Fäktmästare och kosacker

Fyndet av ett fotografi kan ibland betyda massor och så blev det när författaren Adam Leismark fann ett foto av en stilig men också mycket brokig grupp militärer. Uniformerna vittnade om en rad olika nationaliteter och några var uppenbarligen från Sverige. 

Fotofyndet har lett till den ovanligt vackra boken Bröder i fäktkonst som handlar om långt mer än hur fäktkonsten utvecklades i Sverige med fransk hjälp. Denna historiska essä leder läsaren på ett elegant och välillustrerat sätt till flera märkliga människoöden liksom ett av mina favoritämnen, svenskarna i persisk tjänst. I Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945 kunde vi på grund av ämnets omfång bara ytligt beröra Eric Carlberg som kort före första världskrigets utbrott blev regementschef i Persien (alltså Iran). Genom Bröder i fäktkonst får man följa med Carlberg på fest hos ryska kosacker och erfarenheterna är än idag relevanta (undertecknad har också besökt en kosackenhet). 

Här vill jag påpeka att bildmaterialet från svenskarna i Persien i sig är fantastiskt men boken innehåller även många andra bilder som jag aldrig sett tidigare inklusive en av George Patton, den senare pansargeneralen. Patton tävlade mot Eric Carlberg i den olympiad som utspelade sig i Stockholm för nu 110 år sedan.

Frankrikes inflytande, inte minst militärt, på Sverige, tas sällan upp i svenska skrifter men denna läsvänliga bok utgör ett av undantagen. Av den lärde jag bland annat att den franske fäktmästare som en tid före världskriget verkade i Sverige än idag hedras genom en årlig svensk fäkttävling i hans namn: Challenge Eugène Fillol.   

Svenskt militärflygs barndom belyses också, liksom striderna i Finland 1918 - också med bra bilder och suveräna bildtexter. Bröder i fäktkonst är en både inspirerande och lärorik bok som speciellt levandegör svenska officerare åren före första världskriget, men den berör också Sverige under mellankrigstiden och andra världskriget. Utöver Eric Carlberg är det särskilt följande officersöden som boken beskriver i ord och bild: Birger Axelsson Cnattingius, Sten Drakenberg, Emil Fick, Henry Peyron och Carl Setterberg. 

Stalins och Putins vinterkrig

Denna sovjetiska T-26 stridsvagn träffades av eld från svenska frivilliga i mars 1940. Bilden togs av min farfars bror Gunnar Gyllenhaal, en av de över åtta tusen i Svenska frivilligkåren under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Under fotot har han skrivit "Träffbilden av Boforskanonen är ganska god". Det är mars 2022 och händelsen känns inte längre så avlägsen. Men det finns både likheter och skillnader mellan Stalins och Putins vinterkrig. 

Den vidrigaste likheten mellan de två krigen har nu fått mig att återuppta bloggandet, som jag nästan lagt ner (Twitter i all ära men nu behöver jag skriva en lite längre text utan att dela upp den i flera Twitter-inlägg). Vilken likhet tänker jag på? Jo, de tyvärr trovärdiga uppgifterna om att Putin låtit bomba civila med brandbomber. Det gjorde även Stalin i Finland. Men den typ av brandbomber som nu är aktuell är någon form av termitammunition. Vad innebär sådan ammunition? Jo, dess värme är så pass extrem att den bränner igenom metall. Vi pratar alltså om en form av extrema brandbomber, kända från Putins krigande i Syrien. Som om det inte räckte med att bomba civila och till och med sjukhus - jag har nu tappat räkningen vad gäller antalet vårdinrättningar som har bombats och beskjutits av ryska styrkor.

En till likhet mellan vinterkrigen är att den ukrainska sidan rätt ofta verkar använda finsk ”mottitaktik”, dvs skära av de vägfokuserade (vägbundna) invaderande kolonnerna i segment och sedan omringa och nedkämpa dem. 

Vad gäller Stalins tro att han skulle kunna pracka på Finland en ny "folkregering", ledd av hans marionett Otto Ville Kuusinen, så matchas den illusionen rätt bra av Putins djupa villfarelse att han med lätthet skulle kunna "pansar-installera" en ny "ukrainsk" regering. 

Men den största likheten är nog den avgörande, den att Ukrainas motståndsvilja, liksom en gång Finlands, har överträffat angriparens, liksom hela världens, förväntningar.

Skillnaderna är givetvis stora vad gäller vapnen. Robotar och drönare fanns helt enkelt inte i det första vinterkriget. Ett krig i informationsarenan bedrevs redan då men flygblad och radionyheter var småpotatis i jämförelse med dagens möjligheter att blixtsnabbt sprida även rörliga bilder direkt från slagfältet.

En till skillnad är att de ryska styrkorna angrep från två länder, från Ryssland och Belarus. Det märkligaste med Belarus och Putins vinterkrig är dock att järnvägsarbetarna i Belarus förefaller kunna bjuda ett effektivt motstånd mot kriget. 

En skillnad mellan vinterkrigen förklarar varför så många överraskades av att Putin för en månad sedan satte igång en fullskalig offensiv. Jo, 1939 var kunskapen om ideologin i Kreml rätt god och spridd men idag känner här ännu bara få till exempelvis den ovanligt inflytelserika boken Geopolitikens grunder med avsnitt som "Den finska frågan".

Nu verkar en hel del tyckare hysa förhoppningar om att detta krig, liksom vinterkriget mot Finland, ska bli kort. Skulle mot min förmodan en vapenvila snart inträda så är det dock säkrast att ändå inte hysa några större förhoppningar. Låt oss helt enkelt avvakta med att hoppas och istället, med större allvar, både hjälpa Ukraina och förbereda vårt eget land för svårare tider. Vi borde mer intensivt stärka både det militära och civila försvaret och i mycket högre grad se på våra matproducenter som en del av totalförsvaret och verkligen beakta deras allt större svårigheter. För att allt som behöver göras ska kunna ske också med en ny hastighet tror jag statens högsta representanter behöver inse att staten inte räcker till. Både det privata näringslivet och diverse frivilligorganisationer behöver bjudas in i högre grad. Laget behöver bli både vassare, större och mindre stelbent.

Nazismens rötter och resultat

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, ville sannolikt skriva något rejält läsvärt om nazismen. Jag var skeptisk till om han skulle lyckas när jag plockade upp hans nya bok Nazismen. Få historiska och politiska ämnen är väl så omtalade och omskrivna som nationalsocialismen. 

 

Professor Harrison har visat sig vara en ovanligt vass författare och talare vad gäller äldre historia. Men skulle han även ha skrivit en bok om Hitler & Co som var riktigt bra? Jag började läsa och märkte efter några sidor att han tog upp en del fakta om Hitlers ungdom som jag missat/glömt. Sedan beskriver Harrison det sammanhang i vilket Hitler träder fram som politiker. Med hjälp av sitt långa perspektiv bakåt och minne/känsla för talande detaljer lyckas Harrison förklara Hitlers popularitet som kanske ingen tidigare svensk författare har gjort. 

 

Dick Harrison påpekar att mellankrigstidens tyskar inte på något sätt var unika när de sökte lägga historien tillrätta och bättra på det egna förflutna. Detta förhållningssätt till historien var, som professorn också skriver, tidstypiskt. Men när nazisterna idealiserade germanerna och skapade en våg av hat mot Europas judar blev konsekvenserna oanat stora. 

Ibland är väl den kunnige författaren på gränsen att grotta ner sig för mycket i nationalsocialismens äldsta rötter. Men genom att det är just Harrison som skriver så tappar man inte lusten att fortsätta läsa.

 

När vi kommer till Versaillesfreden så skräder inte Harrison orden, och det gör han väl förresten rätt sällan. Så här skriver han om den: ”Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så dramatiska konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.” 

 

Harrison visar hur nyckelbegrepp uppkom före Hitler blev nazistledare, exempelvis Führer, Heil och Lebensraum. När man tar detta i beaktande känns det befogat att fundera på om vikten av Hitlers person kanske har överskattats något. Kanske, givet alla ingredienser som redan var på plats, var nazismens segertåg oundvikligt?  

 

Trots det korta formatet hinner författaren belysa inte bara själva den nazistiska politiken i teori och praktik (dess resultat), han kommer även in på olika nazistledares rätt olika förhållningssätt till kristendomen, ateismen och det hedniska/ockulta. Även nazismens svenska historia behandlas kort och i detta avsnitt lär nog särskilt yngre läsare möta förvånande uppgifter. Vad där står om ”svenskarnas aversion mot organiserad nazism”, för att citera ur boken, är på inget sätt okänt. Men Harrison tar där upp, liksom på flera ställen i boken, viktiga fakta som dock har missats av många.  

 

Alltså, går det att skriva en till bok om nazismen som man ”måste” ha? Dick Harrison har nog gjort det. Boken Nazismen ingår i en populärhistorisk serie (Världens dramatiska historia) och är därför rätt kort (192 sidor) och i behändigt format. Förhoppningsvis kommer den att läsas av många, för det är den värd.

Övervinna kommande kriser

Det var under juli 2021 rekordmånga skogsbränder i norra Sverige. Bilden ovan tog jag i Jokkmokk 2018 då jag var med och släckte inom hemvärnets insatser. Varför utvecklade sig inte årets rekordbränder till en större kris, och vad för slags kris drabbar oss härnäst? Hur förbereda sig på den?

 
År 2018 hade Sverige noll egna skopande flygplan, få relevant utrustade helikoptrar och brist på brandutrustning. Sverige har idag med hjälp av EU tillgång till fyra skopande flygplan och tio helikoptrar med släckutrustning. Idag har vi också drygt dubbelt så många depåer med släckutrustning. Vi har därmed på tre år gått från den värsta branden i mannaminne och att vara föremål för den "största EU-gemensamma hjälpinsatsen någonsin" till att i stort sett övervinna årets brandkris. Detta har också framgått av en del svenska tidningar, men jag tycker att uppmärksamheten för denna trevliga nyhet inte varit särskilt stor. Visst, man kan väl förklara det med att vi samtidigt lever i flera nya kriser och att det råder kriströtthet. Men jag tycker att det finns skäl att för det första ta in dessa framsteg och helt enkelt känna lite glädje. På ett djupare plan säger väl också brandsommaren 2021 att vårt samhälle ännu besitter förmågan att bli bättre på att hantera kriser.

Därmed, givetvis, inte sagt att vi kan slå oss till ro. Pandemin är inte över och flera av de kriser som pågår i Asien och Afrika riskerar att förvärras, sprida sig, bli mer våldsamma och på olika sätt påverka Sverige. Historien visar att nya kriser alltid är att vänta. Är det inte av människan skapade kriser av olika slag så kommer det förr eller senare större vulkanutbrott och nya pandemier. För att inte tala om rymdens projektiler och solstormar. Till detta kan man antingen förhålla sig genom att sticka huvudet i sanden (som många till nyligen mest fokuserade på), få panik alternativt förbereda sig. Jag skulle för det senare syftet vilja rekommendera särskilt tre kunskapskällor. De handlar inte särskilt mycket om hur vårt samhälle bör utformas för att bli mer robust, de är inriktade på hur individen/familjen kan förbereda sig. Men om fler tar till sig sådana här kunskaper blir rimligen också samhället robustare.

Den mest övergripande är The Survivor´s Club av Ben Sherwood, på svenska Bli en överlevare! (ICA Bokförlag). Den är tyvärr slutsåld sen några år men den finns som engelsk e-bok och den svenska versionen går att låna via närmaste bibliotek. Sherwoods bok är rik på aha-upplevelser och inte sällan en ren fröjd att läsa. Ingen annan bok jag läst har åskådliggjort lika bra hur avgörande min attityd är, och hur jag behöver arbeta med den. Det är en bok som jag gärna återvänder till. Om den svenska översättningen kan jag dock inte säga något eftersom jag enbart läst boken på engelska.

Den andra kunskapskällan jag vill framhålla är Lars Fälts böcker om överlevnad i den svenska naturen. Han har nu gett ut ett antal med olika fokus, exempelvis på årstiderna.

Den tredje kunskapskällan är Överlev krisen, en ny bok författad av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne, två norrmän inom kriskommunikation och beredskap. De inledande kapitlen kan vara lite "enkla" för den som sen länge intresserat sig för krisberedskap men sen kom flera för mig riktigt givande avsnitt om krisscenarier, förnödenheter, evakuering, kommunikation och checklistor. På flera ställen i boken finns också intervjuer med personer med olika syn på detta med att "preppa". Ibland märks det att boken ursprungligen är norsk, men den har också anpassats för svenska läsare. Trots att vi är grannländer har norrmännen ett delvis annat perspektiv på grund av erfarenheter från ockupationen 1940-45. Men Överlev krisen är på inget sätt mossig, den inkluderar exempelvis flera färska erfarenheter från coronans tid. Läs, planera och agera.

  

Sveriges första stridsvagn var fransk

I dagarna är det 100 år sedan den första stridsvagnen kom till Sverige och den var fransk, inte tysk. Vagnen ifråga var en Renault FT som i Sverige fick namnet "Putte". Här ovan håller jag i "Putte" i Lego. Men varför har många författare, inklusive undertecknad, missat att "Putte" kom före tyska LK II?

Det har fram till i år varit en sanning att den första stridsvagnen i Sverige var tysk och av typen LK II. I den svenska armén fick LK II beteckningen stridsvagn m/21 eftersom de anlände till Sverige i slutet av 1921. Enligt standardverket Pansartrupperna 1942-1992 och alla andra böcker i ämnet var det först två år senare, 1923, som en Renault FT (senare benämnd FT-17) inköptes och anlände. Men, som man kan läsa på Svensk PansarHistorisk Förenings hemsida, så har nyare forskning visat att årtalet 1923 måste bero på ett missförstånd. I själva verket var det någon dag före den 19 juli 1921 (exakt datum ännu oklart) som "Putte" anlände. För säkerhets skull kollade jag själv i DN:s arkiv och där finns samma uppgift, fast en dag efter Aftonbladet.  

Man skulle kunna säga att de nya rönen inte påverkar påståendet att LK II var den första stridsvagnstypen som infördes i svenska armén och därmed blev en verklig del av dess arsenal. Jo, men samtidigt är det, i alla fall för oss pansarintresserade, inte oväsentligt att veta vilken stridsvagnstyp som var först på svensk mark. Hur missförståndet vad gäller årtalet en gång har uppstått och sedan inte korrigerats, förrän nu, är svårt att slå fast. Två möjliga orsaker torde vara att "Putte" bara blev en försöksvagn som inte resulterade i fler inköp, och att "Putte" inte bevarades utan tvärtom blev ett mål som förstördes redan 1926. Det blev visst några "kvarvarande delar" (se länken ovan), men ingen verkar känna till om något av dessa rester har bevarats. Kan det månne ändå ligga lite franskt "skrot" på en vind eller i en källare, kanske i form av en brevtyngd som ingen levande människa idag vet var den kom från?

För övrigt passar jag på att rekommendera ett besök vid Arsenalen nära Strängnäs. Detta centrum för svensk pansarhistoria är ett av besöksmålen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget eftersom pansarfordon från bägge världskrigen och många andra konflikter där finns samlade i trevliga lokaler.

Slutligen vill jag tacka vår son Jarl för att han tillverkade en så stor och fin "Putte" i Lego, och tack även för att du tog bilden!

Tyska ubåtarnas sista offer

Till andra världskrigets mest förbisedda hjältar måste de norska krigsseglarna höra. Detta framstår för mig ännu tydligare efter att ha tagit del av deras stora offer även före invasionen av Norge, liksom under krigets sista timmar.

 

Den nordnorske författaren Roger Albrigtsen skildrar i Krigsseilere fra nord: Troms till att börja med den vidriga sänkningen av den norska minsveparen NYMS 382 på kvällen den 7 maj 1945. Ja, chefen ombord på den tyska ubåten U-1023 valde att bara timmar före krigsslutet torpedera det norska fartyget och därmed ta livet av 22 norrmän. Det är inte omöjligt att ubåtsbesättningen missat ordern om att inställa alla angrepp men de kan knappast ha varit okunniga om att krigsslutet nalkades med stormsteg. Ett vittne till denna tragedi, Oluf Johnsen, hade kommit till krigstjänsten genom att först fly på skidor till Kiruna. Johnsen levde så sent som den 13 december 2020 och hann därmed bli intervjuad av Roger Albrigtsen.

 

Till de stora förtjänsterna med boken hör att den tydliggör hur de norska offren till sjöss inleddes långt före den 9 april 1940. Före det ödesdigra datumet totalförliste inte mindre än 50 norska skepp som en följd av krigshandlingar. Man kan till dem också lägga åtta fartyg som under samma period försvann spårlöst. Översatt till människoliv: 394 dödade redan före den 9 april.

 

Det lyser mellan raderna i denna bok hur Albrigtsen har kuskat runt i stora delar av Norge för att samla in starka vittnesmål från veteraner från Troms, och deras närmaste. Hans arbete är inte bara av intresse för dessa utan borde kunna inspirera till både romaner och filmer, eftersom hans detaljer är så gripande. Exempelvis sjömannen som faktiskt gick i döden för att rädda skeppets kattunge. 

 

Boken är välillustrerad och full av fartygs- och personnamn. Den som har specialintresse för ubåtsoperationer, både tyska och franska, har en hel del att hämta i denna bok men för dem, liksom många (lokal)historiker, hade boken blivit ännu mer värdefull genom ett avslutande register. Något att lägga till i nästa upplaga.

Sänkningen den 7 maj 1945, liksom flera andra händelser i Albrigtsens nya bok, får nog mer än en läsare att reflektera över hur relativt lite uppmärksamhet andra världskrigets sjömän har fått och får. Krigsseilere fra nord: Troms är den andra boken i Albrigtsens marina trilogi och för min recension av den första boken så kommer en länk här.

Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomne bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.