Fiska med handgranat

Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).

Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken "MITT I FRONTLINJEN". Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt - men textens brister säger också en del.

Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina - som fisket med hjälp av handgranat - än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.

Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området "Trandniestr" medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna. Utan kunskap om Transnistrien är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.

Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som "den ryska säkerhetstjänsten". Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp - som vi alla drabbas av ibland.

Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: "...det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp." Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss - ja, till och med som rysk medborgare - känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).

Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.

Transnistriens ännu aktuella flagga.

"Republikens evige president"

Född 1912 och innehar ännu ämbetet, Kim Il-Sung. BILDKÄLLA: Yeowatzup

Var börjar man egentligen om man vill försöka förstå tiden efter 1945 bättre? Ett sätt är att lära känna nordkoreanen som med Stalins bistånd satte igång Koreakriget, det första stora kriget under det (förra) kalla kriget.

Daniel Rydén har inte för inte belönats med Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Den som sätter sig tillrätta för att läsa hans nya bok Historiens tyranner har helt enkelt en stor läsupplevelse framför sig. Givetvis finns Mussolini, Stalin och Hitler med och Rydén förmedlar mycket tänkvärda saker om dem. Några ord som dröjer sig kvar om Stalins system är "Fiender var av större nytta för sovjetmakten än vänner". Men det är i kapitlen om Kongos, Argentinas och Nordkoreas diktatorer som Rydén nog för de flesta bidrar med mest ny kunskap och flera tankeställare. Daniel Rydén skildrar Kim Il-Sung från att han var en enkel utländsk frivillig i Stalins armé till dagens (trots döden 1994) ännu gällande ställning, "Republikens evige president".

Boken Historiens tyranner finns i senaste numret av Pennan & Svärdet, liksom en annan ytterst läsvärd och aktuell bok, Krim tillhör oss av Kalle Kniivilä.

Första klippet med skjutande Armata

Första klippet med T-14 under eldgivning.

Både nya stridsvagnen T-14 Armata och stridsfordonet Kurganets-25 visas nu upp på nya sätt i rysk TV, inklusive vid eldgivning. Detta samtidigt som en ny oanmäld beredskapskontroll körts igång med 95,000 deltagare, 170 flygplan och 7000 tunga vapensystem.

Klippet ovan är en aptitretare för ett längre reportage om Armata som kommer att sändas den 13 september och en trailer för det inslaget kommer här nedanför:



Även Kurganets-25 visas nu upp mer:

Dundertabbe i DN om Kinas militär

Snabb sammanfattning av Kinas stora militäruppvisning.

I dagens DN finns till slut en analys av Kinas största militära show någonsin. Den innehåller också en dundertabbe i grafiken om Kinas vs. USA:s militär.

"Så ska Kina rusta upp" är rubriken för artikeln som ännu bara finns tillgänglig på papper. Den är skriven av DN:s Kinakorrespondent Torbjörn Petersson och fångar nog en del av det väsentliga som nu framkommit. Men sen kommer missen, i grafiken påstås att Kinas aktiva militära personal skulle vara 1,4 miljoner medan USA skulle ha 2,3 miljoner. Detta understryks av att man ritat "huvuden" som visar att Kinas militär skulle vara betydligt mindre än USA:s. Vad är då korrekt? Det är rätt enkelt - grafikern har helt enkelt kastat om USA och Kina vad gäller personal. Det korrekta är att Kina har 2,3 miljoner personer - vilket också framgår av Peterssons text - medan USA har 1,4 miljoner.

Min gissning är att DN:s utrikesredaktör hoppade över att låta grafiken kollas. Sånt kan straffa sig. DN skulle i alla fall kunna rätta grafiken innan den läggs ut på nätet.

För övrigt är Kina invecklat i något fler territoriella dispyter än vad som framgår av artikeln.

När bör krigsslutet firas?

Emblemet för Folkets befrielsearmé, världens största krigsmakt och i världens fokus på torsdag.

DN breddar idag perspektivet på andra världskriget genom att uppmärksamma vad som kommer att ske i Kina nu på torsdag. Då högtidlighåller Kina nämligen för första gången riktigt stort krigsslutet 1945. Men DN glömmer också två viktiga saker.

DN:s Torbjörn Pettersson har helt rätt i att för Kinas del började den japanska invasionen inte 1939. Men vilket år började den egentligen? Det stora japanska angreppet inleddes 1937, som Pettersson skriver. Men, mindre angrepp inleddes redan 1931. Sedan förklarar inte DN varför 70-årsminnet skall firas i Kina den 3 september och inte imorgon den 2 september då USA kommer att högtidlighålla krigsslutet (VJ-Day). Jo, det beror på att när fredsavtalet med Japan undertecknades den 2 september 1945 så blev i Kina den första följande dagen helgdag. Sedan har man helt enkelt fortsatt att högtidlighålla på den dagen - men inte förrän nu med gigantiska militärparader.

Så, vilken dag är mest korrekt att högtidlighålla krigsslutet? Kina var ju i krig flera år före USA även om kriget först inte kallades för andra världskriget. Dessutom förlorade Kina till skillnad från USA flera miljoner invånare. Kanske den 3 september borde väga tyngst? Å andra sidan var det framför allt USA:s militära styrkor som besegrade Japans. Så svaret på frågan är att USA gör nog rätt i att fira den 2 september, och Kina gör rätt i att fira den 3 september.

Men för många japanska soldater och sjömän var 1945 inte slutet, rättare sagt så vägrade de erkänna det. En av dem som 1948 fick i uppgift att försöka tala en av dessa japaner till rätta var en svensk frivillig i US Navy som jag hade turen att träffa på 1980-talet i Östersund. Hans namn var John Paul och om hur det gick för honom och japanen skrev jag i Svenskar i krig 1914-1945.

Det sägs att Folkets befrielsearmé (Kinas väpnade styrkor) nu på torsdag under den stora paraden ska visa upp flera nya vapensystem för första gången. För övrigt, Nordkorea med alla sina paramilitära styrkor kan anses ha något större väpnade styrkor än Kina. Men om man bortser från Nordkoreas paramilitära förband är alltså kinesiska Folkets befrielsearmé störst. Vill du läsa mer om Asiens militära styrkor på svenska så tar mitt nyhetsbrev MILITÄRT! då och då upp även Kinas, Japans och Nordkoreas militär.