Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

Sigvard stred mot Hitler och lever ännu

Sigvard Johnson under US Armys vinterutbildning i Colorado. Bildkälla: Erik Wiborg

Goda nyheter hör julen till och här kommer en som jag inte hade väntat mig att kunna berätta om. I min bok Svenskar i strid mot Hitler ligger fokus på de över 1,500 svenska medborgare som blev soldater i US Army under andra världskriget (antalet i Sverige födda var över 4,200). Jag har fram till nyligen antagit att alla svenska medborgare som gick med i US Army är avlidna. Men Sigvard Johnson, 97, lever ännu.

Jag har nu pratat med Sigvard på telefon, han talar ännu svenska om än med inslag av engelska, och har även brevväxlat med honom och kan berätta en del om hans krigsöde. Han var en av dem som tjänstgjorde i den huvudsakligen norskamerikanska ”Viking Battalion”, formellt 99th Infantry Battalion. I stor sett var svenskar och svenskättlingar utspridda på US Armys 90 divisioner och märktes därför inte så mycket. Men i Vikingbataljonen fanns en viss ansamling, ett tjugotal. En av dem, Sivert Windh från Hässleholm, skildrar jag detaljerat i boken, eftersom jag hade turen att kunna intervjua honom vid flera tillfällen.

Armsköld för Vikingbataljonen, 99th Infantry, i författarens ägo.

Jag hade under mitt forskande för boken stött på även finska namn i Vikingbataljonen, och skrev därför: ”Några soldater födda i Finland eller med finska föräldrar fanns också”. Att titta närmare på dem var dock inget jag hann göra före bokens utgivning. Först för några veckor sedan granskade jag dem, i vag förhoppning om att det kunde leda till mer kunskap även om svenskar i förbandet. Därigenom fann jag inte bara en levande tidigare finsk medborgare, det visade sig att han även varit svensk medborgare. Sigvard Johnson föddes i Gävle 1921 och bakgrunden till att han fick både svenskt och finskt medborgarskap var att hans finländske far arbetade vid Finlands konsulat i staden. Kort efter andra världskrigets utbrott gick Johnson som 18-åring till sjöss och for tre gånger över Atlanten med pappersmassa till amerikanska tidningstryckerier. Efter dessa färder valde han att i New York söka både arbete och studieplats.

Krigsutvecklingen fick sedan Sigvard Johnson att söka sig till US Navy, men liksom Sivert Windh fick han som utländsk medborgare ett blankt nej där. Skidinstruktör i US Armys 10th Mountain Division fick han dock gärna bli. När han anlänt till dess träningsläger högt uppe i Colorado-bergen så blev han varse den norskamerikanska bataljonen som även fanns där, och fick flytta till den. Han träffade i den på de svenska medborgarna Sivert Windh och Birger Johansson, som även de nyligen varit sjömän, och blev medveten om fler svenskar i andra delar av bataljonen liksom en till finländare.

Colorados övningsterräng och längst t.h. Sigvard Johnson. Bildkälla: Erik Wiborg

Efter tuff vinterutbildning i Colorado och elitsoldatutbildning i Storbritannien fick Sigvard Johnson landstiga i Normandie och stred med Vikingbataljonen fram till den tyska staden Aachen där han sårades i strid så pass illa att han evakuerades till Storbritannien. När han återhämtat sig stoppade en flygvapenpsykolog hans återfärd till fronten och gjorde honom till sin assistent, vilket enligt Johnson var ”ett lätt jobb”. Sålunda upplevde han krigsslutet i London och minns dessa dagar med stor glädje, ”Hela landet var en fest!”.

Sigvard Johnson är sedan 1945 bosatt i USA, nu Florida, och bland hans krigsutmärkelser finns Hederslegionen, Frankrikes främsta statsorden. Han är en av mycket få personer från Sverige och Finland som fått denna utmärkelse för handlingar under andra världskriget. Den ende från Finland som jag kan dra mig till minnes är marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim. Fler namn efterlyses. Anledningen till att Sigvard Johnson fram till nu varit så okänd i Sverige och Finland torde vara att han inte har sökt någon uppmärksamhet i sina forna hemländer. Intrycket jag fått av våra kontakter är att Johnson är en rättfram, omtänksam och levnadsglad 97-åring. Med denna nyhet passar jag på att önska alla läsare GOD JUL och ett gott, fredligare 2019! Slutligen: mange takk till Erik Wiborg för att ha scannat och skickat Johnsons fotografier.

"Bara ljuset kan besegra mörkret"

En stark bok med oväntat inslag om invasionen av Norge 9 april 1940.

Vi går in i årets mörkaste period och bland annat därför kan det väl passa med en recension av Sebastian Staksets "Bara ljuset kan besegra mörkret"? Men hållå! säger kanske vän av ordning - är inte detta en blogg om militära ämnen!? Var lugn, trots att det är en rappares självbiografi innehåller boken faktiskt ett militärhistoriskt kapitel.

Sebastian Stakset har varit nere i ett sådant mörker att det är svårt att fatta, det var jag medveten om trots att jag saknat intresse för hans karriär som musiker, kriminell med mera. Av någon outgrundlig orsak började jag dock läsa hans bok Bara ljuset kan besegra mörkret. Sällan har jag läst en så stark självbiografisk bok - som därtill visade sig innehålla sänkningen av tyskarnas kryssare Blücher utanför Oslo den 9 april 1940, skildrad minst lika målande som i den nyliga boken/filmen "Kungens val". Det här kanske låter helt osannolikt, varför detta inslag i boken? Det hänger ihop med en av Staksets norska släktingar. Här följer ett kort utdrag ur kapitlet:

"Tre av Hitlers enorma krigsskepp uppenbarades i nattmörkret. Följda av en svans av flera mindre skepp. Blücher låg i täten. Eriksen väntade tills de kom nära. Riktigt nära. De hade inte råd att missa. David mot Goliat. De unga norrmännen såg på den enorma fienden. Sedan såg de på sin kommendant. De var självklart rädda men de skulle inte låta fruktan styra dem denna ödesdigra natt. Nationens öde stod på spel."

Kort sagt, ska du bara läsa en gangsterrappares livsberättelse (numera ingen gangster utan främst en kristen profil) är det nog denna. Trevlig helg!

Amerikanska officerares invasionshandbok

Från turistguide till invasionshandbok - US Armys nytryck av Michelin-guiden.

Michelin-guiden kunde ge snabba upplysningar om varje orts betydande byggnader, lämpliga stabsplatser (de bästa hotellen) liksom avstånd mellan orter. Det var därför inte så konstigt att den amerikanska militära underrättelsetjänsten inför D-dagen valde att göra ett nytryck av den senast utgivna Michelin-guiden.

Det var bara små skillnader mellan US Armys version 1944 och originalet från 1939, men icke desto mindre bär den militära versionen texten "FOR OFFICIAL USE ONLY". Samlare vet hur välanvänd och populär denna bok blev bland amerikanska officerare och sannolikt lär ett antal brittiska officerare även haft glädje av den. Eftersom frivillige Anders Kullander från Göteborg var specialiserad på underrättelsetjänst kan man utgå ifrån att även han fick ett exemplar.

Trots de små militära inslagen (bokens ändrade omslag och en instruktion på engelska inuti boken) kostar ett original, oavsett skick, numera många tusenlappar. Mitt exemplar, se bilderna ovan och nedan, är bara en kopia - som nu snart dock åter kommer att förvaras i ett allierat pansarfordon.

Skorpion-kpistarnas återkomst

Den tjeckiska kpisten CZ Scorpion Evo 3. Foto: Costas

Enligt uppgifter till finska Yle har den finska polisen bestämt sig för CZ Scorpion Evo 3, en tjeckisk kulsprutepistol, för att ersätta MP5 från Heckler & Koch.

En del läsare av denna blogg kanske reagerar på kpistens namn, hade inte det forna Tjeckoslovakien en kpist som hette Skorpion vz. 61 (den infördes 1961), ett vapen som denna blogg tidigare tagit upp? Jodå, och vitsen med benämningen CZ Scorpion Evo 3 är just att utgöra en blinkning till vapenkännare bekanta med den klassiska Skorpion. Inköpet är ingen enorm affär i sig men utgör en påminnelse om att tjeckerna är tillbaka på vapenmarknaden och enbart den nya Scorpion har sålts till över tjugo staters militär/polis.

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

Svenskar i kanadensisk krigstjänst

Valfrid Lundgren från Piteå var frivillig i kanadensiska armén, damen okänd.

I de traditionella skildringarna av D-dagen glöms ofta den kanadensiska insatsen bort - trots att 335 kanadensare stupade enbart på den dagen. Faktum är även att kanadensarna tog fler anfallsmål på D-dagen än deras amerikanska kollegor.

Eftersom jag därtill hittat ett antal svenskar som blev kanadensiska soldater så kunde jag inte låta bli att i nya boken Svenskar i strid mot Hitler kort även berätta om de totalt över tusen svensktalande i Kanadas väpnade styrkor 1939-45. Valfrid Lundgren (på bilden ovan) anmälde sig som frivillig 1943 och var med främst i slutstriderna på tysk mark. Lundgren klarade sig helskinnad genom detta och återvände till Piteå, där han blev kvar för gott.

För övrigt kan jag inte längre klaga över att tidningarna i Stockholm missat Svenskar i strid mot Hitler, eftersom Expressen i söndags (16/9) tog upp Anders Kullander, en furir vid Bohusläns regemente (I 17) som blev amerikansk löjtnant och återvände till Europa via Omaha Beach.

Tusentals okända svenska krigsöden

Henry Backman från Rosvik (Piteå) tillhörde samma division som "Kellys hjältar".

Anders Kullander från Göteborg var inkallad furir vid Bohusläns regemente men fick 1940 fara hem för gott på grund av en skada. Då for han till USA och återkom 1944 till Europa via Omaha Beach i Normandie. Han tog sig sedan ända fram till Hitlers sista bunker i Berlin...

Det kan låta osannolikt att ett levnadsöde som Anders Kullanders inte tidigare har fått stor uppmärksamhet i någon svensk bok. Men Kullander är inte unik, visade det sig under mitt forskande för Svenskar i strid mot Hitler. Jo, han är kanske den ende svensk i amerikansk uniform som inspekterat Hitlers bunker. Men i övrigt är han "bara" en av över fyra tusen i Sverige födda personer som blev amerikanska soldater - varav över 1,500 ännu var svenska medborgare då de drog på sig uniformerna.

Jag vill härmed tacka för det varma läsargensvar jag fått på boken, som, trots att den ännu inte nämnts av huvudstadens tidningar (däremot här uppe i norr), har sålt väldigt bra de två veckor som den funnits ute i bokhandeln. Tack vare er, kära läsare, kan det bli fler böcker.

Idag kom den första regelrätta recensionen, skriven av bibliotekens lektör Gunnar Skagerberg, publicerad i BTJ nr 21 2018. Jag gladdes särskilt av "...välskriven och rikt illustrerad med intressanta och relevanta fotografier...". Inte blev dagen sämre av att boken inkluderar "...spänning och oföutsägbarhet".

Boken skildrar mer i detalj ett dussin av de bokstavligen tusentals svenska ödena inom den amerikanska armén och det som blev flygvapnet (fram till 1947 var flyget del av armén). "Swedes" inom US Navy, US Marine Corps och den amerikanska handelsflottan nämns bara kort i boken. Kort sagt finns det mycket kvar att forska i, och skriva om, och jag hoppas att jag i boken gett både kollegor och släktforskare nyttiga tips.

I Lapplandskrigets spår 2018

Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet "Tornio ´44".

Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för "barnkorståget", eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använda de yngsta soldaterna mot de ofta mycket erfarna tyska soldaterna. Mika Kulju kommer med nya rön om både soldaterna och striderna i sin nya bok Lapplandskriget, som nu finns på svenska.

Det visade sig att även "barnsoldaterna" kunde strida, men givetvis till ett högt mänskligt pris. Omfattningen av förstörelsen av finska Lappland under Lapplandskriget är något som man måste känna till om man vill förstå den arktiska krigshistorien. Mika Kulju granskar både destruktionen och de konspirationsteorier som uppkommit kring den.

Striderna längs med svenska gränsen, inte minst med enheter ur SS-divisionen "Nord" belyses i Kuljus bok, liksom den enorma "Sturmbock-Stellung", det system av välplanerade ställningar och skyttegravar som än idag utgör en av de absolut största militärhistoriska sevärdheterna på Nordkalotten. Kuljus bok är ett måste att läsa innan man besöker "Sturmbock-Stellung". Läs den även för att ta del av de allra sista striderna där uppe, inte långt från Treriksröset. I boken ingår både fotografier och en mängd färgkartor - som också är ett måste inför krigshistoriska resor i regionen.

Brand(soldater) och bönder - behövs de kanske?

Egen bild från Jokkmokk juli 2018.

Efter att ha hoppat in i brandbekämpningen i Jokkmokk och läst om hur erfarenheterna av jättebranden 2014 till stor del ignorerats blev jag ett levande frågetecken. Lägg till detta flera nya värmerekord inte bara i Sverige och sedan dagens väckarklocka om de svenska böndernas krisläge.

Alltså, vi har en historiskt stor kris inom både svenskt skogsbruk & jordbruk, och räddningstjänsternas personalkris har därtill blivit extremt synlig. Dessa kriser är inte rimligen något som den underfinansierade Försvarsmakten kan lösa ens med den godaste viljan i världen. Man kan då fråga sig - var presenteras förslag om de historiskt stora reformer som krävs? Dvs finansierade reformer, inte vackra ord.

Tarvar inte läget nu att utan långbänk SNABBT göra det attraktivt (högre lön och avskrivna studieskulder) att bli brandman på hel/deltid? Vad med vår extrema livsmedelsimport - vem föreslår hur vi radikalt ska kunna minska den? Och vad med beredskapspoliserna som några "raketforskare" avskaffade?

För övrigt, begrunda Sven Olov Karlssons analys om bränderna och möjliga bakomliggande orsaker. Sist men inte minst, läs debattartikeln "Se jordbruket som en del av det svenska försvaret" av Per Frankelius - otroligt tänkvärt fast ordet "försvaret" borde vara totalförsvaret eftersom försvaret = mest det militära försvaret.

Problem i Jokkmokk.

Hemvärnets problemlösare i Jokkmokk.

Älskade skog, kom tillbaka...

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Nördigt om extrema kläder

Kläderna bakom polarfararnas viljeprov belyses nu. Här Shackleton i Antarktis.

Gillar du kläder för extrema äventyr? Gillar du att läsa om Shackleton, Amundsen och Nansen m fl klassiska polarfarare? Den nya boken "Polarfararnas kläder på liv och död" innehåller ett underbart och omfattande bildmaterial, ny forskning och ett omslag delvis av tyg. Detta är helt enkelt en av mina nya favoritböcker.

Underbart nördig utan att bli akademisk - så skulle jag vilja sammanfatta Karl-Gunnar Noréns nya bok och jag skulle tro att bland oss med ett djupt intresse för hur man bäst klär sig i fjällen och på mer extrema platser så kommer denna personligt designade bok om de klassiska polarfärdernas kläder snart att vara ett samlarobjekt. Boken erbjuds nu via Pennan & Svärdet och man kan läsa mer om boken på förlagets hemsida.

Som bosatt nära Luleå och med ett specialintresse för Bernt Balchen, chef för det allierade flyget på Luleå-Kallax 1945, är det givetvis extra intressant med bokens kapitel om Antarktisexpeditionen 1928-29, där Balchen hade en nyckelroll. Vilka bilder och samtida annonser! Hmmm, om man skulle kunna låta tillverka en sån där anorak...

Superubåtar, teletanks och sämsta flygplanet

Ett av bokens starkaste öden, löjtnant Daniel Inouye (1924-2012).

Japanska superubåtar, sovjetiska "teletanks" och världens sannolikt sämsta militära flygplan - det är bara några av ingredienserna i den nya boken "Okända fakta om andra världskriget" av Niclas Hermansson och Peter Rydberg.

Det är gott om okända och mindre kända fakta liksom gripande öden i denna bok. Oavsett om man intresserar sig för märkliga ubåtar och stridsvagnar eller extrema strider är denna bok ett kap. Nog visste jag att en del japansk-amerikaner stred under andra världskriget, men jag måste erkänna att jag missat löjtnant Daniel Inouye - en modern samuraj. Nu kommer jag aldrig att glömma honom.

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten "Tim" Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom - en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan - överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

Terrorhot mot och från Sverige

Inifrånskildring av PET, danska polisens säkerhets- och underrättelsetjänst.

”Det finns fortfarande ett förhöjt terrorhot mot Sverige” sade Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg i söndagens DN och tecknade en bild av nuläget för Sverige både vad gäller terrorism och främmande staters elektroniska attacker och påverkansoperationer.

För att sätta sig in mer i hur terrorhotet i Norden ser ut idag och hur det har uppstått finns det få böcker som kan mäta sig med Sju år som spionchef av Morten Skjoldager, som kom ut på svenska ifjol. Chefen som åsyftas är inte Anders Thornberg, utan hans danske kollega Jakob Scharf. Men mycket av boken gäller även Sverige, som bland annat följande ord av Scharf ur boken visar:

"Men om jag tvunget måste svara på frågan om den allvarligaste incidenten i Danmark blir det fallet med den svenska terrorcellen, sett till professionalism, planering och hur nära det faktiskt var att ett omfattande terrorattentat fullbordades."

Målet för terrorplanerna var den danska tidningen Jyllands-Posten och i Sju år som spionchef får man ta del av nästan alla intressanta detaljer om både planerna och hur de stoppades.

Morten Skjoldager har gett oss ett gediget och välformulerat underlag för att kunna följa en modern underrättelsetjänsts arbete. Först vid läsningen av denna bok insåg jag till fullo hur enormt komplicerat och tidskrävande det är att rättssäkert kartlägga terrorism. Sju år som spionchef är sannerligen en tankeväckande bok och har fått enorm uppmärksamhet i hemlandet. PET försökte också att stoppa dess utgivning. Än så länge har boken inte figurerat så mycket i svensk debatt. Läs den själv och begrunda.

"Jag osäkrar min AK-47:a..."

"Axel Stål", från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar "Axel Stål" nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

"Jag osäkrar min AK-47:a [...] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller."

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

FInland: "Vi kommer inte att kompromissa"

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU - det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel "Sveriges sak är vår".

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver "Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland" samt "...vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen".

Starka är även Soinis ord om EU: "Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet".

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: "Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder."

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Norges Untergang, igen

Håkon VII präglade verkligen Norge 1940, och landets fortsatta öde.

En av de bästa filmerna under 2017 var "Kungens val". Boken den är baserad på har nu utkommit på svenska med samma titel, och den är mer än välskriven.

Författaren Alf R. Jacobsen kan konsten att skriva bladvändare och har man det minsta intresse för Norden och elitförband under andra världskriget är Kungens val ett måste. Fokus ligger naturligt nog på händelserna kring Oslo 1940 men genom att Jacobsen även beskriver de tyska fallskärmsjägarna utförligt så får även de som är extra intresserade av Narvik-striderna viktiga insikter, eftersom fallskärmsjägarofficeren Erich Walther är en av de viktigaste personerna i boken. Walther var efter Oslo nämligen uppe i Narvik-området, där spåren av honom finns på flera ställen.

Förutom en utsökt text innehåller boken många högintressanta illustrationer.

Vilken musik ska man lyssna på medan man försjunker i denna underbara bok? Förslagsvis Johan Söderqvist, mannen bakom soundtracket till bokens filmatisering. Sök på hans namn på Spotify t ex.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.

Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet "Z" - alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Nytt om klassisk fallskärmsoperation

Del av omslaget för Christer Bergströms nya bok om Arnhem.

Cornelius Ryan, författaren bakom både Den längsta dagen och En bro för mycket, får ett synnerligen läsvärt erkännande av Christer Bergström i hans nya bok Arnhem 1944 - Slaget om Holland. Bergström både tydliggör Ryans insats för historieskrivningen och tar vid där Ryan slutade på grund av en för tidig död.

Christer Bergsström berättar i förordet den fascinerande historien om Cornelius Ryans stora och rika kvarlåtenskap - bara en mindre del kom med i En bro för mycket. Men sedan tillför Bergström också en mångd pusselbitar som han själv har forskat fram. Slutomdömet om Bergströms bok måste bli att han både skapar klarhet och berikar bilden av en av världshistoriens viktigaste luftlandsättningsoperationer, "Market Garden".

Det ska direkt sägas att den första delen av Arnhem 1944 (den andra delen är ännu inte utkommen) även skildrar den tyska sidan utförligt och det är nästan otroligt vad tyskarna kunde vara självkritiska i interna dokument. De tyska fallskärmsjägarna på norra västfronten 1944 var till stor del ihoprafsade enheter, ofta bestående av tonåringar med bara några veckors utbildning bakom sig.

Bergström tydliggör vad som var den avgörande faktorn bakom beslutet att utlösa den massiva allierade luftlandsättningen: de tyska V-2-attackerna från Holland mot London. Tänk om Hitler avstått från dessa V-2-attacker? Montgomery hade då knappast fått det stöd han behövde från Eisenhower. Sedan visar Bergström på ett nyskapande sätt hur Montgomerys operation "Market Garden" gick till, förutom med hjälp av text, många tidigare opublicerade bilder och kartor även medelst QR-koder till relevanta filmklipp.

Att de allierade fallskärmstrupperna ska ha landat på "två hela SS-pansardivisioner" är en klar överdrift och Bergström förklarar hur. Desto viktigare var en handfull erfarna och skickliga förbandschefer på den tyska sidan. Deras ledarskap utgjorde, för att citera Bergström, "...tungan på vågen som förhindrade att operation Market Garden slutade i en fullständig katastrof för den tyska sidan".

På operationens tredje dag hade de allierade segern inom räckhåll. I den andra delen av Arnhem 1944, som har undertiteln Den förlorade segern, berättar Bergström om vad som sedan hände. Del två skall utges under våren.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.