Chewbaccas svenska pappa död

Han var förutom reservofficer, FN-veteran och vän till kungen även pappa till Sveriges första science fiction-film, den kultförklarade "Rymdinvasion i Lappland".

Märkligt nog har medierna med undantag av en nekrolog i dagens DN (ej online, ännu) inte uppmärksammat Bertil S. Jernbergs död. Ändå hade hans liv massor av spännande ingredienser. Frågan är om inte även George Lucas nu borde skänka Jernberg en vänlig tanke.

Jag har tyvärr inte tid att nu blogga utförligt om Jernberg på svenska men kan hänvisa till min engelska blogg, där jag just skrev lite mer om honom.

Sen kan jag rekommendera följande klipp i vilket Arne Weise intervjuar Jernberg, som väl få engelsktalande lär uppskatta, men desto fler svensktalande:

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Den general som ledde Sovjetunionens största elitförband mellan 1954 och 1979 visar sig ha stridit mot svenska frivilliga under andra världskriget. De tre svenskar som efter sovjetisk krigsfångenskap kunde återvända till Sverige visar sig inte ha överdrivit om striden mot den blivande generalen.

Nu presenterar jag hela denna historia på min andra blogg, som handlar om mina egna böcker + filmproduktioner jag medverkat till. Jag berättar historien i två delar, här och här. Ursäkta engelskan men saknar tid översätta.

Ang. de befintliga böcker som skildrar den aktuella episoden mest, alltså ur svensk synvinkel, vill jag särskilt rekommendera regementshistoriken om K 4: Umeås blå dragoner (eftersom de flesta var K 4-frivilliga) och böckerna Det svenska vinterkriget av Leif Björkman, Från Salla till Hangöudd av Anders Grafström och sist men inte minst den helt nya Svenska flygare i strid av Mikael Forslund. Alla dessa finns/fanns tillgängliga genom SMB.

Slutligen ett tips för de som i sommar ska till södra Finland eller måhända ett tips för att inspirera till en resa dit: besök Hangö Frontmuseum.

Nu önskar jag alla läsare en riktigt skön midsommar! Får se om jag kanske ändå bloggar igen före juli. Kanske.

Drone Wars

Att "drone wars" numera inte främst är ett dataspel utan benämningen på Obama-administrationens favoritmetod att föra krig säger rätt mycket om tiden vi lever i. Det är rätt otroligt hur mycket drönare har använts på sistone. Inte mindre intressant är varifrån man nu kan höra kritik mot drönarkrigföringen.

Det var Newsweek-artikeln "The Truth About Drones" som fick mig att bli riktigt intresserad av det här med den ökande amerikanska användningen av obemannade flygplan som kan avfyra robotar.

Särskilt fäste jag mig vid två saker i artikeln:

1. Att ett sextiotal missiler avfyrades inom Pakistanskt luftrum under årets första fyra månader. Därtill ungefär lika många i Afghanistan.

2. Kritiken kommer bland annat från en f.d. amerikansk överstelöjtnant som i många år jobbade för Special Forces och som år 2000 förutsåg att något i stil med 11 september skulle ske. Mannen heter Jeffrey Addicott. Det är en kille som är klart intressant att googla. Kolla särskilt den här artikeln.

Sammanfattningsvis verkar drönarkrigföring lysande. I teorin. I praktiken kan inget ersätta att våga egna soldaters liv.

En svensk zombie?

Nu är det bara två veckor kvar till dess att värnplikten börjar "vila". Ersättningssystemet lär inte börja fungera förrän om några år, tidigast. Lägg till detta en omvärld som vägrar att lugna ner sig. Kan resultatet bli ett återupplivande av värnplikten?

Wisemans sammanfattning om dagsläget för värnplikten och dess ersättare är synnerligen allvarlig läsning. Flera av kommentarerna är också extremt läsvärda.

Lägg till denna utveckling omvärldens envisa vägran att tagga ner och syssla mer med skol- och vårdfrågor. Exemplen på ökad spänning i särskilt explosiva konfliktområden blir fler för varje vecka. Är det inte något kring Israel så är det i de nya centralasiatiska staterna, särskilt i Kirgizistan där både Ryssland och USA har militärbaser. Nordkorea hotar gå till väpnat angrepp mot Sydkoreas högtalare vid gränsen, som väl knappast kommer att tiga när det om tio dagar blir exakt 60 år sen koreakriget bröt ut.

Även om Nordkoreas angrepp "bara" kommer att rikta sig mot högtalare kan Sydkorea knappast avstå från att även militärt svara på dylika angrepp. Varvid karusellen lär börja snurra riktigt snabbt.

Vad jag inte tog upp i mitt förra inlägg om Nordkorea var att man förutom kärnvapen och osedvanligt många jägar- och specialförband även förfogar över kemiska och biologiska vapen.

Nu är givetvis både Israel, Centralasien och Nordkorea långt från Sverige. Men även om vi bortser från omedelbara dödsoffer i respektive område, vilka skulle effekterna bli på världsekonomin om, låt oss säga, "bara" två av dessa krutdurkar briserar denna sommar? Kirgizistan har redan briserat, frågan är nu om dess problem smittar av sig på Uzbekistan och inverkar på Afghanistan.

Vilka blir sen konsekvenserna av en ny och snabb global konjunkturnedgång? Jag tänker då särskilt på konsekvenserna i länderna i vårt närområde. Kan nationalistiska upptåg och etniska motsättningar därmed komma att öka även i Östersjöområdet - det område som regeringen förpliktigat Sverige för - genom solidaritetsdeklarationen?

Vad gäller konkreta militära konsekvenser kan Sverige teoretiskt komma att involveras redan snart i något av de där "avlägsna områdena" genom att vi bidrar till EU:s stridsgrupper (battle groups). Även de stridsgrupper vi inte har personal i, som delfinansiär mm.

Med tanke på hur avlägset ett fungerande nytt personalförsörjningssystem för Försvarsmakten ter sig + omvärldsutvecklingen kanske fler än bara de "gamla vanliga försvarsvännerna" snart vill se ett återupplivat värnpliktsförsvar? Men det går ju inte att vara så mossig att man återupplivar allt som det en gång var. "En svensk tiger" tillhör onekligen den museala världen. Så, vad sägs om något mer i tiden, som anknyter till återupplivande: "en svensk zombie"?!

;-)

Mindre vodka och fler landsmän

Kreml tänker ta till mer radikala grepp för att minska spritkonsumtionen och stoppa Rysslands negativa befolkningsutveckling.

Problemen är relaterade, den minskande ryska befolkningen är delvis ett resultat av de enorma drogproblemen som huvudsakligen stavas v-o-d-k-a. I dagens DN finns en artikel som ännu inte finns på nätet som tyder på att man nu från de ryska makthavarnas sida är beredda att tillgripa drastiska metoder. Här en äldre men relevant artikel. Man räds tydligen inte Gorbatjovs popularitetssänkning pga hans misslyckade kamp mot vodkan. Eller så har man farhågor men rädslan för folkhälsan väger nu betydligt tyngre.

Vad gäller befolkningsminskningen finns det ju en metod som rätt snabbt kan vända utvecklingen - den att satsa på den ryska diasporan, utlandsryssarna. Helst att få så många som möjligt att återvända. Som Rysslands röst nyligen påpekade är den ryska diasporan en av världens största och beräknar kring 40 miljoner personer. De flesta av dem finns idag i grannländerna och ungefär 10 miljoner i resten av världen. Det verkar nu som om man även vad gäller den ryska diasporan vill se snabbare förändringar.

Obama använder elitförband mer än Bush

The Washington Post uppger att då Obama tillträdde fanns amerikanska förband för specialoperationer i 60 länder. Nu finns de i 75 länder uppger samma källa.

En "hög militär källa" uppger för tidningen att Obama tillåtit "saker som den tidigare administrationen inte gjorde".

Obs att artikeln består av tre sidor.

Man bör känna till att de amerikanska förbanden för specialoperationer (SO) är inte bara Special Forces (SF). Inom SO finner man exempelvis Rangers och airborne PSYOP, som inte är specialförband men dock elitförband (alla specialförband är elitförband men långt ifrån alla elitförband är specialförband).

Det är en lång rad förband som verkar inom USA:s specialoperationer. Här är deras gemensamma, officiella hemsida.

I deras gemensamma webbtidskrift Tip of the Spear kan man i senaste numret läsa om insatsen av US Navy SEALs tillsammans med tyska specialförbandet KSK under nordkalottövningen Cold Response 2010 (s. 18-19).

Att president Obama skulle visa sig vara så benägen att använda sig av SO och satsa på SO-förband behöver kanske inte förvåna så mycket om man drar sig till minnes hur president Kennedy (JFK) satsade på Special Forces och fick en särskild ställning i SF:s historia.

Här är de första styckena av min egen artikel om gräddan inom SO. För hela texten se pappersversionen av Krigens Historia nr 4/2010.

CIA och US Army på LSD

Den mest underhållande och samtidigt allvarliga bok jag läst är The Men Who Stare at Goats av den brittiske journalisten Jon Ronson. Filmatiseringen av boken har nyligen visats på svenska biografer och nu finns den på DVD. Jag säger: se gärna filmen, men boken måste du bara läsa.

Sedan några månader finns boken även i svensk översättning: Män som stirrar på getter. Jag kan inte uttala mig om översättningen men på originalspråket har jag läst boken flera gånger. Alla som liksom undertecknad är småbarnsförälder vet att man normalt sett inte läser om någon bok i denna fas av livet. Men med Ronsons bok gjorde jag ett undantag.

Följande Youtube-film lyckas rätt OK sammanfatta verkligheten bakom boken/filmen:



Tyvärr hade jag inte möjlighet att se filmen på bio men igår fick jag tag på den på DVD och såg den i ett svep, vilket också inte är så vanligt numera ;-)

Kort sagt är det en "based on", alltså baserad-på-film. Det är en massa påhittade händelser efter ungefär första tredjedelen. Tyvärr är en del saker, särskilt slutet, så pass utflippade (läs LSD), att många som ser filmen men inte har läst boken kanske känner att de inte behöver läsa boken. Men det bör man verkligen.

Det är mycket Jedikrigare och Star Wars överhuvudtaget i filmen. Det var inte lika mycket av det i boken. Dock nog ofrånkomligt med tanke på vem som spelar Jon Ronson i filmen (hint: "You can't win, Darth. If you strike me down, I shall become more powerful than you can possibly imagine.").

En fråga till läsekretsen, finns det fler stora svenska recensioner av boken än denna DN-bloggrecension? (jag menar recensioner i större svenska medier och obs att jag inte efterlyser filmrecensioner)

Nordkoreas ess

Denna bild togs inte i Korea men dock under Koreakriget, under övningen "Desert Rock" i USA 1951 av en korpral McCauhey. BILDKÄLLA: NARA

Som jag tog upp i aprilnumret av Krigens Historia (4/2010) så fyller det ännu oavslutade Koreakriget 60 år den 25 juni. Dit är det nu bara tre veckor.

Ja, juridiskt sett pågår ännu Koreakriget, kalla krigets varmaste krig. Spelar det någon roll för oss i det avlägsna Norden, alltså en mer konkret roll?

Tja, förra gången det blev fullt krig kom 1124 svenska medborgare att tjänstgöra vid ett fältsjukhus i Korea 1950-53, varvid de bar amerikansk uniform. En av svenskarna som var med minns: "MASH är på pricken. Vi levde för dagen och visste inget om morgondagen."

Utöver dessa fanns även några svenskar som stred som frivilliga inom US Army, men de var antagligen inte ens ett dussin. Jag vet en del om dem men ska inte här avslöja mer - sparar det för en kommande bok.

Efter Koreakriget har en hel del svenskar tjänstgjort som militära observatörer på Koreahalvön.

Själv har jag inte varit där, men... jag kan väl säga att jag nästan varit där. Under fyra år bodde jag ett tiotal meter från Nordkoreas ambassad i Schweiz. Det var lite mer än en ambassad, det var även kollektiv bostad för ambassadpersonalen. Jag fick många trevliga men också egendomliga upplevelser av att från mitt fönster ha direkt insyn på ambassaden. Jag var även inne på ambassadområdet en del genom att jag umgicks med en jämnårig från ambassaden, som givetvis hette Kim.

Kamrat Kim bar alltid samma blåa och perfekta uniform. Jag har inget minne av att han skrattade eller ens log någon gång. Men Kim var ändå på något sätt en trevlig prick. Vi spelade pingis i ambassadkällaren med en man som nog var den äldste på ambassaden, och bäst på pingis. Jag blev aldrig säker på hans position.

För att göra en lång historia kort tror jag att jag lärde mig en sak av dessa informella kontakter. Att propaganda och symboler spelar en roll i det nordkoreanska samhället som är svår att föreställa sig. Min känsla är därför att 60-årsdagen av krigsutbrottet kan få en obehaglig inverkan på nutida skeenden.

Att Nordkorea numera har ett antal kärnvapen, kanske ett tiotal, har väl inte undgått någon. Jag tänker dock inte här profetera om att ett atomkrig står för dörren. Nej, jag skulle faktiskt vilja lyfta fram en annan del av Nordkoreas väpnade styrkor. Jag tycker det är rätt intressant att landet har lagt sådan vikt vid dess specialförband att de utgör en egen försvarsgren. Nordkoreas väpnade styrkor har alltså fem grenar, förutom de vanliga armé, marin o flyg även en strategisk missilbyrå och så specialförbanden, som har en hel del specialvapen som miniubåtar och enligt flera beräkningar utgör världens största elitstyrka.

Kvaliteten på Nordkoreas stridsvagnar och artilleri må vara under all kritik, men dels är kvantitet en kvalitet i sig och hur är det med de många elit/specialförbandens kompetens? Tipsa gärna om fler analyser än den japanska som jag just länkade till - genom att lämna en kommentar.

Kort sagt bör man till Nordkoreas ess kanske inte bara räkna dess kärnvapen?