onsdag 21 mars 2012
Sergeant Patrik Lind, krigsförbrytare
Insatser med svenskar i Afghanistan har länge kunnat ses på TV och Youtube (ovan). Nästa höst kommer första spelfilmen.
Det blev härom dagen känt att biograferna nästa höst lär kunna visa den första spelfilmen om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Får man hoppas att det blir mer realism i den än det blev i den första romanen om svenska ISAF-soldater?
Det är Björn Runge som dragit igång den kommande filmen och han beskriver här själv projektet. Jag vet för lite om Björn Runge för att kunna uttrycka någon sorts förväntning om slutresultatet.
Men en sak vet jag, den första (väl?) romanen om ISAF-svenskar var ingen fullträff, precis. Jag syftar på Med Gud på vår sida av Micke Evhammar. Jag attraherades av den eleganta framsidan och slående titeln. Men vid läsningen av baksidestexten ringde första varningsklockan: huvudpersonen, sergeant Patrik Lind, benämns som officer...
Jag ville dock ge boken en chans. En författare och ett bokförlag (Ordfront) kan väl vara okunniga om militära grader men ändå ha något intressant att säga. Boken har ju också rosats av såväl Svenska Dagbladet som Proletären och bloggande kyrkoherdar.
Tyvärr stämde det första intrycket från baksidestexten. Micke Evhammar har inte försökt kompensera sin brist på egen erfarenhet av ISAF genom grundlig research. Vad värre är, han har konstruerat ett svenskt brott som inte är trovärdigt. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt att svenskar i Afghanistan skulle kunnat begå förbrytelser. Men just det scenario som bokens story bygger på håller bara inte. Lägg därtill att inga svenska brott uppdagats som ens är i närheten av Patrik Linds.
Hade Micke Evhammar istället använt sig av amerikanska soldater hade grundscenariot inte varit fullt så orealistiskt - med tanke på skillnaderna i bakgrund, utbildning och metoder.
Därför hoppas jag verkligen att Björn Runge, till skillnad från Micke Evhammar, tar sig tid att sätta sig in i hur Försvarsmakten högst konkret agerat och agerar i Afghanistan, både på förbands- och individnivå.
Apropå gräsrotsnivån gick Johanne Hildebrandt igår i SvD till angrepp mot okunskap och fördomar. Jag tycker texten är bitvis klockren och särskilt då hon tar upp hur sällan svenska undersköterskor hålls ansvariga för hälsoministerns beslut.
Det är just angående undersköterskor/sjuksystrar hon gör ett felslut(Tror att en hel del kommer ta väldigt illa vid vad jag säger här men det är lika bra att säga det. Kommentarer i stil med "respektera våra soldater" behöver diskuteras).
SvaraRaderaMilitären, särskilt utlandsstyrkan, är i mån och mycket ett politiskt verktyg. De soldaterna där har och har haft flertal möjligheter att välja. Dels huruvida de ska vara soldater samt vilket politik de anses ska föras.
De har mao också stora möjligheter att påverka det politiska beslutet/situationen.
Jag förstår kommentaren "respektera våra soldater" när det gäller amerikanska soldater under Vietnamn-kriget.
Detta då flera av dem var värnpliktiga och hade väldigt liten möjlighet att påverka situationen. En situation som många gånger var väldigt nedbrytande.
Så det handlar om fritt val vs tvång.
En av de stora anledningarna till att vi gått över till yrkesarme är nog för att det är politiskt lättare att skicka frivilliga till en konflikt som kan leda till dödsfall än att skicka värnpliktiga. Samt att du får en större mängd soldater att skicka(snabbare) än med det förra systemet(där du behövde hitta sökande och vidarutbilda dem).
Ett annat problem med jämförelsen med undersköterskor är att de gör ett jobb de flesta normala människor ser som ganska "moraliskt". En bättre jämförelse vore om undersköterskor i sin jobbsyssla var politiska verktyg och en del av dessa jobbsysslor ansågs av många vara "omoraliska". Ett exempel är den tvångsterialisering som sjukvården utförde efter ett politiskt beslut om att "förbättra" folkhemmet.
I detta fall hade det varit fullt legitimt att kritisera en undersköterska för hennes yrkesval.Utan någon som utförde sysslan så kunde inte politiken genomföras. Lägg därtill att eventuella förmåner av att ha detta yrke verkar vara minimalt och för utomstående verkade du behandlas som skit av arbetsgivaren.
Jag tänker tilläga, att jag varken säger bu eller bä om hur moraliskt/omoraliskt Afgahaninsatsen är. Utan jag riktar (enligt mig) välbehövlig kritik mot kommentaren "respektera våra soldater" och synen på svenska soldater som offer utan något som helst val/möjlighet att påverka situationen.
Det är en kommentar som oftast används i syfte att motverka politiskt debatt och tysta opinion.
Jag kan hålla med om att en bok som den du nämnde, är problematisk/omoralisk. Särskilt som om den verkar utge sig att på ett relativt verklighetstroget sätt skildra situationen för de svenska soldaterna och hur de agerar. Att boken kommer från Ordfront är inte så förvånande.
Ordfront sysslar med politik, inte fakta.
Det ligger en del i vad du säger. Samtidigt tror jag att månge eller rent av de flesta som sätter likhetstecken mellan grönklädda och regeringen inte syftar specifikt på de som tjänstgör i Afghanistan (som till största delen är där frivilligt). Utan de ser även grönklädda som aldrig tjänstgjort utomlands som någon sorts politiker. Ang boken var det iaf en intressant grundidé bakom den.
SvaraRaderaMvh,
Lars
Jo, kanske var en intressant grundide men då kunde han gjort en ordentlig research(som du sa).
SvaraRaderaIstället ville han föra ut sina politiska åsikter om Afganisthan.
Men nu till en annan sak men som ändå har, i viss mån, med boken vi diskuterar att göra. Varför har du inte tagit upp/skrivit något om Stig Von Bayer?
Han om någon, tycker jag, förtjänar att nämnas för en bredare(hint : engelskläsande) publik?
Har vid flera tillfällen läst och hört om Stig von Bayer men skam till sägenes ännu inte läst hans egen Kongo-bok, som visst ska vara särskilt läsvärd. Men en vacker dag... och då lär jag även ta upp honom i något sammanhang.
SvaraRaderaMvh,
Lars