Svenskarna i Waffen-SS och SOE

Svenskarna i Waffen-SS är det stora temat i det nummer av Militär Historia (4/2012) som kommer ut i kioskerna idag. En spelfilm som tar upp dem finns redan. Men varför finns det ingen film om Allan Mann eller Erik Lewenhaupt?

Det är min vän och medförfattare Lennart Westberg som skrivit artikeln om SS-svenskarna i Militär Historia. I samma nummer har jag en intervju med den kvinna som torde vara Sveriges sista levande kvinnliga krigsdeltagare från 1939-45 och en av få svenska kvinnor som var i allierad krigstjänst. Hennes namn är Brite-Marie Bodorff och hon lever alltså än idag och vad mer är, hon kör ännu bil!

Jag var helt omedveten om Brite-Marie Bodorffs tjänstgöring i den norska exilmarinen då jag tillsammans med Lennart Westberg skrev Svenskar i krig, som första gången utkom 2004. Ännu när den boken senast reviderades härom året så var det okänt för mig. Brite-Marie har nämligen inte tidigare framträtt i svenska medier om sin krigstjänstgöring.

En fråga jag ställde till Brite-Marie som inte fick plats i tidningen var om hon sett den norska krigsfilmen “Max Manus” och hur hon tyckte att den var. Anledningen till att jag tog upp "Max Manus" var att den inledningvis skildrar Svenska Frivilligkåren i Finland, som Manus ingick i och som Brite-Marie arbetade för under vinterkriget. Därtill, som framgår av intervjun, utbildades hon senare i England intill Special Operations Executives Kompani Linge som Max Manus tillhörde. Brite-Marie svarade att hon sett filmen och att hon gav den klart godkänt.

Frågan jag funderat på många gånger sen "Max Manus" hade premiär 2008 är varför inget liknande kunnat göras i Sverige? Till att börja med bör man känna till att filmen blivit den näst mest sedda spelfilmen någonsin i norsk filmhistoria ( efter "Flåklypa Grand Prix"). Den torde även ha inbringat en hel del intäkter från svensk publik, inte minst genom DVD.

Någon brist på kommersiella förutsättningar finns alltså inte. Alltså, varför inte en spelfilm om en av Max Manus svenska SOE-kamrater, exempelvis Allan Mann som rätt fräckt presenterade sig för tyska trupper i Norge som "renhållningsarbetare från Dasshålet". Eller en film om Erik G:son Lewenhaupt som mot alla odds blev en svensk paratrooper i Normandie, Ardennerna och i slutstriden om Tyskland...

Den röda tråden i svensk spelfilm om andra världskriget har hittills istället varit att hitta på mer eller mindre krystade karaktärer och historier. Om vi börjar med filmen "1939" (1989) fanns där en hel del korn av verkligheten men inte mycket till spänning. Förresten använde "Max Manus" några av den filmens miljöbilder från 40-talets Stockholm (återanvändning).

Sen hände i stort sett ingenting förrän "Frostbiten" kom 2006. Den filmen tog för första gången upp svenskarna i Waffen-SS inklusive en stridsscen med dem. Men liksom de två senaste svenska krigsfilmerna "Gränsen" och "En fiende att dö för" var varken verkliga händelser eller liv i fokus.

Dramatiska öden som utspelat sig i verkligheten har en särskild kraft, vilket bevisats inte bara av norsk krigsfilm. Borde det alltså inte vara hög tid att svensk krigsfilm lämnar fantasifigurerna och tar sig an verkliga personligheter? Hittills har våra filmer förresten inte ens nämnt att det var betydligt fler svenskar som var i krigstjänst för de allierade än för tyskarna. En rätt talande uppgift om Sverige och svenskarna som ännu inte finns med i den vanliga debatten om Sverige och andra världskriget.

Tyvärr är det bara några procent av befolkningen som läser faktaböcker eller tidskrifter. Däremot ser många gärna en välgjord dokumentär eller spelfilm. Därför måste det nog till att nya historiska uppgifter tas upp i TV och helst även i spelfilm, för att de verkligen ska bli allmänt kända.