Varningar och glädjebud

"Allt mer osäker världsordning" är huvudtemat för senaste numret av Officerstidningen, som damp ner i brevlådan idag. Jag har aldrig läst något lika oroväckande i nämnda tidning.

Att, som man kan läsa i senaste numret, "världen är på väg mot snabbt ökande osäkerheter", är också tyvärr något som bekräftas av dagens nyhetsrapportering från Grekland och Iran. Numret berättar även att jobb på privata säkerhetsföretag intresserar 3 av 10 svenska officerare med utlandserfarenhet. Officerstidningen har överhuvudtaget blivit rejält läsvärd, det är bara att klicka på namnet så kommer du till en sajt där du kan plocka ner den som pdf.

Trots dystra framtidsutsikter, eller just därför, ska jag och barnen imorgon fira Norges nationaldag genom att delta i det kanske största 17 maj-firandet hittills i Luleå. Har blivit ombedd att hålla ett tal inför deltagarna och landshövdingen, som i år tar emot oss firande efter att vi tågat på Storgatan. Varför jag? Min farfars födelseland var Norge och jag har Norge kärt sen barndomen då jag första gången fjällvandrade där med norska släktingar.

Det är nästan kusligt att SVT imorgon kväll visar Norges näst mest framgångsrika film någonsin, "Max Manus" om SOE-operatören Max Manus som fick sitt elddop i Svenska Frivilligkåren i finska Lappland. Just scenerna i Lappland 1940 innehåller flera sakfel men i övrigt stämmer filmen bättre med verkligheten och är absolut välgjord och gripande. Det kusliga består inte i att filmen visas på 17 maj, för det är naturligtvis ingen slump. Nej, vad jag syftar på är att Norges högst dekorerade person Gunnar Sønsteby, som jag skrev om i förra veckan, i hög grad figurerar i filmen.

Hoppas min medförfattare till kommande boken Spökpatrullen kan förlåta mig för detta blogginlägg. Har ju sagt att jag inte skulle blogga nåt mer förrän manuset är klart... Vad ska jag säga till mitt försvar? Får nog bryta ut i sång: "Ja, vi elsker dette landet..."!