den sovjetiske avhopparen Viktor Suvorov, en pseudonym för Vladimir Rezun. Suvorov/Rezun har sedermera fått visst stöd av några ryska och tyska historiker. Jag vill inte här komma med någon "spoiler" och säger därför bara att analysen av Suvorovs m fl tolkningar av sovjetisk och tysk krigsplanläggning var mer läsvärd än vad jag hade väntat mig. Alltså, detta avsnitt av Andra världskrigets myter är i sig riktigt tänkvärt och borde läsas av alla med djupare intresse för Stalin, Hitler och östfronten.

Kapitlet om myten "Tyskarna lyckades inte erövra Moskva på grund av vintern" är liksom bokens övriga kapitel om liv och död men icke desto mindre innehåller det ett både komiskt och självkritiskt uttalande av en av de tyska pansarveteranerna som var med.

Undertecknad har ett särskilt intresse för general Patton, vilket framgår av några av mina egna böcker. Nicolas Aubins hantering av Patton-myten är vass men inte elak och slutklämmen är suverän.

Vissa av bokens kapitel är ur min synvinkel inte lika intressanta som de ovan nämnda. Det kanske var givet med tanke på att det är hela 16 medverkande författare. Men de ovan nämnda kapitlen och flera andra gör ändå boken till en av fjolårets mest intressanta.

Så här blev den svenska upplagans omslag:

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

Sovjetiska soldater i Sverige

Tusentals var i Sverige, men minnet av dem försvann nästan under sovjetepoken.

Långt före de två amerikanska flygbaserna på svensk mark hade det etablerats flera "ryssläger" i Sverige för sovjetiska soldater som rymt från tysk fångenskap i Norge och Finland. Elisabeth Hedborgs gripande nya bok Min far var rysk soldat visar vilket stort inflytande sovjetiska myndigheter fick i dessa förläggningar.

I Andra världskriget i Sverige berättar jag om hur frågetecken kring en enorm tysk fartygsmodell rätades ut. Jag hittade till slut den ryske modellbyggaren, som varit en av Stalins soldater i Sverige som lyckats stanna kvar och bli svensk medborgare. Min bok är dock inget försök att teckna hela bilden av de sovjetiska soldaternas närvaro i Sverige mellan 1941 och 1945. Hittills har det utkommit ytterst få böcker som tagit upp dessa märkliga öden, den mest nämnvärda är Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget (2008) av Hans Lundgren. Den boken är absolut ingen dålig bok (tvärtom!), men Elisabeth Hedborg har i Min far var rysk soldat tagit ett större grepp om ämnet och konkretiserat fler människoöden och ger slutligen en tydligare bild av vad som hände med dem som med eller mot sin vilja återvände till Sovjetunionen med dess "filtrering" av tidigare krigsfångar.

Det är dramatiskt, medryckande men också trovärdigt när Hedborg levandegör en flykt från tyskarna i Norge. Det finns också stoff för minst en dokumentär- eller spelfilm i sidorna om mottagandet i Värmland bland människor helt utan vana att ta emot exotiska besökare. Avsnitten om dagens Ryssland är även de fina läsupplevelser men av ett annat slag - de inbjuder till reflektion över den roll andra världskriget ännu spelar i dagens Ryssland.

Hedborg ställer flera frågor som egentligen borde ha ställs för många decennier sedan. Exempelvis: vem var det som bestämde mest på förläggningarna med sovjetiska krigsflyktingar i Sverige, kungliga svenska Socialstyrelsen eller Kreml genom den sovjetiska ambassaden i Stockholm? Den mörkade utskeppningen från Gävle hösten 1944 av nästan tusen man satte många saker och ting på sin spets och det är ingen vacker bild som framträder.

Det är svårt att helt "ta in" hur länge den sovjetiska statens mobbande av tidigare krigsfångar kunde pågå, man kan säga att punkten sattes först 1995.

Min far var rysk soldat utgör en välskriven och annorlunda skildring av Sverige och Sovjet under 1940-talet, med både stark kärlek, glädje och förtvivlan kring de ryska och svenska livsöden som Hedborg mot alla odds lyckats nysta upp.

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Agent Jan Segers debut

Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.

Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäll skapat en agentroman som känns realistisk.

I och med Farans år 1948 debuterar agent Jan Seger, en veteran från andra världskriget som 1948 åter får försvara Finland. Författaren Patrik Berghäll är dock ingen debutant utan har tidigare skrivit två synnerligen värdefulla faktaböcker om Högkvarterets fjärrpatruller respektive det finska flygvapnets fjärrpatrullenhet. Han är själv kustjägare och arbetar som vildmarksguide.

Förväntar man sig att Farans år 1948 enbart ska ha ett finskt och väldigt manligt perspektiv tror man fel. För i denna bo skildras händelser även ur en sovjetisk och ibland kvinnlig synvinkel. Det är både scener från rummen där besluten fattas liksom från "fältet".

Som sig bör i en agentroman finns det även lite romantik i Farans år 1948, men inte av det löjliga James Bond-slaget.

Det finns små skillnader mellan militära termer i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Exempelvis heter magasin för vapen på finlandssvenska kassetter. Men dessa skillnader bör inte vålla några egentliga problem, tvärtom tror jag att de bara berikar de flesta läsare.

Det har sedan millennieskiftet utkommit en stor mängd böcker på svenska om Finland under andra världskriget, och alldeles för få om landet efter 1945. Måtte Patrik Berghäll, liksom andra författare, ge oss fler böcker om allt dramatiskt och viktigt som skett kring Finland efter andra världskriget.

Sist men inte minst vill jag påpeka hur förtjust jag är i omslaget av Mika Perkiökangas.

"Det hände här"

Graven i Berlin för "Wollweberligans" ledare Ernst Wollweber. FOTO: Mutter Erde

Igår kväll fick jag i Luleå se det musikaliska dramat "Nybergs Mekaniska Verkstad" om NKVD-sabotagenätverket Organisation Bernhard, mer känt i Sverige som "Wollweberligan" efter dess ledare Ernst Wollweber. Det var en stor upplevelse.

Norrbottensteatern har lyckats sammanfoga en rad historiska skeenden som spanska inbördeskriget, "Wollweberligan" i Norrbotten, Molotov-Ribbentrop, Stalins vinterkrig mot Finland, de svenska arbetskompanierna, attentatet mot Norrskensflamman, Hitlers invasion av Norge, tysktågen genom Sverige och några överraskande inslag som jag här inte tänker avslöja - jag vill ju inte sabotera.

Det är fantastiska skådespelarinsatser, stark dekor och musik, fint ljus och allt utgör ett stort drama med komiska inslag. Visst är några inslag dikt men det framgår oftast och i slutändan lyckas detta drama både underhålla, förmedla en mängd fakta och skapa ett intresse för de verkliga händelserna och personerna.

Tre av föreställningens ord som fastnade i mig var "det hände här" och de skulle nästan kunnat utgöra dramats namn.

Upplev själv "Nybergs Mekaniska Verkstad". Vill du sedan läsa om de svenska spanienfrivilliga och Organisation Bernhard/Wollweberligan rekommenderar jag Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945.

Hitlers största arktiska projekt

Organisation Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske cirka sju mil ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag och ett sydnorskt byggföretag. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korset-personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta fångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå/Kallax (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, den unga damen lade blommorna vid plaketten.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göra med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Stenar kan lossna från taket och det kan finnas vassa föremål mm. Men vad upplevde jag inuti tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det är även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget är nära en annan av dessa baser och kan även ha varit i Naimakka. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

Hitlers barnsoldater på svenska

Personalläget inom 12. SS-pansardivisionen i december 1944. FOTO: US Army

Tyska veteraners minnen av andra världskriget har funnits översatta till svenska redan under kriget. Oftast har det dock handlat om vuxna soldaters minnen. Förra året kom en annorlunda bok, nio tidigare barnsoldaters minnen, och nu föreligger även en hel självbiografi av en tidigare barnsoldat i Waffen-SS.

Ifjol släpptes Hitlers bortglömda barnarmé, som gav nio olika tyska barnsoldaters bilder av politisk indoktrinering, utbildning och frontinsatser. Boken var och är en mycket läsvärd introduktion inför läsandet av den nyligen släppta Hitlers sista reserv. Den nya boken, skriven i samarbete med historikern och redaktören Harald Stutte, låter oss gå på djupet i Günter Lucks erfarenheter. Det hade kunnat vara ett problem att boken började skapas 2005, Lucks har hunnit uppleva och fundera mycket sedan andra världskrigets dagar. Men jag upplever dels att Lucks har ett trovärdigt minne, dels att han hanterar sina senare vunna insikter på ett bra sätt.

Günter Lucks frontinsats sker i ett område som är mindre omskrivet, i närheten av Wien. Det är gott om läsvärda och ibland oväntade upplevelser som nyanserar bilden av SS-barnsoldaterna som fanatiker. Krig är fullt av vidrigheter men ibland blir det också oavsiktligt lustigt, som när de nazistiska kampsångerna inte har någon avsedd verkan men en sång om solen i Mexiko fungerar desto bättre för att lyfta stämningen i kompaniet.

En stor del av boken utspelar sig inte under kriget utan efter det, i sovjetisk krigsfångenskap. Denna del är inte mindre läsvärd och bjuder på flera insikter om livet i Sovjetunionen just efter andra världskriget.