fredag 21 augusti 2020

Svenskar mot schweizare

Lars Ericson Wolke levandegör många svenska stridsupplevelser i sin nya bok.

Den väpnade striden – det som militär verksamhet ytterst bör kretsa kring, är temat för Lars Ericson Wolkes senaste bok, Stridens verklighet. Den levererar mer än vad den utlovar och är full av överraskningar. 

 

Ligger ditt historiska fokus i stort sett bara på moderna krig bör du inte fästa dig allt för mycket vid årtalen i undertiteln för Stridens verklighet, alltså Döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814. Författaren Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och är därför mån om att de äldre svenska krigserfarenheter han huvudsakligen berättar om i denna bok ska bli levande för den moderne läsaren utan större kunskaper om händelser för mer än två sekel sedan. Dessutom inflikar han här och var, trots undertiteln, viktiga nya rön om mer moderna strider. Särskilt fäster jag mig vid hur han redogör för den stora myten om bajonettstrid, samt faktorerna som fick andra världskrigets soldater att härda ut och fortsätta strida.

 

Officerarna och soldaterna som verkligen var med där det hände får komma till tals och det är starkt att läsa deras egna ord ur brev och rapporter. Det är för övrigt inte bara svenska röster som hörs, trots bokens undertitel.

 

Stridens verklighet borde bli riktigt användbar vid officersutbildningar och för alla som både vill få insikter i väpnad strid ur svenskt perspektiv och en modern översikt av Sveriges krigsdeltagande från 1500-talet och fram till idag. Visserligen slutar detta deltagande formellt 1814, men Ericson Wolke berör ändå något stridserfarenheter som finns från konflikter efter det. 

 

På köpet får man fin ”trivia” som historien om en av våra första medaljer för tapperhet, Svensksundsmedaljen, instiftad 1791. Min personliga nya favoritkunskap gäller dock Fraustadt 1706, ett slag som har en särskild betydelse för "mitt” regemente, Norrbottens regemente (I 19). Ericson Wolke ger en ny bild av denna svenska seger över en polsk-sachsisk armé. Bland annat lär jag mig att även en schweizisk bataljon svarade för ”ett segt motstånd”. Va, har Sverige varit i krig med Schweiz? Nej, saken var den att schweizarna under några sekel var världsledande på att exportera legosoldater – vilket man kan läsa mer om i slutet av Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Av samma orsak har schweizare även ingått i svenska förband, vilket författaren också nämner.

 

Riktigt hur pass förstört Ratan i Västerbotten blev i striderna 1809 förstod jag först genom denna bok. Jag blir ännu mer taggad att resa dit igen och vandra omkring där, nu mer ordentligt.

 

Stridens verklighet slutar med ett i mitt tycke helt underbar (ursäkta om jag låter makaber) trivia om den siste fallne soldaten i Sveriges senaste officiella krig. Jag vill göra som Ericson Wolke har gjort och fara till platsen för den sista striden, den 14 augusti 1814. Vad den sist stupade svensken hette? Läs boken.

tisdag 11 augusti 2020

Spitfire-pistol och äkta spionbilder

Signalpistol från Spitfire i privat samling i Skellefteå, en Webley & Scott No 4 Mk I.

Sepals-baserna i Norrbotten har jag skrivit om i flera böcker och de finns givetvis med i nya boken 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. Men hur är det med de motsvarande baserna i Västerbottensfjällen? Det var bara att finna några vänner, fara dit och leta. Sagt och gjort.

I Norrbotten var det huvudsakligen amerikanska Office of Strategic Services (OSS) som organiserade de allierade fjällbaserna. I Västerbotten var det däremot brittiska Special Operations Executive (SOE) som ledde verksamheten. Hur står det till med SOE-baserna "Freethorp" och "Coton" i Västerbotten, vad finns kvar av dem och finns det några fotografier av den krigstida verksamheten hos lokalbefolkningen? Efter att ha tillbringat helgen i området kan jag berätta att vi gjorde flera fynd. 

Vi inledde vår resa genom att besöka en samlare i Skellefteå som bevarar en bastant brittisk pistol från en Spitfire - se bilden ovanför. Samma person har även ett typiskt SOE-vapen som jag här inte visar, det kommer i en kommande bok. Så mycket kan jag säga att när vi kom fram till "Freethorp" intill norska gränsen så fick vi se en mycket intressant bild hos en svensknorsk familj som många gånger ställde upp för norska motståndsmän - bilden visar att SOE-vapnet i Skellefteå sannolikt kommer från "Freethorp".

Resans viktigaste fynd var kanske de fotografier som jag fick fota av hos en mycket vänlig man i Hemavan. Fotografierna kommer från en av C-byråns agenter och visar den Luftwaffe-bas som låg i en norsk dal inte långt från "Coton". Agenten fick även med en tysk Stuka på en av bilderna han tog. Spionbilderna sparar jag för kommande verk men här nedanför kommer några andra bilder från resan - de första tre visar en av de större svenska ställningarna i Tärnabyområdet, med pansarkupol i Maginot-stil. Den röda stugan är SOE-basen "Coton", mer känd som "Atostugan". Till minne av de soldater som 1940-45 bemannade gränsställningarna finns ett litet minnesmärke intill Tärnaby kyrka, se nedersta bilden. Stort tack, Mikke, Mats, Dick, Torgny, Ulf och Runar!






måndag 3 augusti 2020

Den ryska ockupationens konsekvenser

Innehåller 197 mörka men också lättlästa och inspirerande sidor om ockupationen.

TV-profilen K-G Bergström, känd från många år som politisk kommentator, har släppt en bok som borde bli vida läst - om den ryska ockupationen av nordligaste Sverige 1809.

Till att börja med finns det en stor okunskap om att denna ockupation ens har existerat. Bergström skriver om detta pinsamma förhållande i sitt förord: "Jag har under arbetet med den här boken frågat åtskilliga bekanta med akademisk utbildning om de vet när någon del av svenskt fastland senast var ockuperad. Skrämmande många visste inte att det skedde 1809."

Bergström frågar sig sedan om samma okunskap hade rått om Skåne hade varit ockuperat 1809? Det är svårt att inte hålla med om det osannolika i det, och ännu mindre lättglömd hade väl en ockupation av Stockholm 1809 varit?

Innan jag går in på bokens huvudsakliga tema,  år 1809 i norr, tål det att påpekas, vilket också Bergström gör, att 1700-talet innebar flera ryska visiter i norr - Umeå brändes tre gånger mellan 1714 och 1721. Min egen by, Rosvik, nämns faktiskt av Bergström i sammanhanget, på grund av lokalbefolkningens framgångsrika motstånd. Överhuvudtaget är Nöd och död som gjord för den lokalhistoriskt intresserade, eftersom den har både ett person- och ortregister.

Om orsakerna till att Norr- och Västerbotten (då hette allt Västerbotten) ockuperades av Ryssland skriver K-G Bergström på ett intresseväckande sätt, som för tanken till mer sentida storpolitiska händelser. Men Nöd och död handlar absolut inte bara om strategi, den rör sig ner till det mycket mänskliga, enskilda planet och skildrar även de ryska ockupanterna på ett nyanserat sätt. Det är en fröjd att läsa om de intryck ryssar gjorde på lokalbefolkningen - både onda och goda minnen lämnade de efter sig, liksom rubel. 

Har händelserna i norr 1809 påverkade, och ockupationens relevans för människorna av idag - det tas upp i bokens avslutande delar. 

K-G Bergström har genom sin nya bok på ett lättläst sätt sammanfattat många minde kända krigshandlingar på svensk mark och han har själv tillfört nya rön om den ryska ockupationens konsekvenser. 

Slutligen vill jag uppmana dig som besöker Piteå att ta dig en titt på kyrkogården mitt i staden, intill Piteå stadskyrka från 1686 (vilket innebär att den är betydligt äldre än många stater, exempelvis USA). Ryska soldater brände i stort sett ner Piteå 1721, men genom att kyrkan då utgjorde den ryska arméns högkvarter undgick den att gå upp i rök. När du går omkring på den omgivande gamla kyrkogården, passa på att titta på gravstenen på fotot här nedanför, med rysk text på stenens baksida. Bilden tog jag härom dagen.