Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomne bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.

50 år av krig - från Vietnam till tredje världskriget

Ett besök i Kambodjas mest ökända dödsläger bildar utgångspunkten för denna välskrivna skildring av de största krigen efter det klassiska Vietnamkriget. Det hela avslutas med en tankeväckande inblick i den militära rivaliteten mellan Kina och USA. 

Detta är en lättläst och välillustrerad genomgång av moderna krig och en glimt in i framtiden. Jag skulle ha valt att kalla den Moderna krig. Då tror jag att innehållet tydligare hade framgått. Det ska dock direkt sägas att detta inte är någon fullständig genomgång av krigen efter det klassiska Vietnamkrigets slut, utan det här handlar om nedslag i krigshistorien från 1970-talets slut fram till idag. Men det är i stort sett mycket väl valda exempel och Afrika, som ofta glöms bort, är ingalunda bortglömt (mest belyses Kongokrigen).

Mattis Bergwalls inledande kapitel "Kamrat fiende"börjar som ett gripande reportage, baserat på hans besök på "Dödens fält", alltså i Röda khmerernas spår i Kambodja. Läsaren får en bra inblick i hur nattsvart Pol Pots regim var. Bergwall övergår sedan till att förklara hur det kom sig att Vietnam hamnade i krig med Kambodja och Kina. Det är särskilt fascinerande att läsa om hur Kambodja och Vietnam förde krig mot varandra liksom hur långt de Röda khmererna gick i sitt förnekande av Vietnams militära framgångar. När jag för några år sedan skrev om svenskarna som anmälde sig som frivilliga hos Vietnam mot Kina hade jag gärna haft denna bok, eftersom den är en för svenska språket ovanlig källa om Kinas invasion av Vietnam 1979. Trots att det blev ett kort krig var det också ett av de blodigaste sedan andra världskriget. De hundratals svenskar som anmälde sig till Vietnamkriget 1979 borde vara väldigt glada över att de aldrig kom iväg. För Kinas del blev dess militära svagheter extra uppenbara genom kriget, och detta bidrog till att man, som Bergwall formulerar det "städade undan en hel del gammalt maoistiskt bråte".

Har det under de senaste 50 åren utkämpats något slag som kan mäta sig i brutalitet och lidande med Verdun och Stalingrad? Ja, men var och när utkämpades det? Det är svårt att inte hålla med Mattis Bergwall om att ett slag år 1984 är i samma klass, slaget i Hawizehträsken mellan Iran och Irak. För att förstå både dagens Iran och Irak måste man känna till deras massiva 80-talsduell med både barnsoldater och stridsgas.

Det är slående hur mycket mer civiliserade de 75 stridsdagarna på Falklandsöarna var. Trots det enorma avståndet från Sverige innebar kriget där flera lärdomar för svenska försvaret på grund av terrängens "norrländska" karaktär. Lärdomar som ännu äger sin giltighet och förmedlas av Anders Ehrnborn.

Gulfkriget 1991, även kallat "det perfekta kriget" har skildrats i flera tidigare böcker på svenska men kapitelförfattaren Anders Frankson återuppväcker mitt intresse för utmaningen som den USA-ledda FN-alliansen stod inför.  

Inte bara veteraner från krigen på Balkan lär vilja läsa kapitlet "Ett Stalingrad på Balkan", om belägringen av Vukovar 1991. Lärdomarna därifrån, liksom från Ukraina på senare år, borde i en logisk värld leda till en svensk omvärdering av artilleriets roll. Överlägsen eldkraft kan trumfa det mesta. 

Det nio månader långa slaget om irakiska Mosul 2016-17 är ett av de absolut största slagen sedan millenieskiftet och Anders Frankson påminner om slagets framtidskaraktär - alla sidor använde drönare. För att återta Mosul från IS-terroristerna stupade både amerikaner och iranska revolutionsgardister. 

"Draken tar sig an örnen" är bokens avslutande kapitel och utgör en stadig grund för att kunna förstå den i högsta grad pågående kampen om Sydkinesiska havet, där Kina arbetat mycket långsiktigt genom byggnationen av konstgjorda öar, strategiskt placerade. Anders Frankson sammanfattar de senaste  årens imponerande kinesiska satsningar på olika fartyg och elitförband.   

Det större exempel som jag tycker saknas i boken är Kremls krig mot Ukraina men å andra sidan förtjänar det kriget en helt egen bok. 

Sammanfattningsvis vill jag säga om 50 år av krig: är du officer eller intresserad av modern krigföring bör du läsa denna bok.

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare i Skellefteå som bevarar en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även ett typiskt SOE-vapen som jag här inte visar, det kommer i en kommande bok. Så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att SOE-vapnet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Runar!

Mästerverk om Siriuspatrullen

Jag kan helt enkelt inte tänka mig en vackrare bok om specialförband än denna.

Om du har läst min bok Elitförband i Norden så märkte du kanske att jag har ett särskilt intresse för Sirius-jägarna på Grönland. Att patrullera med hundspann över så väldiga och obebodda områden på Grönland är en gedigen utmaning.

Den totalt sett nog finaste boken om Siriuspatrullen fick jag först nyligen tag på: Sirius A Watchful Eye In The North med text av Peter Bondo Christensen, biolog vid Aarhus universitet, och foton tagna av Sveriges sannolikt mest arktiskt erfarna fotograf, Magnus Elander. Det arbetet, alla de resor, som ligger bakom deras bok är i sig värt all möjlig respekt. Grejen är att de också har åstadkommit något helt sanslöst informativt och vackert. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en bättre, vackrare bok om specialförband, hundar och Grönland än denna.

Här får man inte bara en förståelse för förbandets historia och uppgifter, jag tror att Peter Bondo Christensen och Magnus Elander har lyckats förmedla något av den känsla av "flow" som Sirius-jägarna kommer i när de har lärt sig "hantverket" och löser sina uppgifter i samklang med både hundar, snö, is och extrema temperaturer.

Magnus Elanders fotografier är så vackra att orden inte räcker till - det är en sådan fröjd att se dem så att jag vill jämföra det med att gå på de bästa konstgallerierna jag besökt. Elanders bilder återfinns i tidskrifter som National Geographic Magazine och han har utsetts till "Wildlife Photographer of the Year".

Att tjänstgöra en period vid Siriuspatrullen innebär på ett sätt att vara borta från den "verkliga" världen i två års tid. Man kan tycka att två år bara är för mycket - snacka om social distansering! Men Sirius A Watchful Eye In The North skapar insikt om att tiden på Grönland innehåller närmast unik, urstark kamratskap, med både människor och djur. Boken låter läsaren förnimma en annan värld, både svårare, enklare och vackrare.

Det enda tråkiga med Sirius A Watchful Eye In The North, som utkom 2018, är att boken är mycket svår att få tag på. Det är lite enklare att finna den danska versionen, utgiven 2009 och 2018. Även de upplagorna är helt slutsålda, men flera exemplar finns på danska bibliotek.

Boken är på 206 sidor och formatet är något större än A4. Skulle du lyckas finna ett exemplar till salu på ett antikvariat så var beredd att betala en slant. Vad den än kostar lär du finna att det var prisvärt - för detta är en av de finaste böckerna som skapats.

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Spökpatrullen i reviderad form

Vår nya bok om specialförbandet som italienarna kallade för Spökpatrullen.

Om några veckor släpps en reviderad och översatt version av Karl-Gunnar Noréns och min gemensamma bok Spökpatrullen. Bokens omslag har dock redan släppts ut, och boken går att beställa i Sverige. Men vad är det för bok?

Kort sagt är detta Karl-Gunnar Noréns och min sammanfattning av specialförbandet Long Range Desert Groups (LRDG) överraskande framgångar i Nordafrika 1940-43 plus Karl-Gunnars dagbok från hans mest äventyrliga jeepfärd i Egyptens öken - där han fann flera tydliga spår av förbandet ifråga (se omslagsbilden), plus att han lärde sig en hel del om terrängbilsexpeditioner och hur man anpassar sig till öknens utmaningar - lärdomar som går att tillämpa i flera sammanhang. Exempelvis vid planering av extrema expeditioner och av våra fordonspatrullerande FN-soldater i Mali.

Vi har i samband med översättandet till engelska reviderat texten samt lagt till en del bilder, varav några aldrig tidigare har publicerats någonstans.

Grundorsaken till att boken inte fick heta Ghost Patrol är att det 2015 i Storbritannien utgavs en bok av författaren John Sadler med just det namnet. Visserligen var Karl-Gunnar och jag först med att skriva en bok om Long Range Desert Group betitlad Spökpatrullen - men det spelade liksom ingen roll, för det är olyckligt med två böcker med samma titel. Därför heter boken på engelska The Long Range Desert Group: History & Legacy.

Boken släpper vi i London tillsammans med bl a anhöriga till Bill "Swede" Anderson - LRDG-veteranen som inspirerade mig att lära mig mer om LRDG och SAS - det senare förbandet inspirerades till stor del av LRDG, samarbetade tätt med det och inkorporerade slutligen även LRDG - vilket numera också framgår av att SAS-veteranförbundet vårdar även minnet av LRDG.

The Long Range Desert Group: History & Legacy går redan att beställa via svenska nätbokhandlare och hittas där snabbast med följande sökord: Karl-Gunnar desert.

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens plötsliga och mycket överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett ändå inte ändrat på sitt klent rustade gränsförsvar, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

"Jag osäkrar min AK-47:a..."

"Axel Stål", från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar "Axel Stål" nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

"Jag osäkrar min AK-47:a [...] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller."

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.

Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet "Z" - alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter "6 Days" och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i "6 Days" (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker - en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är "6 Days" klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Mer om vapengömman vid Arlanda

En av vapengömmans sovjettillverkade AKMS. Alla fyra Kalasjnikovs från vapengömman finns kvar och utgör en del av vapendatabasen vid Nationellt forensiskt centrum. FOTO: NFC

I Expressen har jag nyligen tagit upp de tre fynden 1987 av sovjetisk trotyl vid Lidingö och den vapengömma med Semtex, Kalasjnikovs och sovjetiska handgranater som vid samma tid skapades nära Arlanda. Allt fick helt enkelt inte plats i tidningen. Därför kommer det lite mer här.

Först ett förtydligande om den stora bilden med vägskyltarna i Arlanda-artikeln. Den bilden är inte tagen särskilt nära platsen för vapengömman. Anledningen till att den bilden valdes ut av redaktionen var nog helt enkelt för att den var tydligast i kombination med den dåtida också tydliga skyltbilden. I nätversionen av Arlanda-artikeln syns dock den dåtida knappt. Därför de tre bildparen här nedanför. Det är alltså drygt 30 år mellan bilderna.

Specialförbandet som 1985 och 1986 utbildade ANO var alltså östtyska AGM/S, som var så hemligt att det inte hade något eget emblem. Men personalen kom i regel från Stasis elitregemente, vars armbindel förkunnade att det var uppkallat efter KGB:s ”urfader”, Felix Dzerzjinskij. Min bild av deras armbindel fick inte heller plats men kommer här nedanför. Lite mer om AGM/S på svenska finns i Ryska elitförband och specialvapen (2016) och den i år utkomna Stasi av Jens Gieseke.

Armbindeln för Stasis elitregemente. Ja, transkriberingen av Djerzjinskij skiljer sig från den svenska.

Sovjetiska kränkningar, ryska röster

Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom Tkatjenko

Sovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.

Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se Ryska elitförband och specialvapen (2016).

Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.

År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften Focus (nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:

”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”

Focus: "Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”

Drozdov: "Detta var något som vi gjorde.”

Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.

När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.

Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.

År 1996 utkom boken Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av Vladimir Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:

”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”

I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:

”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)

Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:

”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)

Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).

En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.

Kaktusdivisionen!

Kaktusdivisionen i Frankrike 1944 belyses nu på svenska.

Tar härmed av mig hatten för mina kollegor som också skriver för Militär Historia. Senaste numret (10/2017) innehåller flera tunga militärhistoriska nyheter, som den nyliga lokaliseringen av amerikanska flottans största förlust ute till havs - orsakad av en enda ubåt.

I samma nummer finns de mest originella svenska artiklar om Frankrike 1944 som skrivits, artikeln om indianhövdingen Joe Medicine Crow i Kaktusdivisionen, samt artikeln "Invasionen av rivieran". Vill även särskilt omnämna artikeln om en konflikt som ofta nämns apropå gerillakrig, men som få egentligen känner till, nämligen Malayakrisen 1948-60. Den ger mycket att fundera över.

Sist men inte minst innehåller senaste Militär Historia även en recension av Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten, som jag enbart kan hålla med om.

I nästa nummer presenterar jag en del uppgifter och foton om Europa 1945 som jag hoppas kommer att överraska.

Tyngst om tungt vatten?

Finns det skäl att läsa ännu en bok om räden mot Hitlers tunga vatten?

Men vad nu, ännu en bok om SOE-räden mot tillverkningen av tungt vatten för Hitlers atombombsprojekt? Jo, det är sant. Finns det några vettiga skäl för en sådan bok?

Er skribent fick Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten först igår och kan därför ännu inte recensera den, men så mycket kan jag säga att boken börjar bra och att den bygger på den senaste forskningen i ämnet (inklusive Asgeir Uelands nyliga bok) men presenterar dramat på ett ovanligt välskrivet sätt, kanske oöverträffat? Här följer länk till en dansk respektive engelsk recension av den nya boken.

Till Pennan & Svärdets text om boken kan tilläggas att Operation tungt vatten kommer att bli en påkostad biofilm. Låt oss hoppas att regissören låter sig inspireras av nya filmen "Dunkirk" - det vore något.

För övrigt innehåller senaste Pennan & Svärdet även erbjudande om en serietidnings-inspirerad kortversion av manualen för stridsvagn 103, häftet En dag med strv 103 från 1970. Gissa tre gånger vem som lånade ut sitt original... På insidan står det ju: "Häftet skall ALLTID följa dej."

KGB:s mönsterelev

År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Var smäller det härnäst?

Mörka moln över Ukraina och Korea, men det kokar även på Balkan.

Vanliga medier bevakar någorlunda de spända situationerna i Ukraina och på den koreanska halvön. Men jag frågar mig om de gör sitt jobb vad gäller läget på Balkan och vänder mig nu därför till er läsare som till skillnad från mig har tjänstgjort på Balkan.

Går Balkan mot krig igen? Det var inte så länge sedan jag tog upp den i mitt tycke mest läsvärda boken från 2016, som handlar om just Balkankrig. Med tanke på de många svenskar som likt Magnus Ernström har tjänstgjort där nere plus alla med släktband, skulle man väl kunna tycka att svensk mediebevakning av Balkans säkerhetspolitiska läge skulle vara rätt gedigen. Även om medierna tagit upp den folkomröstning om Republika Srpskas dag som rivit upp gamla sår, liksom tåget till Kosovo i serbiska flaggans färger och "Kosovo är Serbien" på 21 olika språk, så känns det som att bevakningen har luckor. Exempelvis att Srpska inte bara fått Kremls politiska stöd utan även utbildning av polisiära specialförband.

Lägger man ihop den politiska utvecklingen i Bosnien med Kremls polisiära och militära aktiviteter på flera ställen på Balkan, plus rysk modernisering av Serbiens pansar och flyg... samt en ökande upprustning bland flera folkgrupper på Balkan... därtill president Trumps oförmåga att skapa förtroende och lugn... EU:s oförmåga att locka till mer samarbete i regionen... ja, det kan väl inte resultera i någon direkt ljus prognos. Men, hur ser ni som har tjänstgjort på Balkan på det nuvarande läget?