Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:

Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

Tolkien i krig

Här i första världskrigets skyttegravar blev mycket av Tolkiens böcker till.

Den nya Tolkien-filmen, som helt enkelt heter "Tolkien", utspelar sig inte så mycket i sagornas värld utan i England och Frankrike. Den handlar alltså om J.R.R. Tolkiens barndom, ungdom och tid vid fronten under första världskriget. Filmen har mest fått ljumma recensioner, men är den ändå sevärd?

Det verkar som om få svenska biografer (några alls?) har visat "Tolkien". Kanske den släpptes direkt på DVD i Sverige? Hursomhelst har jag nu sett den, på DVD, och min åsikt är att den inte bara är sevärd, den är helt enkelt underbar. För som film betraktat är det en både gripande, romantisk och mycket vacker film. Lägg därtill att regissören är finländare, Dome Karukoski. Va, en regissör från Finland? Faktiskt inte så märkligt, med tanke på att det finska språket var viktigt i Tolkiens språkvärld, liksom Kalevala - Finlands nationalepos.

Så, strunta i recensionerna och se filmen själv. Vill du sedan veta mer om Tolkiens krigserfarenheter kan jag varmt rekommendera Tolkien and the Great War av John Garth. En fantastiskt fin bok om man är riktigt Tolkien-intresserad och därtill har militärhistoriskt intresse.

Tolkiens krig, Pariskanonen och Östersjödramat

Överraskningarna är många i Niclas Hermanssons läsvärda nya bok.

Mycket av 1900-talet och även detta sekel bestämdes av första världskrigets storpolitiska resultat. Men Niclas Hermansson presenterar fler skäl än så att intressera sig för detta krig - många klart oväntade.

Tyvärr reduceras första världskriget i flera skildringar till "västfrontens skyttegravshelvete". Ändå utspelade sig denna konflikt ofta på platser mycket, mycket långt från Frankrike - ja, även från Europa. Dess tekniska aspekter är också långt, långt mer än stridsvagnens, stridsgasens och flygets intåg. Gymnasieläraren Niclas Hermansson lyfter på ett lättläst och skickligt sätt fram både första världskrigets "okända" fronter och en hel del för framtiden riktigt viktiga tekniska innovationer.

Marie Curie är nog, som Hermansson skriver, kanske historiens mest kända vetenskapskvinna. Men faktum är - och detta hade jag ingen aning om trots att en av mina släktingar träffade henne - att hon även var i franska arméns tjänst och räddade många tusen soldaters liv.

En än idag mycket ofta nämnd personlighet som var i första världskrigets skyttegravar var J.R.R. Tolkien. Ja - författaren bakom böcker som Sagan om ringen. På fyra och en halv sidor sammanfattar Hermansson väl vad Tolkien var med om och hur det påverkade hans berättelser. I samma veva upplyser han mig om en sak jag inte heller haft den blekaste aning om, att även Nalle Puhs skapare, A.A. Milne, var med - och liksom Tolkien fick så kallad "skyttegravsfeber" (samma med C.S. Lewis).

Sidorna om de första obemannade flygplanen (!) och Pariskanonen är två av de mest överraskande vapentekniska avsnitten. När första världskrigets gigantkanoner avfyrades mot Paris skickades för första gången i historien människotillverkade föremål (alltså granater) upp i stratosfären.

Bara åtta dagar efter krigets utbrott var Sverige en hårsmån från att dras in i det av en rysk amiral i Östersjön, Nikolaj von Essen. Avsnittet om honom är bara ett av många som gör Okända fakta och udda historier om första världskriget till en riktigt läsvärd bok.

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Agent Jan Segers debut

Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.

Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäll skapat en agentroman som känns realistisk.

I och med Farans år 1948 debuterar agent Jan Seger, en veteran från andra världskriget som 1948 åter får försvara Finland. Författaren Patrik Berghäll är dock ingen debutant utan har tidigare skrivit två synnerligen värdefulla faktaböcker om Högkvarterets fjärrpatruller respektive det finska flygvapnets fjärrpatrullenhet. Han är själv kustjägare och arbetar som vildmarksguide.

Förväntar man sig att Farans år 1948 enbart ska ha ett finskt och väldigt manligt perspektiv tror man fel. För i denna bo skildras händelser även ur en sovjetisk och ibland kvinnlig synvinkel. Det är både scener från rummen där besluten fattas liksom från "fältet".

Som sig bör i en agentroman finns det även lite romantik i Farans år 1948, men inte av det löjliga James Bond-slaget.

Det finns små skillnader mellan militära termer i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Exempelvis heter magasin för vapen på finlandssvenska kassetter. Men dessa skillnader bör inte vålla några egentliga problem, tvärtom tror jag att de bara berikar de flesta läsare.

Det har sedan millennieskiftet utkommit en stor mängd böcker på svenska om Finland under andra världskriget, och alldeles för få om landet efter 1945. Måtte Patrik Berghäll, liksom andra författare, ge oss fler böcker om allt dramatiskt och viktigt som skett kring Finland efter andra världskriget.

Sist men inte minst vill jag påpeka hur förtjust jag är i omslaget av Mika Perkiökangas.

"Det hände här"

Graven i Berlin för "Wollweberligans" ledare Ernst Wollweber. FOTO: Mutter Erde

Igår kväll fick jag i Luleå se det musikaliska dramat "Nybergs Mekaniska Verkstad" om NKVD-sabotagenätverket Organisation Bernhard, mer känt i Sverige som "Wollweberligan" efter dess ledare Ernst Wollweber. Det var en stor upplevelse.

Norrbottensteatern har lyckats sammanfoga en rad historiska skeenden som spanska inbördeskriget, "Wollweberligan" i Norrbotten, Molotov-Ribbentrop, Stalins vinterkrig mot Finland, de svenska arbetskompanierna, attentatet mot Norrskensflamman, Hitlers invasion av Norge, tysktågen genom Sverige och några överraskande inslag som jag här inte tänker avslöja - jag vill ju inte sabotera.

Det är fantastiska skådespelarinsatser, stark dekor och musik, fint ljus och allt utgör ett stort drama med komiska inslag. Visst är några inslag dikt men det framgår oftast och i slutändan lyckas detta drama både underhålla, förmedla en mängd fakta och skapa ett intresse för de verkliga händelserna och personerna.

Tre av föreställningens ord som fastnade i mig var "det hände här" och de skulle nästan kunnat utgöra dramats namn.

Upplev själv "Nybergs Mekaniska Verkstad". Vill du sedan läsa om de svenska spanienfrivilliga och Organisation Bernhard/Wollweberligan rekommenderar jag Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945.

Hitlers största arktiska projekt

Organisation Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske cirka sju mil ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag och ett sydnorskt byggföretag. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korset-personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta fångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå/Kallax (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, den unga damen lade blommorna vid plaketten.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göra med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Stenar kan lossna från taket och det kan finnas vassa föremål mm. Men vad upplevde jag inuti tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det är även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget är nära en annan av dessa baser och kan även ha varit i Naimakka. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

Från pansarsoldat till bloggare

Svenskars och norrmäns krigstjänstgöring för främmande makter kan nu jämföras.

Vid denna tid för 30 år sedan ryckte jag ut från pansartruppernas kadettskola och för 20 år sedan släpptes min och James F. Gebhardts Slaget om Nordkalotten. För 15 år sedan släpptes Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945. För exakt 10 år sedan började jag blogga.

Att det i dessa dagar råkar vara 30, 20, 15 och 10 år sedan, det var något jag helt nyligen började inse, under bilfärder till och från I 19 i Boden. Det har slumpat sig så att jag där tjänstgjort inom hemvärnet under de senaste dagarna. I bilen på väg tillbaka till platsen för grundutbildningen blev jag väl nostalgisk. Jag vill passa på att hjärtligt tacka dig, käre läsare, för att du har möjliggjort detta skrivande. Visserligen är det i sig tillfredställande att skriva, förutsatt att man är lagd åt det hållet, men utan läsare och läsares uppmuntran kan man som fri skribent inte på heltid syssla med skrivande.

Bland det trevligaste man kan få uppleva som författare är nog att få läsa referenser till något man skrivit i andras böcker eller artiklar. Det var en helt särskild känsla att nyligen få Nordmenn i krig 1950-2019 av den norske författaren Knut Flovik Thoresen. Tack vare hans nya bok kan man nu jämföra "brödrafolkens" erfarenheter av främmande krigstjänst. En av de första kategorierna i boken som skildras är de 727 norrmännen i Svenska Frivilligkåren i finska Lappland under Stalins vinterkrig mot Finland. Knut Flovik Thoresen tar liksom Lennart Westberg och undertecknad upp hur norska och svenska finlandsfrivilliga senare stred tillsammans mot den tyska invasionsstyrkan i Norge. Därefter tar han upp en sak som vi missat, att inte mindre än 21 medlemmar av det legendariska Kompani Linge (inom det brittiska Special Operations Executive) hade en bakgrund som finlandsfrivilliga.

Nordmenn i krig 1950-2019 innehåller många, många fler uppgifter som var okända för mig. Här bara ett axplock:
* Minst 135 av de norrmän som anslutit sig till tyskarna (Waffen-SS) deserterade till Sverige.
* Av 212 norska medborgare som hamnade i sovjetisk krigsfångenskap dog 57. Av de som överlevde kom de sista fem hem till Norge 1953.
* Norrmän både stupade och försvann spårlöst som amerikanska soldater under Koreakriget.
* Det förefaller som att långt fler norrmän än svenskar har krigat i Afrika efter 1945, exempelvis i Rhodesia.

Liksom i Svenskar i krig efter 1945 så finns även så kallade "contractors" med, men Flovik Thoresen har fått fram mer än oss om denna moderna kategori av krigsdeltagare - uppgifter som verkligen inte bara är av norskt intresse.

Nordmenn i krig 1950-2019 bygger till stor del på en mängd tidigare utgivna böcker, men stora avsnitt är också helt ett resultat av Knut Flovik Thoresens egen forskning, hans egna intervjuer. Bokens höjdpunkter, enligt min åsikt, är några av författarens egna intervjuer med norska krigsveteraner. Boken hade på sina ställen behövt mer redigering och det intressanta, ibland unika, bildmaterialet borde spridas ut över bokens kapitel i kommande upplagor. I det stora hela är detta dock ett viktigt bidrag för forskningen om skandinavers krigstjänstgöring utanför de egna försvarsmakternas led.

Amfibieperspektiv med populärkultur

Royal Marines-emblemet blev till 1747. Låt oss nu fokusera på förbandet 1982.

Falklandskriget 1982 var ett krig i närmast arktisk terräng och med inslag som svensktillverkade bandvagnar och granatgevär. Att kriget ännu är relevant för oss i Norden borde därför vara tydligt. Nu finns det en riktigt bra ny bok på svenska om detta krig ur främst ett kompanis synvinkel och kompaniet ifråga var en del av 45. kommandogruppen ur Royal Marines.

Generalmajor Julian Thompson ger i förordet till den nya Kampen om Falklandsöarna (på originalspråket första gången utgiven 2012 som The Yompers) en mycket bra överblick med flera hårt vunna insikter. Sedan får vi följa bokens författare Ian Gardiner och hans kompani, rätt ut i en rad konkreta krigserfarenheter. Gardiner överraskade mig på ett positivt sätt genom att direkt gå in på sådant jag är specialintresserad av, som motivation och populärkulturella aspekter. Sångerna man gnolade på och filmreplikerna som man refererade till 1982 bidrar till att skapa en levande skildring.

Gardiner är tydlig med vilka åtgärder på slagfältet som var avgörande för stridernas gång. Trots alla tekniska framsteg som gjorts sedan 1982 skulle jag nog säga att många av Gardiners tips står sig än idag.

Kort sagt är Kampen om Falklandsöarna både en värdefull, överraskande och läsvänlig bok. Svenska jägar- och amfibiesoldater liksom en hel del vanliga fjällentusiaster lär nog särskilt uppskatta den med tanke på terrängen, klimatet och förbanden som står i fokus.

Hitlers barnsoldater på svenska

Personalläget inom 12. SS-pansardivisionen i december 1944. FOTO: US Army

Tyska veteraners minnen av andra världskriget har funnits översatta till svenska redan under kriget. Oftast har det dock handlat om vuxna soldaters minnen. Förra året kom en annorlunda bok, nio tidigare barnsoldaters minnen, och nu föreligger även en hel självbiografi av en tidigare barnsoldat i Waffen-SS.

Ifjol släpptes Hitlers bortglömda barnarmé, som gav nio olika tyska barnsoldaters bilder av politisk indoktrinering, utbildning och frontinsatser. Boken var och är en mycket läsvärd introduktion inför läsandet av den nyligen släppta Hitlers sista reserv. Den nya boken, skriven i samarbete med historikern och redaktören Harald Stutte, låter oss gå på djupet i Günter Lucks erfarenheter. Det hade kunnat vara ett problem att boken började skapas 2005, Lucks har hunnit uppleva och fundera mycket sedan andra världskrigets dagar. Men jag upplever dels att Lucks har ett trovärdigt minne, dels att han hanterar sina senare vunna insikter på ett bra sätt.

Günter Lucks frontinsats sker i ett område som är mindre omskrivet, i närheten av Wien. Det är gott om läsvärda och ibland oväntade upplevelser som nyanserar bilden av SS-barnsoldaterna som fanatiker. Krig är fullt av vidrigheter men ibland blir det också oavsiktligt lustigt, som när de nazistiska kampsångerna inte har någon avsedd verkan men en sång om solen i Mexiko fungerar desto bättre för att lyfta stämningen i kompaniet.

En stor del av boken utspelar sig inte under kriget utan efter det, i sovjetisk krigsfångenskap. Denna del är inte mindre läsvärd och bjuder på flera insikter om livet i Sovjetunionen just efter andra världskriget.

Givna faror för vanlig medborgare

Är det här verkligen något för en vanlig svensk medborgare?

Prepping och preppare har blivit rätt vanligt förekommande uttryck i svensk debatt. För bara några få år sedan hade jag nog behövt förklara uttrycken men det behövs knappast längre. Är då Prepparens guide en bok för vem som helst?

Lite svårt att svara bara ja eller nej på den frågan, utan mitt kortaste svar blir som följer. Prepparens guide av Jim Cobb är en bok som man vill äga förutsatt att man är intresserad inte främst av att klara sig om man gått vilse, utan har ett genuint intresse för det som bokens undertitel säger, alltså "överlev på lång sikt".

Men kan verkligen en amerikansk författare vara riktigt läsvärd för oss nordbor? Det finns nog rätt många amerikanska survival-typer som inte har ett skvatt att tillföra, men jag skulle vilja påstå att Jim Cobb har mycket sunt förnuft och kommer med en stor mängd uppslag som har samma giltighet i USA som i Norden. Till att börja med gillar jag hans sätt att motivera själva prepping-tanken. Det han först tar upp är pandemier och naturkatastrofer. Sist kommer krig och terrorism. Detta är enligt min åsikt precis det riskförhållande som gäller - det finns inget "om" vad gäller risken för kommande pandemier och naturkatastrofer. Att de kommer är tyvärr säkert, vi har i Norden bara råkat vara ovanligt förskonade sedan spanska sjukans dagar. Krig och terrorism lär också plåga mänskligheten ett tag till (milt uttryckt), men är dock inte lika givna faror för en vanlig medborgare i ett nordiskt land.

OK, vad är det då för idéer som Prepparens guide kommer med? Det är ett brett spektrum men samtidigt blir allt konkret. Cobb börjar med det fysiskt sett viktigaste, vatten och sedan följer kapitel om mat, sjukvård, sophantering, tak över huvudet, säkerhet, verktyg. Sedan kommer lite mer oväntade kapitel om hur man ska tänka på den tid som "blir över" vid en allvarlig samhällsstörning eller -kollaps, hur kan man då roa sig? Intressant också att läsa om byteshandel och hur man ska planera.

I motsats till nidbilden av en amerikansk prepper rekommenderar Jim Cobb inte kamouflagekläder annat än för jägare. Cobb kommer med en rad tips om både vettiga under- och ytterkläder liksom skor. Checklistorna i slutet är också riktigt användbara. Kort sagt lyckas Cobb på bara 216 sidor (inklusive register) sammanfatta det mesta man kan behöva veta för att planera för överlevnad på lång sikt. Det Cobbs guide inte innehåller är vår svenska naturs särdrag - så den bör därför kompletteras med några av de utmärkta böcker som Lars Fält helt eller delvis har författat.

SÖKES: säkerhetspolitiskt mirakel

David Bergmans thriller "6 dagar" kom 2016 men kommer vara aktuell länge.

På sommaren vill man kanske helst läsa "sommarböcker" och då vill jag rekommendera David Bergmans thriller 6 dagar, om du inte redan läst den, av två skäl. 1. Den kombinerar fantasi med realism och överraskar på flera plan. 2. Dess underliggande, positiva, budskap behövs verkligen med tanke på den synnerligen komplicerade höst som väntar.

Vad sker då i höst? Ja, det kan nog ingen förutsäga särskilt trovärdigt. Men att det behövs ett säkerhetspolitiskt mirakel för att det inte ska bli en än farligare situation för Europa, det framgår klart vid läsning av senaste numret av Vårt Försvar, försvarstidningen som sedan 1890 ges ut av Allmänna Försvarsföreningen. Det var särskilt Michael Sahlins och Oscar Jonssons initierade lägessammanfattningar som fick mig att kläcka rubriken för detta inlägg. EU står sannerligen inför enorma säkerhetspolitiska utmaningar av flera olika slag, och med en ny ordförande. Om du inte redan har tidningen Vårt Försvar och vill vara säkerhetspolitiskt uppdaterad får du nog uppsöka ett större bibliotek, som bör ha tidningen.

För att slutligen säga något positivt, i linje med 6 dagars underliggande budskap, tänker jag INTE avrunda detta blogginlägg med George Santayanas ord ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Istället avslutar jag med några ord från Lars Ingels (hans egna?): "Remember the past, make the future".

Kapten Goranson och Kungsholm

Det finns ett fartyg som dyker upp i flera skildringar av svenskar i US Army.

Sommaren har inte bara inneburit att ett svenskt museum för första gången uppmärksammar svenskarna i Normandie 1944. Nu finns det ytterligare en bok på svenska som tar upp ranger-kaptenen Ralph Goransons insats på D-dagen och därtill råkade jag nyligen snubbla över ett originalföremål från det fartyg som förenar flera svenskar i amerikansk krigstjänst 1941-45.

Kanske har du sett filmen "Rädda menige Ryan" eller läst min bok Svenskar i strid mot Hitler? Då minns du nog den "kapten Miller" spelad av Tom Hanks som stormade fram på D-dagen som en av de allra första. I själva verket hette han Ralph Goranson och var uppväxt i ett svensktalande hem i Chicago med en far från Småland och mor född av svenska föräldrar i Norge. Nu har i dagarna en ny bok utkommit på svenska som berättar om kapten Goransons insats, liksom andra elitsoldaters i Normandie. Boken heter Vi stormade först! och är författad av britten Tim Saunders. Vad har då hans bok att säga om Goranson som inte jag skrivit om? Nu handlar inte hela boken om Goranson, långt ifrån. Detta är en bok om både rangers och commandos i Normandie. Till skillnad från vanliga skildringar av dessa elitstyrkor på D-dagen så berättar Saunders i Vi stormade först! (nyss utgiven av SMB) inte bara om insatserna vid Pointe du Hoc och "Pegasus Bridge". Detta är boken som även skildrar mindre kända uppdrag utförda av ranger- och kommando-förband. Texten är högintressant - Ralph Goransons roll blir tydligare av den - och det finns flera bra illustrationer. Det första kapitlet sammanfattar hur kommandotrupperna och USA:s motsvarighet, rangers, blev till. Därefter upplyser Saunders om att det inte bara var den brittiska armén som satte upp kommandoförband utan även Royal Navy, Royal Air Force (!) och de fria franska styrkorna.

Särskilt trevligt är att Tim Saunders ofta tar upp vad som finns att se idag i de olika stridsområdena och detta kan exempelvis vara till hjälp för den som på plats vill bilda sig en uppfattning om exempelvis Ralph Goransons kompanis (C-kompaniet ur 2. rangerbataljonen) framryckning från landstigningsstranden och inåt landet.

För US Armys över 4,200 soldater som var födda i Sverige var det första stora steget till amerikansk krigstjänstgöring en båtfärd över Atlanten. Som framgår av flera kapitel i Svenskar i strid mot Hitler var det inte sällan M/S Kungsholm (Svenska Amerika Linien) som förde dem till USA. Därför fastnade väl mina ögon vid ett blågult mössband, när jag nyligen besökte en antikaffär i Stockholm. Som ni kan se av bilden ovan så slog jag också till. Jag tyckte att ett originalband från Kungsholm var värt 150 kronor.

Normandie-svenskars originalföremål utställda

Utställningen innehåller flera originalföremål från svenskar som var med.

Svenskarna i Normandie-operationen 1944 uppmärksammas för första gången av ett svenskt museum. Det var sammanlagt flera hundra svenskar som deltog, framförallt till sjöss på flera olika nationers fartyg. Men Flygvapenmuseum har naturligt nog valt att fokusera på svenskar inom D-dagens flyginsatser.

Det är en sak att läsa om det enda flygaresset från Sverige, William Yngve Anderson från Kramfors (se min bok Svenskar i strid mot Hitler), men dock en märkligare upplevelse att få se hans första nedskjutning av ett motståndarplan, en Folke-Wulf 190, förevigad av hans Mustangs automatiska filmkamera. Nu kan man på Flygvapenmuseum utanför Linköping se flera av Andersons nedskjutningar och därefter titta på två av hans viktigaste ägodelar som pilot.

William Yngve Andersons flygarhuva och glasögon, då och nu.

Det allra första man nu under sommaren möts av när man kommer in i Flygvapenmuseum är utställningen om D-dagen med exempelvis ett helt originalfordon från en av Normandie-svenskarna, Gösta Wollin från Ystad. Wollin var som civil svensk i Norge när Hitler invaderade. På grund av det och tidigare upplevelser under resor i Tyskland anslöt han sig till den amerikanska luftburna divisionen 82nd Airborne, och hoppade med den över Sainte-Mère-Église. Länge var hans original-Jeep, som han köpt loss från US Army sommaren 1945, ett vitmålat offroad-fordon. Tack vare Mikael Stenberg är Jeepens skick åter original och på Flygvapenmuseum kan man denna sommar beskåda den på riktigt nära håll.

Intill Gösta Wollins Jeep står en airborne-soldat klädd som de var på D-dagen.

Erik G:son Lewenhaupt från Stockholm var en av de allra första som fälldes på D-dagen från ett brittiskt flygplan. Han var en av vägvisarna för den brittiska fallskärmsinsatsen. Hans föremål vittnar om de hårda strider han överlevde, i hans monter märks särskilt hans knogjärn, en tysk flagga som han erövrade och hans Military Cross, en av de högsta brittiska stridsutmärkelserna. Även hans hopphjälm - med Pegasus-märke - och hans armbandsur finns med, tack vare hans familj. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format (gäller alla denna bloggs bilder).

Medaljer som vittnar om deltagande i finska vinterkriget, Norge 1940 och D-dagen.

Hundratals svenskar deltog i D-dagen i amerikansk, brittisk, kanadensisk och polsk tjänst. Minst en av dem stupade på D-dagen och flera stupade några dagar senare. För mer om svenskarna i brittisk, polsk, tysk etc krigstjänst se Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Slutligen ett stort och hjärtligt tack till Flygvapenmuseums Torsten Nilsson med flera anställda, för att ha realiserat denna utställning som pågår fram till och med den 25 augusti 2019.

Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också märkligt hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

Spökpatrullen i reviderad form

Vår nya bok om specialförbandet som italienarna kallade för Spökpatrullen.

Om några veckor släpps en reviderad och översatt version av Karl-Gunnar Noréns och min gemensamma bok Spökpatrullen. Bokens omslag har dock redan släppts ut, och boken går att beställa i Sverige. Men vad är det för bok?

Kort sagt är detta Karl-Gunnar Noréns och min sammanfattning av specialförbandet Long Range Desert Groups (LRDG) överraskande framgångar i Nordafrika 1940-43 plus Karl-Gunnars dagbok från hans mest äventyrliga jeepfärd i Egyptens öken - där han fann flera tydliga spår av förbandet ifråga (se omslagsbilden), plus att han lärde sig en hel del om terrängbilsexpeditioner och hur man anpassar sig till öknens utmaningar - lärdomar som går att tillämpa i flera sammanhang. Exempelvis vid planering av extrema expeditioner och av våra fordonspatrullerande FN-soldater i Mali.

Vi har i samband med översättandet till engelska reviderat texten samt lagt till en del bilder, varav några aldrig tidigare har publicerats någonstans.

Grundorsaken till att boken inte fick heta Ghost Patrol är att det 2015 i Storbritannien utgavs en bok av författaren John Sadler med just det namnet. Visserligen var Karl-Gunnar och jag först med att skriva en bok om Long Range Desert Group betitlad Spökpatrullen - men det spelade liksom ingen roll, för det är olyckligt med två böcker med samma titel. Därför heter boken på engelska The Long Range Desert Group: History & Legacy.

Boken släpper vi i London tillsammans med bl a anhöriga till Bill "Swede" Anderson - LRDG-veteranen som inspirerade mig att lära mig mer om LRDG och SAS - det senare förbandet inspirerades till stor del av LRDG, samarbetade tätt med det och inkorporerade slutligen även LRDG - vilket numera också framgår av att SAS-veteranförbundet vårdar även minnet av LRDG.

The Long Range Desert Group: History & Legacy går redan att beställa via svenska nätbokhandlare och hittas där snabbast med följande sökord: Karl-Gunnar desert.

En glimt av min kommande bok

Från en tysk soldats dokument som nådde upphittaren genom en flytande trälåda.

En glimt av min kommande bok på svenska finns nu ute på nätet, hos Norrbottens museum. Boken kommer ut i höst.

Svenska och norska SS-frivilliga i finsk studie

Trots titeln tar den nya studien upp även svenska SS-frivilliga på flera sidor.

En hel del har rapporterats i Finlands medier om rapporten The Finnish SS-volunteers and Atrocities 1941–1943 av professor Lars Westerlund vid Riksarkivet (Finlands). Betydligt mindre uppmärksamhet har rapporten fått i svenska medier - trots att den även tar upp SS-frivilliga från Sverige och Norge. Ja, även från Danmark.

Lars Westerlund och hans medarbetare har sammanställt en gedigen, välformulerad och välillustrerad rapport som varje person med intresse för Waffen-SS och Norden bör läsa. Dessutom har den släppts fri på nätet i sin helhet. Lägg därtill att det finns en lika frisläppt sammanfattning på svenska.

Utmärkande för bilden av de olika övergreppen är att de SS-frivilligas egna dagböcker och ord säger en hel del.

Får man hoppas att den finska rapporten kan inspirera svenska institutioner att ta sig an fenomenet svenskar i tysk (och annan) krigstjänst 1939-45?

IED-hotet är underskattat

Även en Cougar kan sluta så här om en IED är kraftig. FOTO: USMC

Under perioden 2016–2017 utlöstes över 19,000 improviserade sprängladdningar (IED). Försök att ta in den siffran, eller att detta skedde i hela 150 länder och att som ett resultat 32,000 människor blev dödade eller skadade. Det svenska hemvärnet ska nu bli bättre på att förstå IED-hotet.

IED i form av vägbomber har blivit ett rejält hot i Mali, mot både civila och FN-styrkorna där, liksom i många andra områden. Nog visste man även att IED-hotet ökat och att därför särskilda anti-IED-fordon utvecklats, som Cougar - se bilden ovan. Dessa fordon kan gå i bitar men de inuti klarar sig i regel - de i bilen ovan var åter i tjänst redan nästa dag. Men uppenbarligen har IED-utvecklingen nu gått längre än vad de flesta kunnat föreställa sig. I senaste numret av Försvarets Forum finns en synnerligen tankeväckande artikel, "Det dolda hotet", i vilken siffrorna ovan finns liksom nyheten att flygvapenchefen Mats Helgesson har på sitt bord att inom Försvarsmakten samordna hanteringen av IED-problematiken. Generalmajor Helgesson tar i artikeln upp att inte bara försvaret utan vårt samhälle i stort, särskilt blåljusmyndigheterna, behöver bli bättre på att förstå IED-hotet. För att direkt citera Helgesson: "Vill man i ett gråzonsskede genomföra någon form av sabotage utan att röja vem som är avsändaren är en IED ett alldeles utmärkt sätt att göra det på".

Vidare berättar Helgesson: "För närvarande genomförs en betydande utbildningsinsats mot Hemvärnet. Syftet är att lyfta kunskapen om IED, minor och oexploderad ammunition. Hemvärnet har en nyckelroll att bevaka många skyddsobjekt och kan bli de första att drabbas av attacker i ett gråzons- eller hybridkrigsläge."

Vad kan man då göra för att öka sina kunskaper om improviserade sprängladdningar? Ska inte här citera mer utan läs själv hela den ytterst läsvärda artikeln i Försvarets Forum. I samma nummer finns även en lite mer uppmuntrande sak, om den stora nytta både försvaret och andra haft av utbildningarna vid Försvarsmaktens överlevnadsskola. Grundaren av skolan, Lars Fält, har jag haft förmånen att prata med och han finns med på flera ställen i nya upplagan av Elitförband i Norden.

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens plötsliga och mycket överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett ändå inte ändrat på sitt klent rustade gränsförsvar, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!