Kejsaren är naken!

Jag vill verkligen rekommendera alla med försvarsintresse att läsa Ulf Henricssons anförande "Den svenska solidaritetsförklaringen vs EU och NATO".

För den som inte känner igen författarens namn är han överste 1. gr och blev något av en kändis för några år sedan på grund av sitt ledarskap på Balkan.

Anförandets första del kan väl sammanfattas med orden "kejsaren är naken!", dvs. inte mycket nytt för den som följt med i försvarets och säkerhetspolitikens "utveckling" de senaste åren. Men Henricsson säger det lite extra bra. Hans förslag till lösning tänker jag inte här kommentera.

Sakfel i Pierre Schoris angrepp

Pierre Schori gick i lördags till generalangrepp mot den svenska insatsen i Afghanistan. Schori är en tung röst och skicklig skribent, men stämmer hans påståenden om opinionsläget i Afghanistan?

Schoris inlägg på DN Debatt i lördags lär bli något av en milstolpe i debatten, på grund av dess djupt kritiska och vassa utformning. Men som bloggkollegorna på Kungliga Krigsvetenskapsakademien redan hunnit påpeka så finns det en del att anmärka på Pierre Schoris påståenden.


Pierre Schori glömmer bland annat att i de utländska styrkorna i Afghanistan (ISAF) ingår flera icke-västliga länder, till och med Förenade Arabemiraten. Totalt fem muslimska stater bidrar med trupper till ISAF. Av dessa dominerar Turkiet, med nära tvåtusen soldater. På bilden turkiska soldater i Kabul.

Kungliga Krigsvetenskapsakademiens bloggare uttrycker sig diplomatiskt. Mycket av Schoris argumentation bygger på hans påstående att "En majoritet av lokalbefolkningen i Afghanistan är emot Nato-trupperna och anser att talibanerna borde få sitta med i regeringen (Reuters 29/7)".

Var och en kan själv surfa till den relevanta Reutersnotisen och konstatera att Schori saknar täckning för att skriva "majoritet av lokalbefolkningen i Afghanistan" eftersom undersökningen handlar om opinionen i de två mest talibanrika områdena, inte i landet som helhet. Det är tankesmedjan ICOS som har intervjuat 552 afghanska män och noll kvinnor i två av Afghanistans 34 provinser.

Att ICOS valde bara två provinser var inte konstigt, eftersom de som sagt var är de mest talibantäta. Att få en bild av opinionen just där är intressant. Att däremot, som Schori gör, påstå att detta resultat är riksomfattande, är minst sagt slarvigt.

Vad tycker då Afghanistans befolkning om den utländska militära närvaron i landet? Kanske har Schori rätt fast hans grundkälla inte stämmer med hans budskap?

Av någon anledning tog Schori inte upp en annan del av Reutersnotisen, den om att 55 procent av de intervjuade 552 männen tror att talibanerna kommer att besegras av utländska styrkor och afghanska regeringsstyrkor.

Den senaste riksomfattande opinionsundersökningen inuti Afghanistan som jag känner till utfördes av Afghan Centre for Socio-Economic and Opinion Research, som är baserat i Kabul. Men man begränsade sig inte till att undersöka i Kabul utan genomförde intervjuer ansikte-mot-ansikte med 1500 afghaner i landets alla 34 provinser. Resultatet har redovisats i flera medier, här finns en svensk (SVT) public service tolkning av det hela.

Enligt undersöningsresultatet var det alltså bara sex procent av de svarande som ville återse talibanerna vid makten. Undersökningen genomfördes ifjol (december 2009) men jag känner ej till någon färskare (dvs. riksomfattande) undersökning och tror inte att läget har förändrat sig radikalt sen dess. Känner någon bloggläsare till färskare undersökningar - tveka inte att kommentera.

Det finns mer att säga om Pierre Schoris angrepp. Schori skriver att "Afghanistankriget äventyrar två fundament i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN." Om Schori har rätt i det där med den militära alliansfriheten så innebär det att även Finlands, Ukrainas, Irlands och Österrikes militära alliansfrihet är äventyrad, eftersom dessa militärt alliansfria länder liksom Sverige ingår i ISAF.

Schori ondgör sig över att "insatsen förekommer inte i listan över FN-operationer och den styrs helt av Nato och Pentagon". Men var det inte så att FN misslyckades i Afghanistan, liksom tidigare i Bosnien, och därför bad Nato ta över (som Pentagon förvisso har mycket att göra med men i högre grad Vita huset)?

Sist men inte minst är det inte helt korrekt att använda "västlig försvarsallians". Flera icke-västliga länder, till och med Förenade Arabemiraten, ingår i ISAF. Totalt fem muslimska stater (plus Bosnien) bidrar med trupper till ISAF. Av dessa länder dominerar Turkiet, med nära tvåtusen soldater. Sverige har femhundra.

Måste bara slutligen understryka att jag anser det vara fullt legitimt att vara negativ till den svenska militära insatsen i Afghanistan. Det skulle ha varit skrämmande om inga negativa röster hörts - då hade vi inte haft yttrandefrihet. Däremot anser jag inte att det är OK att slarva med grundläggande uppgifter.

Året var 1985

Här kommer några museala tips inför hösten. Försvarsmuseum i Boden kommer att få en ny, spännande utställning om 1980-talets invasionsförsvar i Övre Norrland. Å andra sidan blir några av höstens museiföreläsningar riktigt exotiska.


I Försvarsmuseums verkstad står för närvarande denna skyltdocka och väntar på att få visa upp sig (AK:n är fejk men ser bra ut).

Den 17 oktober invigs på Försvarsmuseum utställningen "Om kriget kommer: Övre Norrland 1985". Utställningen blickar tillbaka på hur försvaret av Norr- och Västerbotten såg ut 1985. Alla som gjorde värnplikten på 1980-talet kommer att känna igen sig men lär också få en del aha-upplevelser.

Den 14 november blir det en mer exotisk sak. Under rubriken "I strid för Frankrike" föreläser Linus Värdling om sin tid vid Främlingslegionen.

Den 28 november kan man lyssna på en föreläsning betitlad "Svenska Flygvapnet i Kongo 2004".

För komplett kalendarium med klockslag och hur man hittar dit etc se Försvarsmuseums hemsida.

"THE RUSSIANS ARE BACK"

BBC sände igår ett reportage om Rysslands ökande militära aktivitet i luften och under vattnet samt i agentvärlden. Slutklämmen sammanfattar reportaget mycket bra: "THE RUSSIANS ARE BACK".

Men är de verkligen "back"? Står inte stora delar av Ryssland i lågor och har inte landet särskilt allvarliga problem med folkhälsan, miljön och ekonomins fixering vid råvaruexport?


Denna typ av atomattackubåt heter på ryska Sjtjuka-B, dvs. "Gäddan-B", men benämns inom Nato istället för "Akula", vilket är ryska för haj.

Bränderna kommer att bemästras, det är bara en tidsfråga. Men de andra problemen då, kräver de inte att Kreml prioriterar om, prioriterar "rätt"? Det kan man tycka. Icke desto mindre kan man konstatera att senast idag meddelades det att Rysslands senaste atomubåt sätts på prov och att man snarast kommer att skaffa sig fyra toppmoderna amfibieattackfartyg, dvs. av Mistral-typ.

Svenska medier rapporterar i stort sett inte om dessa "ologiska" prioriteringar. Ingen Stockholmsredaktion har så vitt jag vet ens nämnt den förestående mer än sextioprocentiga höjningen av försvarsbudgeten.

I Storbritannien har alltså medierna kommit längre. Man berättar om vad som händer och satsningarna på Mistral och annat (som Ryssland helt öppet upplyser om) och ställer sen också logiskt befogade frågor, som i gårdagens långa BBC-reportage. Inte minst då frågan: varför? Varför agerar Kreml på detta sätt? Varför skickar Kreml fram allt fler Gäddor/Akulor? Svar lämnas av olika företrädare - tyvärr inga ryska eftersom de avstått - som kan sammanfattas: nationell stolthet och en önskan att åter spela en stor roll på världsscenen, att verkligen räknas, bli "reckoned with".

En knäckfråga BBC inte tog upp i sitt senaste ryska reportage är: funkar det även? Har Ryssland mer att säga till om pga de nya musklerna? Kommer Rysslands tyngd i världen att öka i takt med att militären får de nya stealthplanen, ekranoplanen, ubåtarna, hangarfartygen, luftlandsättningsfordonen etc?

Sist men inte minst vill jag påstå att signaturen Chefsingenjörens mest läsvärda inlägg hittills är "Den svarta svanen" .

Vem betalar USA:s krigsnota?

BBC sände igår ett synnerligen sevärt TV-inslag om finansieringen av USA:s krigföring. Man tog även upp konsekvensen av att inte återinföra värnplikt.

Rubriken var "Who's paying the price for US wars?" och då avsåg BBC både priset i pengar och det mänskliga priset (dvs för den egna insatsen).

Särskilt intressant för svenskt vidkommande är väl hur BBC-reportaget tar upp att oviljan att återinföra värnplikt inneburit två saker. Först och främst 4, 5 eller till och med 6 "tours" av insats i Afghanistan/Irak för de anställda. Men även ett enormt beroendeförhållande till legosoldatföretagen.

Tyvärr går det inte att här "bädda in" inslaget, men du kan se det genom den här länken.

USA i Irak och Ryssland i Georgien

Det var inte länge sen Afghanistan var i Iraks skugga, ur medial synvinkel. Eftersom det nu är tvärtom är det sällan man får läsa om det spel - med enorma insatser - som nu utkämpas mellan USA, Irak och Iran. Läget i Georgien berörs också bara sällan fast intressanta saker sker även där.

Analysföretaget Stratfor publicerade igår denna analys av läget i Irak, ur vilken jag citerar:

Should the United States attack Iran’s nuclear facilities, or even if the United States does not attack, Iran holds the key to the success of the American strategy in Iraq. Everything done since 2006 fails if the United States must maintain tens of thousands of troops in Iraq in perpetuity. Should the United States leave, Iran has the capability of forcing a new order not only on Iraq but also on the rest of the Persian Gulf. Should the United States stay, Iran has the ability to prevent the stabilization of Iraq, or even to escalate violence to the point that the Americans are drawn back into combat.

Man kommer att tänka på ordspråket "damned if you do, damned if you don´t".

Om Rysslands trupper i de två georgiska utbrytarområdena läser man ännu mindre. Men allt man behöver veta är egentligen hur många riktiga stater som hittills erkänt deras självständighet. Det är så vitt jag vet fortfarande bara Ryssland, Venezuela, Nicaragua och landet som till stor del lever på internet: Nauru (.nu). Särskilt intressant är att Belarus (Vitryssland) ännu inte erkänt, fast Ryssland gör sitt allra bästa i dessa dagar för att övertyga Belarus att göra det.

I övrigt är det intressant hur man i Ryssland noterar den ökande oenigheten inom EU och Nato. Inte minst Ungerns och Rumäniens känsliga förhållande tilldrar sig ryskt intresse.

Se slutligen detta ryska teveinslag om fler skyddsrum (på engelska) och... tja, hur ska man tolka det?

Han var på ishavsfronten

I senaste numret av Pennan & Svärdet (8/2010) finns två böcker som gott kunde ha fått lite mer utrymme. Böckerna handlar om bland annat ishavsfronten och Alaskas ryska tid. Författarna är synnerligen läsvärda.

Jag syftar på memoarerna Hemma för gott (s. 22 i P&S) av den legendariske utrikesreportern Svante Löfgren. Bland annat besökte Löfgren som ung reporter den tysk-finsk-sovjetiska ishavsfronten. Hans scoop-intervju med Ho Chi Minh 1953 kan sägas ha lett till fredsförhandlingar. Boken är både lärorik och en fröjd att läsa, dessutom välillustrerad. Observera att boken inte bara handlar om krig & konflikter - men det är väl enbart skönt att inte bara förkovra sig i krig & elände...

Av liknande skäl rekommenderar jag varmt allt som min finlandssvenske kollega K-G Olin har skrivit. Hans förra bok Tärningskast på liv och död är kort sagt en superb skildring av första världskrigets konsekvenser i Norden. Rent estetiskt är också boken i mitt tycke fulländad. Sannolikt lär den dyka upp igen i SMB:s sortiment om den inte rentav finns kvar i något enstaka exemplar.

Olins senaste bok, Alaska, Ryska tiden (se s. 9 i senaste P&S) har jag ännu inte hunnit skaffa men skulle bli synnerligen förvånad om den inte var lika välskriven och värdefull som den tidigare produktionen. Denna gång handlar det alltså om Alaska, som under 1800-talet liksom Finland mest tillhörde det ryska imperiet. Två finlandssvenskar - Adolph Etholén och Hampus Furuhjelm - var guvernörer i Ryska Amerika. Gillar du att läsa om rysk, finsk och arktisk historia så...